Bästa nyårsfesten

Jag tycker lite synd om er där ute i verkligheten. Nu är ni på väg, eller sitter, på era parmiddagar, nårskalas och andra "festligheter". Det är ju här ni borde va, på jordens största nyårsfest!

För ni ser ju hur festlig jag är: Jag letade länge och väl innan jag hittade den perfekta nyårsklänningen. Denna vintervita vackra modell med sin utsökta passform framhäver verkligen mig! Den blå sytråden och emblemet är verkligen pricken över i:et, det som lyfter hela skapelsen och gör mig till kvällens drottning! Om ni tycker det ser ut som en vanlig, simpel sjukhusskjorta är det bara för att ni är avundsjuka.

De svarta läckra skinnskorna med öppen tå är hämtade från fina gatan, varje flickas dröm! Om ni tycker det ser ut som simpla plasttofflor är det bara för att ni är avundsjuka.

Det vackra vita armbandet är det enda, men stilrena i smyckesväg. Designen är fullständigt unik! Om ni tycker det ser ut som ett vanligt simpelt plastband, som man alltid får när man ligger på sjukhus, är det bara för att ni är avundsjuka.

I min högra hand ser ni glaset med den utsökta champagnen, fyllig, bubblig och festlig - precis som det ska vara på nyår! Och i vänsterhanden håller jag kvällens små smarriga snittar som passar så perfekt till bubblet i glaset! Om ni tycker att det dels ser ut som ett vanligt, simpelt glas vatten och dels en vanlig, simpel plastburk med värktabletter, är det bara för att ni är avundsjuka.

Ja, som ni förstår är det ju här det händer! Gott nytt år på er där ute :)

Bäst just nu: Om jag är vaken vid tolvslaget kan jag nog se ett gäng raketer på himlen utanför fönstret. Och om jag inte gör det, eller somnar ifrån allt, blir det ändå ett nytt år! Skönt att det inte hänger på en själv ...

Macen och jag

Så här glad blev jag när jag äntligen kunde skriva mina egna inlägg, direkt från sjukhussängen!

En ganska frisk nyårsafton

Är det nyårsafton ska man slå på stort: Så vilken lycka det är att sitta med pappas Mac på sjukhuset och skriva ett eget inlägg, när krafterna innan har varit för svaga för att skriva själv! Och nu har jag svarat alla er som kommenterat mina tidigare inlägg, tack för era tankar, ert peppande och alla kramar :)

I går morse när jag hade sovit dåligt, hade ont och mådde illa, visste jag inte när jag skulle bli människa igen. I går eftermiddag när jag fortfarande hade ont, mådde illa och dessutom kräktes upp maten visste jag inte när jag skulle bli människa igen. Efter en natts sömn vet jag: I dag börjar jag så smått bli människa igen.  Efter en dusch - första sedan i tisdags - vet jag: I dag börjar jag så smått bli människa igen.

Det är en magisk känsla att ligga i sängen och titta ut genom fönstret där solen lyser på helikopterplattan, och längta ut! På förmiddagen tänker jag att "fortsätter det så här får jag åka hem i morgon. Då blir det en bra start på det nya året".

Efter duschen fick jag operationssåret omlagt. Det ser fint ut säger de som kan sin sak. Själv tycker jag bara det ser läskigt ut, man vänjer sig aldrig. Jag är ihopsydd, från naveln och neråt cirka 20 cm, med så kallade metallaggraffer. Ser precis ut som att någon använt en häftapparat för att lappa ihop mig. Känns lite som att jag är en zombie, Frankensteins monster eller något i den stilen.

Första korridorpromenaden i förmiddags skedde vid halv tolvtiden. Det blev nytt världsrekord med bara 85 steg enkel väg! I går tog korridoren - för er som glömt, alternativt inte läst - 150 steg enkel väg, så ni fattar vilka enorma framsteg jag gjort på ett dygn!

Nyårslunchen bestod av potatissallad, rostbiff och små inlagda gurkor. Det kändes riktigt festligt, trots att maten, som alltid, serverades i en djup plasttallrik. Har varit lite småskraj i början av alla måltider i dag men det verkar vara en onödig rädsla, maten lägger sig fint i magen. Till lunchen är det alltid efterrätt, denna gång var det chokladpudding. Jag brukar alltid vara diabetesduktig på sjukhus och låta bli efterrätten men i dag tog jag några skedar. Det är ju ändå nyårsafton!

Eftermiddagen har bestått av läsning, promenader och andning i burken. Vid tretiden kom mamma och pappa och nu ska vi ha nyårsfest - min middag serveras snart, någon sorts gryta med ris blir årets sista måltid. Och utanför fönstret börjar det smälla av raketer så smått, nyårsstämningen är på topp :)

Nya prioriteringar

När man blir sjuk blir det viktiga oviktigt och det oviktiga viktigt.
Jag längar efter att göra vardagliga saker som man annars tar för givet och som inte är det minsta glamorösa. Till exempel:
Bära hem matkassar från ICA MAXI och klaga över att de är för tunga.

Skotta snö från min balkong

Bara vara hemma, ta på myssockor och titta på TV

Knyta på mig mina nya Converse och ta en rask promenad - men det får bli till våren

Lite funderingar från sängkanten.

Bäst just nu: Att drömmarna kanske snart blir verklighet.

Nya krafter

God morgon, med betoning på god! Har sovit i princip hela natten och äter nu riktig frukost, smörgåsar och te, som jag verkar få behålla. Sugen på att äta idag också, bara det är en seger! Har väldigt ont i vänstra sidan av magen så jag är inte ute och går så mycket innan ronden kommer om några timmar. Aktiviteterna fram till dess blir bokläsning och andning i burken.

Nyårsafton med sjöutsikt från mitt köksfönster, fotot taget av mamma. Förstår ni att jag längtar hem?

Bäst just nu: En simpel ostmacka kan några dagar efter operation vara lycka rakt igenom!

Motion och andningsteknik

Till att börja med: Tack för all uppmuntran jag fått i form av kommentarer på denna blogg. Det värmer massor! Lovar att jag ska svara er alla när jag känner mig mer pigg.

Har fått lite starkare värktabletter nu, så eftermiddagen har varit lite lättare än natten och morgonen. Smärtan, tröttheten och illamåendet finns dock kvar, om än i lite mildare form. Tvingar upp mig själv, sedan tolvtiden har jag varit utanför rummet och gått i avdelningskorridoren en gång i timmen. Den är cirka 150 små steg lång enkel väg, jag går kärringsakta och håller mig för magen. Efteråt är jag helt slut och axeln värker.

Skulle börjat med fast föda idag men inte ens frukostfil och müsli gick ner. Lunchsoppan med champinjoner tog en evighet att få i sig och allt utom vatten gör mig illamående, middagspastan kräktes jag upp. Dropp är det inte längre tal om - jag har inga kärl att sticka en nål i. Eller det har jag väl, men de är svårfunna, sytrådstunna som de är. Vid det här laget är jag ganska sönderstucken.

I eftermiddags kom sjukgymnasten på besök igen. Hon meddelade att mina lungor inte var som de skulle efter operationen och efter att jag legat stilla så länge. Minns inte hur hon uttryckte det men nu ska jag, för att lungorna ska bli helt bra igen, andas i en burk med vatten. En gång i timmen ska jag ta djupa andetag och blåsa ut i ett rör. Det är jobbigare än man tror och det känns knäppt men jag gör allt de säger att jag ska göra.

Så det är så den här dagen har sett ut och ser ut. Korridorpromenad en gång i timmen. Blåsa luft i en burk. Värktabletter på hyfsat bestämda tider. Någon sorts föda då och då. Det är livat värre.

Sena eftermiddagen och kvällen mår jag sämre, precis som igår. Men jag hoppas på en hel natts sömn i natt.

(Det är pappa som fortfarande skriver in texten.)

Bäst just nu: Vann 50 kronor på en trisslott! De ska jag festa loss på när jag blir frisk!

Misströstar

Om Gud verkligen finns och dessutom bryr sig, skulle han väldigt gärna få visa det nu. Tredje sjukhusdagen är känd som deppdygnet bland personalen, det är dagen patienterna har som mest ont och aldrig tror de blir friska. Jag fick tyvärr redan slutet av andra dygnet som mitt deppdygn, det fortsätter dygn tre och jag misströstar nu rejält. Sovit uruselt, mår skit, bryter ihop. Måste vara uppe och röra på mig men mår då brutalt illa, får brutalt ont i mage och axel. Vet inte om jag någonsin blir människa igen ...

Bäst just nu: Försöker alltid hitta något bra, men nu vet jag i ärlighetens namn inte vad det skulle vara ...

Längtar ...

... bort från sjukhussängbordet

... hem till mitt eget soffbord.

Bäst just nu: Bordet lär väl stå kvar när jag kommer hem!

Rapport från sjukhussängen

Natten har varit god, sovit bra mellan doser av värktabletter och blodsockerprovtagningar. I morse togs droppet bort och jag fick börja med flytande föda, den lyxiga frukosten vid 7-tiden bestod av ett glas nyponsoppa.

Strax efter halv nio gav jag mig på det där med att lämna sängen. Ny sovskjorta hägrade och jag skulle testa balansen. Den var så där. När jag la mig i sängen högg det till i högeraxeln och jag fick panik över den helvetiska smärtan. Så fort jag andades kändes det som att någon högg ett spjut i min axel, fram och tillbaka, brutalt hårt. Jag grät, hyperventilerade och försökte hålla andan om vartannat. Efter en dos morfin avtog den värsta smärtan - höjden av lycka efter den kampen!

Lite senare kom ronden, som meddelade att gårdagens operation hade gått bra. Cancern hade inte spridit sig uppåt men det låg lite "spår" kvar nere i magen, så cellgiftsbehandling blir det som väntat framöver.

Ytterligare lite senare kom sjukgymnasten in. Vi pratade mest om djupandningarna jag måste göra, för att byta ut gammal luft mot ny. Hur jag ska resa mig ur sängen minns jag sedan förra gången men eftersom det var jobbigt i morse drog jag mig tyvärr för fler promenader under hela förmiddagen.

Lunchen vid 12-tiden bestod av ... tadaa: nyponsoppa! Hade gräsligt ont när jag satt upp i sängen, längtar hela tiden efter att må normalt.

Strax efter lunch blev min rumskamrat nerkörd till sin operation. Tråkigt för mig, vi har underhållit varandra sedan hon kom i morse. Nu fick jag istället roa mig med att vara uppe och gå, sköterskorna tvingar ofta upp mig eftersom jag blir frisk så mycket fortare om jag rör på mig då och då. Min axel håller inte alls med, den hatar mig så fort jag rör mig. Kroppen är i otakt.

När klockan slår besökstid kommer mamma och pappa. Det är roligt och skönt, eftermiddagen går snabbt.

Plötsligt kom en av mina läkare in och är lite orolig över min axel, hon vill göra en datortomografi för att se att det inte gått en propp. Jag mådde riktigt dåligt efteråt och har svårt att vara uppe, så nu gäller sängläge i kväll. Hoppas jag mår bättre i morgon.

Bäst just nu: Det visade sig inte vara någon propp, tack och lov.

Rapport från operationsdagen

Eftersom jag inte var så pigg igår, kommer här en rapport om mitt första sjukhusdygn.
(Pappa hjälper mig fortfarande att skriva in texten, eftersom jag är alldeles för trött.)
Kom till KS vid halvsjutiden, naturligtvis var det en lång väntan innan jag blev nerkörd till operationen, förstår inte varför dom ville ha mig på plats redan klockan 06.00! Fick lägga mig i min säng och en sköterska satte en nål i vänsterhanden, för provtagning och dropp. Jag tror inte hon riktigt visste vad hon gjorde för hon lyckades minsann starta Stockholms blodbad anno 2010.
Efter lite trixande fick hon dock blodet att stanna kvar i kroppen i stället för utanpå och utanför densamma. Några provrör fick hon också till, så frid och fröjd med det!



Någon halvtimme senare blev jag nerkörd till operationen där jag fick ligga och vänta ytterligare en stund. Passade på att tjuvlyssna på två sköterskor, den ena gick igenom sitt kommande nyårsrecept Hummerrisotto med Pilgrimsmusslor. Nu tillhör varken hummer eller musslor min favoritmat, så det är ju tur att att jag inte blir hembjuden till just denna sköterska till nyår, men jag undrade och undrar vad sjukhuset kommer att festa loss med på nyårsafton? En trerättersmeny är väl inte för mycket begärt, va? ;)

En operation påminner lite om döden. Denna gång lite mindre än min förra operation, då jag blev fastspänd med benen vid bordet, vilket gav lite elektriska stolen-vibbar. Av någon anledning slapp jag det denna gång, men armarna ska alltid läggas ut på ett sätt som gör att man ser korsfäst ut. Som om detta inte var nog spelade radion Michael Jackson i operationssalens högtalarsystem, och han är ju ... tja, död.

Ska inte orda så mycket mer om gårdagen, blev opererad, mådde bara stundtals illa och sov sov sov.

Bäst just nu: Fick sova i eget rum, det är alltid skönt när man är nyopererad.

Färdigopererad!

Så kom den då, operationsdagen. Jag vet inte så mycket än, men jag tror att det gått bra. Är dödstrött, så idag hjälper pappa mig att skriva in bloggtexten, som jag ger honom via telefon.

Men jag är vid gott mod, även om jag har väldigt ont, så nu ska jag sova lite.

Bäst just nu: Mådde inte alls illa när jag låg på uppvaket, vilket jag gjorde förra gången. Det är verkligen höjden av lycka!

Lite hjälp på vägen

Flera har hört av sig och har lite problem att lämna en kommentar.
Gör så här:
Tryck på kommentar under inlägget
När rutan kommer upp skriver du in din kommentar
Under välj profil, enklast är att välja namn / webbadress eller anonymt
Räcker att skriva förnamn, webbadress skrivs in om du vill
Tryck fortsätt
När Förhandsgranska kommer fram behöver du fylla i ordkontroll
Avsluta med att trycka på Skicka kommentarer

Emma uppskattar din kommentar.

/Staffan

Sorg - men jag kommer greja det

Minnet är tydligen kort. Jag hade förträngt hur deprimerande det kan vara med sjukhus. Trots att det bara var drygt en månad sedan jag låg inne kom det nästan som en blixt från en klarblå när jag steg ur hissen på "min" avdelning för några timmar sedan.
- Ja välkommen, du ska läggas in nu va?
- Va? Nej! Absolut inte!!, sa jag med (misstänker jag) skräck i rösten. Kom inte här och förstör min sista kväll i frihet, jag ska sova hemma! Så det så...
- Ja det är helt okej. Men vi ska ta lite prover inför din operation, jag säger till syster Miriam som tar hand om dig.

Syster Miriam är trevlig och visar mig mitt rum. Jag har legat på sjukhus förr men kan inte påminna mig att något annat sjukhus än just detta visar ens rum i förväg. Men det är ju trevligt att bekanta sig med väggarna i förtid...
- Om du sätter dig på sängen ska vi kolla syret, pulsen och blodtrycket, säger syster Miriam och tar fram sina instrument.
- Hm, syreupptagningen är ju inte alls bra, du har 97 - det ska vara 100, säger hon, och får det att låta som en enorm katastrof. I mina öron är 97 alltid nära 100, i alla lägen. I min värld behöver man inte bråka om småsaker. 97 eller 100 - spela roll...
- Pulsen är lite hög, du är nog mer tagen av allvaret än du visar, fastslår syster Miriam. De brukar hävda det, sjuksköterskorna på den här avdelningen. enligt dem är jag snudd på ett nervvrak som är konstant nervös. Men jag är inte nervös, faktiskt. Däremot har sorgen kommit under tiden jag sitter där på sängkanten. För det är nu jag verkligen inser: Jag vill inte gå igenom det här en gång till! Det gör ont i hela kroppen, hjärtat, hjärnan - för jag vill så gärna slippa ytterligare en krävande operation, jag vill slippa ha ont, jag vill slippa den här miljön!!

Jag får sitta i dagrummet och vänta på narkosläkaren i nästan en timme. När hon väl kommer pratar vi i fem minuter. Det är inga större nyheter, utöver att jag kommer komma i klimakteriet nu eftersom de tar bort äggstock nummer två. Tack för den!
- Du har den första tiden i morgon.
- Aha, bra - då ska jag vara här vid sjutiden då? Som förra gången?
- Hm, alltså det vore bra om du kom liiite tidigare... gärna klockan sex.
- Sex?? Va? Men sluta... ska vi säga halv sju istället?
- Hm, okej då...
Jag gillar henne, hon tvingar ju inte upp mig okristligt tidigt. Eller jo, det gör hon ju. Men jag kommer ju å andra sidan sova i princip hela dagen i morgon, så det får väl gå. Och jag fick ju bestämma lite själv.

Jag har varit lite gråtfärdig under hela besöket men på väg därifrån, i bilen med pappa, konstaterar jag att det bara är att ta nya tag. Lätt sagt - men det är ju så! Det hjälper mig inte alls att bryta ihop och vägra åka dit, bara för att jag inte vill. Så i vanlig ordning bestämmer jag mig: Det är bara att göra det bästa av situationen och stå ut. Visst, det blir några skitdagar nu framöver, men sedan är det väl förhoppningsvis över.

Väl hemma ger jag mig i kast med ett nästan timslångt telefonsamtal med ett visst telebolag som lovat leverera ett mobilt bredband innan jul. Det har de förstås inte. Fotot visar inte alls min frustration (vilket kanske är bra för det var nog ingen trevlig syn), men eftersom det är detta jag ägnat kvällen åt får ni se mig ändå...

... även om jag hellre hade suttit här och bloggat tidigare än nu - när jag är trött och snart borde börja förbereda mig för morgondagens operation. Men det är alltså här jag sitter och skriver då och då:

Nåväl, nu får det vara nog för idag. Håll tummarna för mig imorgon!

Bäst just nu: Jag blev inte helt knäckt av sjukhusbesöket. Hur trist det som ligger framför än är kommer jag klara det. Och så är det med det.

Narkosläkaren nästa

Tillbaka i Stockholm igen. Har ganska nyss landat i hemmet men ska snart iväg igen, KS och möte med narkosläkaren nästa. Nu är det alltså väääldigt nära operation nummer två. Inte det minsta sugen. Fördelen denna gång är att jag gjort narkosbesöket förr, inför första operationen. Då skickades jag fram och tillbaka, upp och ner mellan våningarna, hade två olika möten med två olika läkare som båda ställde samma frågor hela tiden. Nu bör de ha alla mina uppgifter i sina sega datorer och kanske kan ställa nya, spännande frågor istället! Och jag behöver inte känna mig som världens minsta människa på världens största sjukhus när jag ska försöka hitta rätt avdelning, nu vet jag exakt var jag ska. Tänk vad bra det blir :) Återkommer, och meddelar om det blev bra...


Bäst just nu: Att det fortfarande är en natt kvar, i mitt eget fina hem, i min egen sköna säng, innan det är dags för mindre fint sjukhus och mindre skön säng.

Lugnet före stormen...

I dag är sista dagen på ett bra tag där snudd på allting är helt normalt. Där man kan låtsas att det inte alls ligger något framför som man egentligen vill slippa. För från och med i morgon börjar sjukhussvängen igen. Förvisso bara med en mjukstart, i morgon ska jag bara träffa narkosläkaren - men ändå! Jag är måttligt road men försöker alltid göra det bästa av situationen. Och som sagt, i dag är det ju en snudd på helt normal dag där det bara ska göras normala saker. I dag ska jag ta med mamma och pappa till Ikea exempelvis, hyfsat normalt! Behöver några nya skåp i sovrummet och det är väldigt bra att passa på när man får både bär- och uppsättningshjälp, eftersom de följer med mig till Stockholm i morgon. För skåp väger mer än två kilo...

Så här ligger det nämligen till för er som inte vet det: För drygt en månad sedan hade jag två tumörer som satt vid varsin sida om äggstockarna. Den ena tumören var cancerdrabbad och hade spridit sig till den vänstra (vill jag minnas) äggstocken, varpå just den och de två tumörerna togs bort. Efter att man blivit opererad får man inte bära någonting som väger mer än två kilo (därav mitt konstaterande om skåpen), vilket det mesta faktiskt gör. Jag har blivit ganska hjälplös den här månaden som gått sedan dess men ändå repat mig ganska bra.

För några veckor sedan ringde min operationsläkare och meddelade provsvaren man tog i samband med operationen. Det blev ett enormt slag i ansiktet, eller en hård spark i den mage som nu hade lite färre saker i sig. För nu ville de ta bort även den andra äggstocken samt livmodern innan det blir dags för cellgiftsbehandling. Det är den operationen jag ska göra nu om två dagar.

Men i dag tänker vi inte på det! I dag ska jag trängas med folk på mellandagsrean och bli arg över att de står i vägen för mig. Vilken härlig, vardaglig grej :)


Bäst just nu: Nu tjatar jag om lillebror, men kolla in hans schysta mössa från Kask! Jag är inte ens i närheten av att gilla skidåkning så mycket som han, men nog blir man sugen på att sitta i en skidlift i denna coola huvudbonad... Love it!

God fortsättning!

Nu har jag äntligen lyckats starta min blogg! Varmt välkomna och god jul i efterskott... för jag kan inte låta bli att dela med mig av min och min kära familjs julfirande. I går tänkte vi inte alls på stundande operation och kommande cellgiftsbehandling - i går firade vi bara jul!

Jag firar alltid jul hemma hos mamma och pappa i Jönköping. Och nej, snön satte inte stopp för resan neråt landet (det tog bara väldigt lång tid. Vi kom iväg sent eftersom bussbolaget "tappat bort en buss på vägen", som förklaringen löd. Den ni!) Och en julafton med massa snö är ju mysigt. Speciellt eftersom jag var inne i den goa värmen hela dagen... :)

Morgonen börjar med att mamma och pappa kommer ner till gästrummet där jag sover, sjunger en julsång och bjuder på en pepparkaka. En tradition de gärna får fortsätta med! Sedan är det förstås frukost med tomtegröt och vörtbröd med julskinka i matrummet.

Jag är löjligt nöjd över snörena jag fick tag i till årets julklappar! Snudd på omöjliga att knyta på grund av sina pärlor, snöflingor och grejer, men sjukt snygga! Här är två av paketen som ska delas ut om några timmar. Mamma och lillebror har varit snälla i år och får gåvor.

 Snart dags för julbord - här är dukningen till lunchen. Ätbara polkagrisar och en oäkta grankvist (så man slipper småkrypen som tydligen lätt lever i granen) i servetten.

Dukat för mamma, pappa, mormor och Emma. Lillebror Oscar med fru Lina kommer senare.

God jul!

I dag har det varit en lugn dag, juldagen i denna familj ägnas alltid åt bokläsning. Just nu läser jag Flyktingen av Olav Hergel, som jag fick av min kollega Anna efter min första tumöroperation för drygt en vecka sedan. Hon tyckte jag skulle få något som kunde skingra tankarna. Bra tänkt, det är en mycket bra bok! 

Bäst just nu: Min lillebror Oscar som gjort denna fina blogg! Tack :)

Hej!

Nu har jag tagit det första steget, att starta en blogg. Nu återstår steg två; den viktiga designen. Denna sida är alltså under uppbyggnad ett tag till. På återseende!

Emma