Första cellgiftsdagen

Jaha ja, då var första dosen cellgift avklarad. Än så länge skulle jag säga att det hela är en lätt resa och jag tänker "var det inte värre än så här?". För det kändes... ingenting! Men vi tar det från början.

Hade ju en liten minioperation som väntade på morgonen och i går var det tvätt med desinfektion som gällde. Hann få upp viss irritation faktiskt, för jag förstod inte - och förstår inte - vitsen med all denna renlighet. När jag skulle göra stora bukoperationer, få en stor del av magen uppsprättad, räckte det minsann med lite oparfymerad tvål samma dag jag skulle opereras, samt ett hyfsat nytvättat hår. Den här gången var det ju ett liiitet snitt som skulle göras högt upp på överkroppen - men då krävdes minsann dusch och hårtvätt med specialmedel och en beskrivning som noga sa hur jag skulle gå till väga : 1. Skölj hela kroppen och håret. 2. Stäng av duschen, och så vidare. När tvålproceduren var klar (tvätta uppifrån och nej, fy skäms om du tar benen före ansiktet exempelvis) skulle löddret duschas av och sedan göras en gång till. Har aldrig varit så ren i hela mitt liv vill jag lova. Likt väl kändes det fånigt. Samma intvålning gällde i morse men då var jag i alla fall rebellisk nog att inte tvätta håret. Någon måtta får det väl ändå vara på renligheten!

Skulle till strålningsavdelningen på morgonen för att sätta dit den där "grejen" under huden, den man ska ta blodprover och sätta cellgifterna i. "Grejen" heter tydligen portacat, eller subkutan venport och sätts alltså in under huden när man exempelvis inte har några vener att sticka i. Det är en liten dosa kan man säga, men fråga mig inte mer än så hur den fungerar, jag bara vet att den gör det. Och jag vet att snittet som skars upp för att sätta in den gör ont. Det är väldigt vanligt att man är öm några dagar efter att man fått en portacat insatt, så allt är ju som det ska, men ändå: den stör mig! Och det läskiga är att jag känner sladden som är kopplad från operationssnittet uppe vid halsen ner till dosan på höger bröstben. Den ligger där under huden och gör att jag känner mig som en utomjording. Typiskt att jag är så svårstucken... :(

Titta vad jag har fått på mig! En ny nyårsklänning! Ni som läst min blogg sedan början, eller i alla fall sedan nyårsafton vet vad jag menar... Och inte nog med att jag har en ny festblåsa - jag har också fått en läcker hatt! Va då? En blåaktig plastmössa? Nej men nu skojar ni väl ändå... Partyhatt säger jag!

Efter att min portacat var fastsatt där den skulle fick jag byta avdelning, från strålningen till radiumhemmets lokaler. Fick fyra stora sprutor genom den nyinsatta utomjordingsmanicken, de innehöll mest medel mot illamående, plus någon som gjorde mig väldigt dåsig. Somnade nästan på en gång och sov under den timme sprutorna behövde på sig för att börja verka. Efter ett tag kom buffén in till min säng: äppeljuice och salta tilltugg - som är bra mot illamående - i form av kex och: salta pinnar! Utan att jag ens bad om det!

Bildbevis! Heja salta pinnar!

Vid elvatiden var det dags för första cellgiftsdosen. Det kändes väldigt spännande - vad skulle hända? Vad skulle jag känna? Sjuksystern som hade hand om mig stannade kvar de tio första minuterna, det är nämligen vanligast att om man känner något känner man det under den tiden. Men inte kände jag något! Livet fortsatte precis som vanligt, bortsett från att jag var väldigt trött. Sköterskan berättade att många patienter blir så knockade av den där sprutan att de sover under hela behandlingen. Jag försökte dock hålla mig vaken så mycket som möjligt, vill inte att sömnen ska förstöras till natten.

Så här ser mina cellgifter ut, det är precis som att få dropp alltså.

Vid halv fyratiden var jag klar - och mådde alldeles utmärkt. Minus tröttheten då. En blick i spegeln visade en blek, trött person med påsar under ögonen - ingen vacker syn! Tur att jag inte sprang på drömprinsen på bussen som tog mig halva vägen hem! Och pappa, som jag åkte bil med sista biten, har nog sett mig i ännu värre tillstånd och verkade tåla det han såg. Fick fina tulpaner och ett kort av mamma och honom, nu står bukett och kort och lyser upp i vardagsrummet :)

Lite vårkänsla på tv-bänken!

Kommer förmodligen börja må illa under kvällen eller i morgon säger de som vet. Men än så länge är det helt lugnt på den fronten, det är bara snittet på halsen som spökar. Känns lite som att ha en såg insatt där, vars egg dras fram och tillbaka när jag rör på huvudet, och hugger lite elakt då och då när jag sitter still. Inte skönt alltså, men det ska försvinna om några dagar. Bara att stå ut ett tag till alltså. Det ska nog gå.

Bäst just nu: Att inte behöva ligga inne på sjukhus någon längre tid för dessa behandlingar. Blev uttråkad bara av de knappa fem timmar jag låg i sängen dag. Skönare att gå omkring hemma hos sig själv!