En lång resa i min tankevärld

Det är dags att bli lite allvarlig så här en måndagförmiddag. Man kan ju inte roa sig med spelpjäser resten av livet heller! Jag tänkte försöka re ut en kommentar jag får ibland och det kräver ett visst mått av allvar.

Det händer att folk pratar om styrka när det kommer till mig och den diagnos jag har fått. Ibland som ett konstaterande - "du är så stark" - och ibland som en fråga - "hur kan du vara så stark mitt i allt det här?". Och tro mig, jag har funderat på det där. För jag vet faktiskt inte, men jag ska nu ge mig på några tankar om det hela.

Första gången jag fick reda på att jag hade något i kroppen som inte skulle vara där, var i augusti eller september förra året. Vad det där felaktiga var var länge ett frågetecken. Jag blev skickad till den ena läkaren efter den andra. En av de första sa "det här är vad vi på läkarspråk kallar en tumör!" och jag tyckte mest han uttryckte sig ganska roligt - för vad skulle vi vanliga människor kalla det på vårt vanliga språk om inte just tumör? Mässlingen? Vinterkräksjukan? En annan läkare, några veckor senare, trodde mer på en muskelknut, mindre på en tumör. Så jag gick alltså omkring under ett par veckors tid och hade ingen aning om vad jag gick omkring och bar på. Och det var nog ganska bra, för det var då jag bestämde mig: Det är ju ingen idé att gå och hetsa upp sig för vad det där mystiska kan vara! Även om det skulle vara en tumör kan den vara alldeles snäll och godartad och vad vinner jag på att gå omkring och vara nojig när jag inte har den blekaste aning? Nej, lugn och fin nu, tids nog kommer svaret, ha det så trevligt tills dess.

Jag kan nog lätt oroa mig för andra men för egen del känner jag sällan någon oro. Och det är väl grunden i det lugn jag hela tiden känt antar jag. När jag väl fick reda på att det faktiskt handlade om en tumör som var cancerdrabbad var jag ju redan inne i mitt lugn och kunde lika gärna fortsätta. Speciellt eftersom jag fick beskedet dagen efter operationen och läkarna då hade tagit bort det de såg var cancerdrabbat.

Jag vet också att saker kan vara så himla mycket värre. Det finns de människor som drabbas av olycka tusen gånger mer än vad jag har gjort, så jag känner inget stort behov av att klaga. Visst blev jag ledsen när min läkare meddelade att de ville ta bort ännu fler organ en månad efter den första operationen. Visst känns det tråkigt att veta att jag aldrig kan välja om jag på det helt vanliga traditionella viset vill skaffa barn eller inte - jag kan faktiskt inte få barn nu och det vete tusan om jag tror att det finns någon man som går in i ett förhållande där han på förhand vet att han inte kan föra sina gener vidare hur som helst, så kanske kommer jag vara singel resten av livet. Kärlek är ju ingen mänsklig rättighet, och även om det så vore begås ju brott mot de mänskliga rättigheterna i hela världen varenda dag. Men okej, det är en annan diskussion...

I vilket fall som helst, visst kan det kännas tungt ibland. Och kanske har jag inte riktigt förstått det än. Kanske slår det mig den dagen jag drar fingrarna genom håret och jag får med mig en stor hårtuss i handen? Kanske slår det mig när jag får första dosen cellgift i mina ådror nästa vecka? Kanske vaknar jag upp med ett ryck en natt och tänker "shit, jag har ju cancer! Vänta här nu, vad var det som hände...?". Jag har ingen aning. Eller kanske har jag förstått det och bara tar beskeden ganska lugnt för att jag är en ganska lugn människa (när det kommer till mig själv som sagt). För att jag vet att det inte hjälper mig om jag blir hysterisk över att livet ser ut som det gör. Visst måste man få vara ledsen och arg ibland, men det hjälper mig inte i längden. Och jag har inget behov av att vara ledsen och arg hela tiden, tycka att det är orättvist eller så. Livet är som livet är!

Jag tror man måste göra det bästa av alla situationer. Humorn är ett sätt för mig att göra det bästa av den här sjukdomssituationen. Det är inget krampaktigt försök att dölja att jag är jätteledsen, för det är jag inte. Jag tror att livet blir lättare om man ser allt roligt det innehåller. Och jag tror på att leva i nuet. Vad som händer i morgon, hur jag mår nästa vecka, hur livet ser ut om ett halvår - det har jag ingen aning om. Det enda man vet om livet är att man föds och att man dör. Resten blir som det blir. Och gör man det bästa av det blir det nog ganska bra, typ.

Oj vad långt och djupt det här blev då! Och inte en enda bild fick ni! Ni fick bara komma på besök i min tankevärld ett tag :)