Pall och elefanter hjälper en trött kropp

Jag tror det värsta med cellgifter är att aldrig veta hur jag ska må, från dag till dag, från timme till timme. Jag vet att jag misströstade och gnällde efter mina två operationer men hur jobbigt det än var visste jag ändå, någonstans, att det skulle bli bättre. När deppdygnen drog förbi visste jag att livet skulle återvända, sakta men säkert. Med cellgifter finns det inget deppdygn som sedan går över, med cellgifter går det upp och ner, fram och tillbaka. Man mår uselt ena dagen, bättre den andra. Sämre den tredje och är helt slut den fjärde. Det sätter sig lite på psyket faktiskt. Jag måste verkligen rycka upp mig!

Smärtan började ju avta i går för att bytas ut mot en förlamande trötthet. Det är ungefär samma sak i dag, det sticker i fötterna, det gör ont i min hårbotten (nu faller ju håret snart av) och jag är uttömd på energi. Dålig dag att vara det på, i dag var jag nämligen tvungen att ta mig till jobbet. Extra dåligt när cellgifter och diabetes bestämmer sig för att göra allt så helvetiskt om möjligt. I morse hade jag så högt blodsocker att det inte ens var mätbart. Kombinationen att inte röra på sig så mycket (svårt med motion när jag tror jag ska falla ihop hela tiden typ) och äta en viss medicin mot illamående gör att det är svårt att hålla insulinet på en bra nivå. Eller svårt, det är nästan omöjligt faktiskt. Som tur är ska jag till min diabetessjuksköterska i veckan, vi behöver verkligen justera doser då.

Som sagt, i dag var jag tvungen att ta mig till jobbet. Insåg nämligen när jag för några dagar sedan kollade på papper som ska skickas in till Försäkringskassan, att jag inte fattade mycket av hur jag skulle fylla i alla rutor och rader. Jag har aldrig varit sjuk förut så det var en djungel! Tog mig i kragen och ansträngde mig till max för att kunna flytta min trötta, ömma kropp från lägenheten till jobbet. Väl på plats sjönk jag ihop på en stol så fort jag kunde, och förstod inte hur jag hade lyckats ta mig från a till b. Var jag tvungen att stå upp en stund lutade jag mig mot närmaste vägg eller pelare, det gick helt enkelt inte att stå upp utan stöd. Det börjar bli löjligt att vara så här kraftlös!

Efter hälsande på kolleger, ifyllande av papper (tack till ekonomiavdelningen som vet hur man gör!) och kopierande av alla sjukintyg (som fick kopieras ett och ett, orkade inte stå tillräckligt länge vid kopieringsmaskinen för att göra flera papper. Det här börjar bli löjligt som sagt) började jag fundera på hur jag skulle ta mig hem. Onödig tanke, min närmaste kollega Birgitta bestämde att vi skulle ta företagsbilen (jodå, chefen godkände det med orden "det är Emma värd!") och dessutom ta en extra tur för att köpa pall. Ni som läst gårsdagens inlägg vet att jag föll ihop i duschen i går när orken tog slut. Redan då föreslog Birgitta en pall som jag kan sitta på och i dag hade hon tittat ut en som skulle passa! Så minsann, vi åkte i väg till K-Rauta och shoppade pall när pappersarbetet var färdigt! Eller rätt ska vara rätt, Birgitta shoppade, jag fick inte ens betala min pall. Och som om det inte vore nog fick jag en korsordstidning också! Jag har skrivit det förr, cellgifter sätter sig på hjärnan och man kan ha svårt med saker som annars, i det vanliga livet, är lätt. Man uppmanas som cellgiftspatient att lösa exempelvis korsord för att aktivera hjärnan, och Birgitta - som har en utmärkt hjärna! - tänkte att det nog kunde vara dags för mig att gnugga geniknölarna nu. Har suttit under eftermiddagen och knåpat med orden, kan meddela att hjärnan är hyfsat intakt fortfarande...

Inget mer trilla ihop på golvet nu! Och ja, det ser ut som att pallen är ganska låg i den här vinkeln, men den är i fullt sittvänlig höjd och kommer rädda många stunder när kroppen inte vill stå av sig självt.

 Korsordstidningen ligger redo på fotpallen. Kom igen nu hjärnan, utmana mig!

Kommer nog vara trött resten av denna dag och kväll, så det blir inte många saker gjorda nu. Lutar mig tillbaka i soffan i stället - som nu är extra fin! I dag levererade brevbäraren en fantastisk elefantkudde från fina Helena. Hon är inte bara generös, hon har också satt in pengar på Barncancerfondens konto, något jag verkligen uppskattar. Ni som läst gårdagens inlägg vet ju att jag målar monster, så jag är ju lite av ett barn... Och om jag, som vuxen, lider av min behandling är det ingenting emot vad ett barn gör. Varenda slant till cancervård är en bra investerad slant. Tack för allt Helena!

Extra mysig soffa med fin elefantkudde.

Det är elefanter på den alltså, om ni inte har fattat det...

Bäst just nu: Alla fina människor som blir glada över att se mig, alla fina människor som skickar hälsningar av olika slag, alla fina människor som läser denna blogg och hejar på mig på olika sätt. En tuff resa blir såååå mycket lättare med medpassagerare!