Biverkningar och gnäll

I dag är jag lite gnällig. Brukar inte vara det, i alla fall inte när det gäller den här sjukdomen med allt vad det innebär. Jag tar det hela med ro, mestadels. Men i dag är det inte så roligt för nu börjar biverkningarna från tisdagens cellgiftsomgång leva loppan.

Det började lite i gåreftermiddag, kväll när jag fick hysteriskt ont i fötterna. Hade svårt att gå, de var tunga, trötta, ömma. Ungefär som man kan känna om man gått väldigt mycket en hel dag i de kanske inte bekvämaste skor som finns. Rörde mig väldigt lite i går så jag visste ju att det fanns en viss risk att det här inte var så snabbt övergående. Och nej då. Det är nu gnället kommer. För i dag känner jag mig helt färdig. Är så trött i kroppen, har så ont i kroppen och fötterna måste jag varit ute och sprungit maraton med i natt, med några nummer för små 20 centimers klackar! Väldigt dumt gjort av mig, och jag har inget minne av att jag gjorde det... men det känns som det är det jag gjort. Har mycket svårt att gå, funderar helt seriöst på att köpa knäskydd så jag på hemmaplan kan krypa i stället för att ta mig fram till fots.

Tröttheten och den smärtande kroppen är tydligen ganska vanliga i cellgiftssammanhang så det är ju bara att ta. Det sägs att det blir bättre om några dagar. Pratade med sjukhuset tidigare i dag och de rekommenderade lite starkare värktabletter för att råda bot på det onda. Det har inte hjälpt än, jag hoppas det blir bättre snart eftersom det inte bara gör ont att gå eller stå - sitta och ligga ska minsann också spöka till det! Så nu är krafterna inte så många eller stora eller vad krafter nu mäts i. Det är störigt. Jag fattar också att man inte kan må hundraprocentigt bra efter cellgifter - det är ju en ganska stor påfrestning för kroppen - och jag är jätteglad att illamåendet som stundtals dyker upp lägger sig efter tre sekunder igen, men allra helst vill jag ju bara ha lugna, fina och trevliga biverkningar, som inte gör så mycket väsen av sig! Nu funkar ju inte biverkningar så, det är sällan de är lugna, fina och trevliga men jag bara menar att de inte behöver slå till så in i bomben mycket och hårt! För var tar man vägen när allt gör ont? När hela kroppen skriker av trötthet och smärta? Tja, man tar tabletter och hoppas det blir bättre. Även om det inte blir bättre nu blir det väl bätttre sedan.

Jag har i alla fall något vackert att titta på, mitt i allt gnäll! I dag fick jag en fin bukett riktigt mörklila - eller kanske vinröda - tulpaner av mormor och morbror, det blev jag väldigt glad för! Lite blomsterfägring ger glädje även när kroppen gör ont.

Fick också ett fint kort på posten i dag, mamma skickade en kram som värmde. Och jag skickar vidare den kramen till alla er därute som läser denna blogg - framför allt ni som skickar en kommentar då och då, det är väldigt roligt att läsa era tankar och hurrarop, eller vad ni nu skriver. Tack!

Bäst just nu: Att det snart är dags att ta en ny värktablett, som förhoppningsvis hjälper mig igenom eftermiddagen och kvällen. Och det vore ju bra, för i eftermiddags åkte pappa hem, så jag har ingen som roar mig längre. Men det var himla trevligt så länge det varade, pappasällskap är bra sällskap :)