Här kommer cellgiftsmonstren!

I går skrev jag om att cellgifter gör att man kan gå från total trötthet till total ork, från total ork till total trötthet. I går hade jag massor med energi - i dag föll jag ihop totalt, bildligt.

Hade svårt att sova natten till i dag - fann ingen skön sovställning, det var för varmt, det gjorde för ont, jag var för pigg, jag var för trött. Bara kaos med andra ord. Började fundera på mina cellgifter och hur de egentligen jobbar i kroppen. Och jag har kommit på det nu, så här ska ni få en bild av hur det går till i min kropp just nu. Bilderna målade jag i förmiddags, så ni ska se framför er vad som händer...

Jag ser cellgifterna som miljarder små monster. När gifterna ligger i sina påsar och sakta droppar in i kroppen ser det bara ut som just en påse med klar vätska. Men när de kommer in i kroppen händer något. De förvandlas till monster av olika slag, som ska göra rackartyg i kroppen (rackartyg som i längden är bra, men i början bara är jobbigt). Första dagen de kommer in i kroppen springer de bara omkring som yra höns, utan att fastna någonstans. De bekantar sig med kroppen helt enkelt, lever loppan fast på ett ganska stillsamt sätt.

Dagen efter börjar ett stort gäng av cellgiftsmonstren jobba. Det är den sortens monster som kommer i tid till jobbet, gärna en kvart innan faktiskt, för att få så mycket som möjligt gjort. I mitt fall var det monstren i nederdelen av kroppen som började jobba först. De började slåss, sparkas, bitas, rivas, knuffas på muskler och leder. Sällan tog de någon rast, de har jobbat stenhårt sedan starten (i mitt fall sedan i onsdagseftermiddag). Lite uttröttade nu, men de visar fortfarande att de finns.

Cellgiftsmonstren som jobbar hårt på en gång gör kroppen svag och orsakar så mycket smärta som går. De har till och med snörat på sig ordentliga skor så de kan sparka ordentligt!

Sedan finns det de där cellgiftsmonstren som egentligen är ganska lata. De som kommer till jobbet två timmar försent och skyller på trafikstörningar i tunnelbanan. Eller ännu hellre pendeltåget, det färdmedlet är alltid mest utsatt. "Äh du vet ju hur det är!", säger de till chefen och himlar med ögonen. "Du vet tåget där mot Märsta... stoooora förseningar! Och när det väl kom ett tåg - då var det ju fullt vet du! Jag kom ju inte på! Så det var ju bara att vänta till nästa... men nu är jag här, ska bara ta en kopp kaffe först, så kommer jag snart igång med jobbet vet du!".

Så börjar de sin dag med en timmes kafferast. Och efter det är det bara en kvart kvar till lunch, så cellgiftsmonstren vankar mest omkring, sparkar lite här och var utan någon större inspiration. När det blir dags för lunch tar de lata monstren till ett tretimmars lunchmöte. Och sedan är det ju dags för eftermiddagskaffe... 

Efter detta tycker egentligen de lata cellgiftsmonstren att det är dags att gå hem. Men dels har de ju sina kolleger som jobbar stenhårt i nedre delen av kroppen (och som därför verkar så duktiga), dels vet de ju att de faktiskt måste göra sitt jobb och orsaka lite smärta och håravfall högre upp. Så de knorrar lite och börjar småjobba. Gnager av fler hårstrå än som faller en helt normal dag, men inte nog mycket för att det ska vara en stor skillnad än. Men det kommer nog. I dag tror jag de börjat bearbeta mitt huvud. Det gör ont liksom på huvudet, inte i som när man har huvudvärk, men det är som att de är där inne och bankar mot skallbenet. Fast än så länge dricker de mest kaffe.  

"Ska vi ta en kopp kaffe till kanske? Vi kan jobba en annan dag va..."

Sedan finns det förstås de cellgiftsmonster som inte bryr sig alls, de som bara slinker med ner från påsen och bara finns där. Försöker sprida lite stämning kanske. Just de här två har hittat varandra på jobbet och är kära. Tänk så det kan bli i kroppen :)

För att återgå till början: I dag har det varit dåligt med orken. Värst var det i förmiddags, innan jag började måla cellgiftsmonster. Stod i duschen och tvättade håret när jag kände hur enormt ansträngande det var att bara höja armarna i huvudhöjd och försöka gnugga schampo i hårbotten. Stod mest dubbelvikt och försökte ta mig igenom själva proceduren. När jag hade smetat in balsam i håret stod världen inte still längre. "Jag svimmar" tänkte jag när badrummet snurrade runt. Visste inte att jag så snabbt kunde ta mig ner på golvet - som opererad ska man ju inte böja på sig så mycket, och gör man det ska man böja sig sakta och fint. Tjena vad ofint det blev, jag föll ihop i en hög på duschgolvet och tänkte "okej, jag sitter här ett tag, tills världen stannat upp".

Det tog ett tag. Lyckades ta mig upp på knä efter en lång stund och fick väl det mesta av tvål och balsam att rinna ner i avloppet innan jag kom ut i friheten - i detta fall ut i sovrummet så jag kunde sätta mig på sängkanten med huvudet lutat i händerna och efter några minuter med normal andning. Var totalt slut efteråt, och nu kan håret faktiskt få falla av, så jag slipper spara ork till att både duscha och tvätta håret samtidigt... ja, jag kommer göra de båda sakerna vid skilda tillfällen från och med nu, de gånger som är kvar innan håret verkligen faller av. Den där attacken behöver jag inte ha fler gånger.

Sedan har dagen varit lugn. Inte haft ork att göra något mer avancerat än att sitta i soffan, kolla på tv, promenera runt i lägenheten några varv, diska. Det sistnämnda krävde en enorm kraftansträngning kan jag meddela, jag vet inte varför mina mattallrikar har börjat väga 30 kilo styck helt plötsligt, men av någon anledning har det skett - sedan i går! Märkligt...

Bäst just nu: Ja, det blir roligare att tänka på cellgifter som miljarder små stickiga monster! I kväll, när det är dags att sova, ska jag försöka räkna dem, så kanske jag somnar av ren utmattning... :)