Vardag igen, fast ändå helg

Ja nu får det vara slut på firande för den här gången, nu får festligheterna stå tillbaka och vardagen återkomma. Hur trevligt och roligt det än är att fira måste man till slut gå vidare. I går avslutades firarveckan med flaggan i topp tack vare ett par glas vin, en strawberry daiquiri och härligt sällskap av vännen Linda och hennes jobbarkompis Nina och vi hade en väldigt bra och kul afton! Och detta gör att jag nu är helt okej med att sluta fira - för den här gången. Nu är det vardag igen, trots att det är helgdag, och jag har i dag bytt ut drinkar mot... :

 

 

... just det, hemmagjord müsli. Och man kan ju tycka att det är ganska torrt och trist i jämförelse med ett gott glas vin exempelvis - men håll i hatten och dra mig baklänges på en liten vagn, vad god den blev! Nästan så en tallrik yoghurt eller fil med müsli nu är snudd på lika festligt och glamouröst som vilket glas ädel dryck som helst! Blir ni sugna? Ja men då så, släng ihop receptet här nedan då!

Hemmagjord müsli
från boken Gott att ge bort av Linnéa Seidel.

2 1/2 dl blandade kärnor och frön (till exempel solroskärnor, pumpakärnor, sesamfrön)
5 dl havregryn
2 1/2 dl kokosflingor
3 msk smör
4 msk flytande honung
2 1/2 dl vatten

Smaksättningsförslag:
torkade tranbär
russin
hackade, torkade aprikoser
hackade katrinplommon
hackade, torkade äppelringar
orostade pumpa- och solroskärnor
(själv tog jag russin, gojibär, torkade bitar av granatäpple, torkade blåbär och hackade hasselnötter)

1. Värm ugnen till 200 grader.
2. Häll kärnor, frön, havregryn och kokos i en bunke och rör om väl. Blanda smör, honung och vatten i en kastrull och värm tills smöret och honungen har smält. Häll den varma vätskan i bunken och blanda ordentligt.
3. Häll ut müslimassan på en plåt med bakplåtspapper. Den får gärna ha lite klumpar i sig men sprid ut den jämnt över hela plåten.
4. Rosta müslin i cirka 20 minuter eller tills den fått fin färg. Se bara upp så att den inte blir bränd.
5. Ta ut plåten ur ugnen och rör försiktigt om med en gaffel. Ställ in plåten och stäng av ugnen. Låt müslin stå och torka på eftervärmen i ugnen i cirka 2 timmar och smaksätt den sedan med något eller några av förslagen ovan. Häll upp i en fin burk med tättslutande lock.


Nu ska jag sätta mig i soffan och kolla på tv,, näst sista avsnittet av Frozen Planet. Det är vinter och de små pingvinerna har svårt att klara sig säger programförklaringen för detta avsnitt, och jag är inte säker på att jag kommer klara mig från att börja gråta när jag ser att de små grå ungarna fryser och är hungriga. Börjar bli blödig på äldre dar... Ha en bra kväll och bra start på veckan!

Bara så ni vet:

 

Nej, inte alltid och kanske framför allt inte rakt igenom. Men för det mesta är det ändå så om man väljer att se livet med de ögonen! I dag är det lite extra härligt eftersom jag i kväll ska gå ut och ta ett glas vin med vännen Linda, vi ska avsluta denna firarvecka med en skål för att cellgifterna är så avlägsna nu för tiden! Och gör inte det livet härligt så säg...?! Ni där ute då, på vilket sätt är ert liv härligt, i stort och/eller smått? För visst är det just det, även om man ibland behöver tänka till lite. Ibland är det så lätt att fokusera på allt som är dåligt, att man vill ha saker man inte har, att man inte vill sitta i den sits man faktiskt sitter i och så vidare. Men jag tror att det alltid finns saker att vara glad och tacksam över, att inse att livet faktiskt är härligt även om allt inte är perfekt!

Bråk i tvättstugan

Det där med att tvätta är ju kanske sällan det roligaste som finns, men eftersom jag gillar rena kläder, handdukar, lakan och så vidare ser jag inte springandet upp och ner i tvättstugan under några timmar varannan vecka som något stort problem. I alla fall inte så länge allt flyter på som det ska. Det har det sannerligen inte gjort i dag.

Av rubriken att döma kanske ni nu framför er ser ett bråk med ytterligare en tvättande människa utöver mig själv. En som skriker och gapar om ludd i torktumlaren och om folk som inte respekterar andras tider - och så en Emma som skriker och gapar tillbaka över ungefär samma sak. Om ni går igång och tycker den bilden är spännande, eller blir lite oroliga över samma bild kan jag i just den ordningen göra första delen läsare besvikna, den andra delen lugna. Nej, jag har inte bråkat med en människa, bara med en maskin. Det är nästan så jag hellre hade bråkat med någon som på ett mer konstruktivt sätt hade kunnat bråka tillbaka - maskiner är trista i det fallet.

Vi har nya maskiner i föreningens tvättstugor och i dag har jag nyttjat dem för första gången sedan de installerades i förra veckan. Jag har bott i väldigt många hus sedan jag flyttade till Stockholm i januari 1997 och har också således befunnit mig i väldigt många tvättstugor sedan samma månad och år. Med den erfarenheten jag har kan jag meddela att de flesta maskiner ser ut och fungerar på ungefär samma sätt och jag trodde det skulle vara en lätt match att ta tag i våra sprillans färska rostfria apparater nere i källaren. Lite osäker blev jag dock när jag häromdagen såg att det minsann ordnas kurser i hur man går till väga för att få igång maskinerna - två timmars kurs för att lära sig trycka på några knappar! "Så vansinnigt svårt kan det väl inte vara!" tänkte jag och bokade alltså tid till i dag. "Det är väl bara att läsa på skyltarna om man inte förstår tekniken bara genom att titta på maskinerna!".

Klockan 10 i förmiddags var det min tur att få en ganska stor tvätthög ren. Konstaterade att tvättmaskinerna är obegripligt små vilket gör att jag undrar om jag någon gång mer i livet kommer kunna tvätta exempelvis ett tjockt täcke, som jag gjort annars i våra betydligt större men ack så opålitliga maskiner. Nåväl, i dag var det vanlig tvätt. Och det började så bra, de opålitliga apparaterna var utbytta mot fullt pålitliga och allt var frid och fröjd. Tills jag kom till det där med att torka hela härligheten.

Torkskåpet och jag blev goda vänner på en gång. Torktumlaren däremot, som var inställd på stryktorrt och därmed borde blivit klar före torkskåpet som var inställt på skåpstorrt, ville inte vara med på banan. Efter en och en halv timme tyckte jag verkligen det fick räcka och struntade i regeln att man inte fick avbryta pågående program. Tvätten var precis lika blöt som när jag hivade in den och redan här borde jag ju börjat ana oråd. Läste bruksanvisningen en gång till, bestämde mig för att ställa in tiden och värmen på max och lät ytterligare en timme gå. Gissa resultatet! Flyttade över ungefär hälften av det blöta till torkskåpet, tänkte att tumlaren trots sin gigantiska trumma kanske var för full? Ytterligare en timme senare var den tumlade tvätten bara marginellt torrare och jag var på dåligt humör. Man skulle ju kunna tro att det inte var någon värme på eftersom det inte hände så mycket på torrfronten, men med tanke på att mina glasögon immade igen varje gång jag öppnade luckan - på samma sätt som de gör när man öppnar luckan till en varm (och fungerande) ugn - var det nog inte där problemet låg. Att torktumlaren inte gör sitt jobb trots goda förutsättningar är alltså ett mysterium!

Bråket har ju då bestått i att jag till slut vägrat använda "blöttumlaren" och låtit torkskåpet jobba (till full belåtenhet) men det är ju inte mycket till bråk och framför allt inte till seger, tyvärr. Snarare har ju tumlaren vunnit eftersom jag nu måste gå den där maskinkursen i alla fall! Jag är förvisso övertygad om att det är tumlaren och inte mig det är fel på, men jag måste ju ta reda på hur det verkligen ligger till med den saken. Detta gör ju att det känns som att bråket slutade med vinst för maskinerna och förlust för mig - och sådant är ju aldrig roligt. Men sista ordet är inte sagt än och sista slaget är inte utdelat än. Vänta bara, när jag kommer till kursen och skvallrar på tumlaren kommer några mäktiga män i jobbarkläder komma in i tvättstugan och ge maskinen en omgång! Så det så.

Bäst just nu: Att det finns så pass många stolar och annat lämpligt i mitt hem som man kan hänga upp blöta strumpor på. Det mesta kunde jag torka i skåpet men just strumpor är svårt att hänga upp i torkskåp (i alla fall i våra nya), varpå jag får torka saker på annan plats. Nu hänger det strumpor lite överallt här och jag är glad att jag inte ska bjuda hem någon på middag eller så just i kväll eftersom den personen inte skulle få plats någonstans för alla strumpor!

Ett år senare

Så kom den då, årsdagen. När jag vaknade i morse var det som vanligt väldigt svårt att gå upp ur sängen, lämna värmen under täcket och ta tag i dagen. Men jag tänkte att jag just där vid sjutiden, hur trött jag än var, ändå befann mig på rätt plats - även när jag var tvungen att gå upp. Så dags för ett år sedan var jag nog nästan på väg till Radiumhemmet för att få portacaten inopererad, några timmar innan första cellgiftsdosen sprutades in i kroppen klockan 11.00. För att använda ett slitet uttryck minns jag det som i går - och samtidigt känns det väldigt avlägset. I vilket fall som helst, jag kom upp ur sängen och det var trevligare att ta sig till jobbet än till sjukhuset om man säger så. Mycket trevligare.

Har funderat en del på det där med firandet, hur man nu skulle göra denna dag. Gå på stan och sätta sprätt på lönen efter avslutad jobbdag? Nja, det är trevligt i stundens shoppinghetta men mindre trevligt när baksmällan kommer då man återvänder hem och omigen märker att garderob, skåp och lådor är fulla som de är. Köpa någon bra skiva eller film? Nja, det borde jag kommit på för flera dagar sedan eftersom jag helst köper sådant på nätet och det inte är så värst festligt att beställa sakerna denna firardag men inte få tillgång till dem än på minst en dag. Köpa med något fikafestligt att kalasa på efter avslutad jobbvecka? Hm, tja, det kanske vore något? Jag är förvisso väldigt bra på att fika även under ickefirardagar, men godsaker är ju party - och den här dagen är party!

Innan det var dags att gå hem och kalasa på godsaken hade jag en sak kvar att göra. Gå till Interflora.

- Hej, jag vill ha en fin och vårfräsch bukett för en sisådär 200-250 kronor. Nej, jag vet inte vad den ska innehålla, det får du bestämma. Den är till mig men jag vill se den för första gången först när jag kommer hem, så det blir en överraskning!, sa jag till tjejen i kassan. Hon får förmodligen inte sådana beställningar varje dag men hon tog sig an uppgiften med bravur visade det sig när jag kom hem. Och nu är det väl sannerligen dags att ni får titta in här under mitt firande:

Ja visst blev det en semla! Jag vet att det kanske ser ut som att jag fyller år med det där tårtljuset, men jag tyckte det blev lite extra festligt med ett sådant :)

 

 

Fin blombukett!

Jag är nöjd med mitt sätt att fira i dag, men även om semlan och blommorna var och är en riktig firarkick är ändå det mest fantastiska att jag inte är i samma sits som för exakt ett år sedan! Jag kan leva med att jag har ont och kanske alltid kommer ha det, för jag är klar med det helvete cellgifterna innebar. Det är stort :)

Fira med broddar

I dag har firandet fortsatt. I dag har jag investerat i broddar! ”Jaha, och på vilket sätt är det att fira?!” undrar ni. I en första tanke är ju inte det så där jättefestligt, det håller jag med om. Men om man ser det så här: Cellgifter får man ju för att man fått en sjukdom man dör av om man inte kommer under behandling. Cellgifter är ju livet, liksom. Ger liv, liksom. Och har man broddar under skorna kan man ge sig ut på isiga gator och trottoarer utan att riskera att cellgiftsmonstren har jobbat i onödan! Man vill ju inte halka och slå ihjäl sig när man vunnit en cancerseger, det förstår ju vem som helst. Det må vara pensionärsvarning på broddar, jag bryr mig inte – jag vill känna mig säker så fort jag sätter fötterna utanför porten på dagar och kvällar. Alltså kan man, med lite god vilja, säga att jag firar livet genom att köpa broddar. Men jag har inte testat dem än, inne i Stockholms city där broddarna införskaffades lyste snön och halkan med sin frånvaro och på hemmaplan var det i alla fall tidigt i förmiddags ganska bra underlag att spatsera på. Vintern lär ju dock inte ta slut i dag så jag kommer få användning av brodderiet.

Okej, det är ju inte världens bästa bild, men den visar i vilket fall som helst att mina kängor står på hallmattan, redo att liksom kläs in i broddar!

Efter inhandlandet av broddar var det egentligen dags för jobb men jag var faktiskt tvungen (oklart av vem...) att ta en snabb tur på H&M Home innan dess. Jag gillar H&M över lag och är väldigt förtjust i deras heminredningsprylar. Är på jakt efter nya påslakan men ville även kolla in alla andra fräscha vårnyheter. Det slutade med att jag köpte julkuddsfodral, minsann – det var den våren det! Fyndade i rea-lådan, ett härligt kuddfodral som kostar 149 kronor i ordinarie pris och nu gick loss på 20 riksdaler! Jag blev väldigt uppåt av detta, trots att julen egentligen inte existerar i mitt huvud så här års – men om ungefär tio månader, när det närmar sig första advent, kommer jag vara ännu mer nöjd över dagens inköp! Nej, ni får verkligen inte titta på det fina kuddfodralet nu, det vore ju galet att ”jula” till livet så där…

… däremot får ni mer än gärna fröjdas åt denna fantastiska kökshandduk, som jag också köpte.  Visst är den fin?! I love it! Så länge jag har den i köket kommer det ju aldrig bli tråkigt att diska - fast risken finns förstås att jag följer uppmaningen på handduken och inte får så mycket gjort...!

Nej, nu får det vara nog för i dag. Hörs!

Pingvinkärlek

Jo tack, jag kom både till och från jobbet i dag utan att halka eller ens vara i närheten av att göra detsamma! Det här är alltså en bra dag. Det blev förvisso ingen middag med kompisen som det var tänkt, men ändå en trevlig måndag med firarfika som extraplus. Ni vet ju att jag på onsdag firar ett år sedan första cellgiften men min fina kollega Birgitta tyckte vi skulle fira redan i dag - och varför inte slå på stora firartrumman och lägga ut festligheterna på flera dagar?! Kanske hela veckan, dra på trissor! Vi får se. I dag var det bullar, vi delade och fick varsin halva kardemummabulle och blåbärsdito, som till förmiddagsfikat dukades upp på tjusigt och dyrt kristallfat:

Vadå, ser ni inte kristallfatet? Men öppna ögonen då, godsakerna ligger ju där och solar sig i kristallglansen! Ser väl vem som helst... Typ.

I övrigt har nog det mesta varit som vanligt. Sedan jag kom hem för ungefär en timme sedan har jag haft som ambition att packa upp resväskan men inte kommit så långt. Det är märkligt att det ska vara så svårt att ta tag i sådant, en öppnad men otömd resväska gör ju ingen glad! Jag borde skaffa mig en hubot som gör det åt mig. Om ni såg starten på SVT:s science-fictionserie Äkta människor i går vet ni vad jag talar om, serien som utspelar sig i en parallell nutid där människan tar hjälp (alternativt utnyttjar om man är väldigt ond) av extremt människolika robotar - hubotar. Problemet är att jag inte vill ha en hubot. Däremot gärna en pingvin.

Jag gillar ju att titta på tv och de flesta program verkar kunna locka mig. När det gäller serier är jag ju som ni kanske vet lite road av vampyrer och annat som är lite läskigt - men jag sitter nog aldrig med hjärtat i halsgropen så mycket som när jag tittar på djur- och naturprogram. Jag hoppas inte ni missat BBC-producerade Frozen Planet i SVT (jag har gjort det alldeles för många gånger tyvärr), som behandlar den optimala polarexpeditionen till båda Antarktis och Arktisk. Den är så vacker och stundtals hjärtskärande att jag vill kliva in i rutan och ta hand om de djur det inte går så bra för. I går var det pingvinerna som gjorde mig extra rörd. När den svenske speakern sa att de flesta pingvinföräldrar bara har tid och kraft att ta hand om en av sina ungar höll jag nästan på att börja gråta när man såg två små grå ungar (den svartvita dräkten får de först när de blir äldre) på det där klassiskt vingliga viset springa mot mamma och pappa som kom med mat, och den ene ungen föll och fick snopen, hungrig och frusen vända tillbaka då det starkare syskonet vunnit kampen, till ljudet av speakerkillens "... ungarna får tävla om vem som ska få maten och klara sig i livet... och förmodligen blir det inte den här...". Det är ju helt värdelöst att det bara är de starka som ska klara sig här i livet! Kunde jag skulle jag som sagt gå in i tv-rutan, ta den lille krabaten i ena vingspetsen och säga "Följ med mig hem så ska du få så mycket värme, mat och kärlek att du storknar! Det ska inte gå någon som helst nöd på dig lille vän!". Det borde funka så. Den lille pingvinen ska få heta Pingis och älskas konstant.  


Bäst just nu: Den som löser problemet med tidsangivelserna i den här bloggen. När en bloggpost publiceras anges rätt klockslag men när ni och jag skickar kommentarer går klockan fullständigt bananas och visar mycket märkliga tider! Har gått igenom alla tidsinställningar och allt står som det ska, på svensk tid. Ändå får blogger/blogspot för sig att trilskas och låta exempelvis 17.40 vara 08.40. Oerhört irriterande! Den som kommer på hur jag kommer till rätta med detta får en hel hög guldstjärnor i kanten av mig. Plus att ni ska få träffa Pingis och klappa honom hur mycket ni vill (bara en sådan sak, han är oemotståndlig). Snälla!!

Bort med halkan. Nu. NU.

Efter en kort Jönköpingsvistelse är jag nu tillbaka hemma i Stockholm igen. Lämnat ett vinterlandskap för ett annat. Ett halt vägunderlag för ett annat. När jag kom med taxin, från cityterminalen hem till mig, mötte jag en av mina grannar som var ute med sina hundar. "Det är jättehalt", sa hon och jag bestämde mig där och då för att jag nu ska gå i ide. Jag tänker inte gå utanför dörren på ungefär två månader!!
Okej, det håller ju inte i längden, jag måste exempelvis till jobbet i morgon när en ny jobbvecka inleds, men jag tänker i alla fall köpa broddar att sätta på skorna. Att gå omkring med hjärtat i halsgropen för att man hela tiden är rädd att halka och slå huvudet i trottoaren eller bryta ett och annat ben - nej, det finns roligare saker än det. Jag är ännu mer säker på detta efter att stackars pappa halkade hemma i trädgården i torsdagsmorse och förvisso klarade sig från både huvudskada och benbrott men ändå är rejält handikappad. Bort med halkan, minusgraderna och snön säger jag...

... fast här ser jag ju ganska nöjd ut, trots att jag är smått omringad av snö och kall nordanvind hemma hos mamma och pappa. Är dock ännu mer nöjd nu - inomhus i värmen och snart med en mugg te i handen!

I övrigt ska jag försöka ha en något sånär aktiv vecka de kommande dagarna (hur det nu ska gå till, med tanke på att jag ska gå i ide...). I morgon ska jag träffa en kompis efter jobbet, på onsdag ska jag fira ett år sedan cellgiftsstarten (jag väntar fortfarande på tips hur man bäst firar detta, vad slöa ni är som inte överöser mig med festliga idéer!) och när det är dags för ny långhelg ska jag bland annat stå i köket och göra egen müsli minsann. Ska ni göra något kul?


Bäst just nu: Att komma hem helskinnad. På vägen upp i dag fastnade bussen i en ganska lång bilkö efter en förmodar jag stor bilolycka strax innan Kungens kurva. När vi kunde lämna och köra in mot Stockholm rapporterade trafikradion att en ambulanshelikopter var på väg till olycksplatsen, till någon eller några som i slutänden kanske inte kommer hem lika helskinnad/helskinnade som jag. Behöver jag ytterligare en gång säga att jag längtar till den lite säkrare våren? Nej, det behövs nog inte.

Ett paket som andas vår

Då befinner jag mig på småländsk mark igen. Är hemma hos mamma och pappa i helgen för att fira svägerskan som i dag tar sin sjuksköterskeexamen, här är det som synes vårfräsch paketinslagning i snygga kombon vitt, rosa och orange som gäller, inför kvällens firande. Jag har alldeles för få kalas i mitt liv så det blir trevligt med lite festligheter om några timmar! Varför ställer vi inte till med mer kalas egentligen? Alla gillar ju att gå bort - få klä sig lite fint, äta gott och umgås! Ropen skalla, mer party åt alla!

Och på tal om just festligheter kan jag nu behöva lite hjälp utifrån av er kära bloggläsare: Nästa vecka är det exakt ett år sedan jag fick mina första cellgifter. Ni vet ju att jag är en vän av att fira alla möjliga och omöjliga saker, och kan man tänka sig en bättre anledning att fira än just detta?! Så hur firar man på bästa sätt att ett helt år har gått sedan dess, att jag lyckades ta mig igenom alla tjuriga dagar, veckor, månader? Visst är det värt att göra lite extra en sådan dag? Tips tack!

Firarfika av två anledningar

Nu var det några dagar sedan jag hörde av mig. Tar ju en och annan bloggpaus ibland som ni vet. Så här i början på veckan beror det oftast på att jag är ganska trött när jag kommer hem från jobbet, så från och med nu kommer jag kanske inte skriva så mycket måndag till onsdag utan satsa mer under de andra fyra dagarna i veckan. I dag gör jag dock ett undantag. Tänkte att ni kanske vill bli uppdaterade på läget. Var på Radiumhemmet i går, för min tremånaderskontroll. Allt är fina fisken, inga nya tumörer som spökar vilket gör att livet rullar på som det ska. Bra va?!

I dag har det varit en bra dag, en alldeles egen dag. Eller okej, en egen dag tillsammans med några andras. Nej, ingen födelsedag. En redigerardag. "Jaha, och vad i hela fridens namn är det då?" undrar ni. "Ska vi ha ytterligare en dag att hålla reda på i almanackan - räcker det inte med kanelbullens dag, midsommardagen, nationaldagen, våffeldagen... Redigerardag också?!". Tja, det beror på vad ni sysslar med till vardags. Jobbar ni på tidning är det en viktig dag, annars inte (eller jo förresten, det är det. Utan redigerare skulle ni inte få en vettig tidning till morgonkaffet, så jag ändrar mig - det är en mycket viktig dag, för alla). Så här är det: Redigerarna på Norrköpings Tidningar bestämde sig för en tid sedan att instifta Redigerarens dag i dag, den 17 januari. Detta spred sig som en löpeld till andra tidningsredaktioner i landet och tog sig till och med utanför landets gränser - Tønsbergs Blad i Norge har tagit efter detta fina initiativ. Bakgrunden var enligt initiativtagarna att "detta kreativa, stresståliga och multibegåvade släkte är en hörnsten på landets tidningsredaktioner och förtjänar en egen dag", som tidningen Journalisten rapporterar. Firandet rekommenderades genomföras med extra gott fika, bus samt ordbingo i rubriker. Och självklart ville mina kolleger och jag fira oss själva denna dag - vi skulle tillsätta en kommitté med "det tydliga uppdraget att verka för att denna dag snarast blir allmän helgdag med ordvitsar och ordbingo i både slott och koja", som en kollega glatt uttryckte det. Gratis utdelning av bokstavskex och flaggor på bussarna var andra förslag. Ska man fira ska man göra det ordentligt liksom.

Det gjordes snygga utskrifter med loggan för denna stora, mäktiga dag. En logga tillverkad på vår tidning minsann! Om de andra tidningarna har haft egna loggor vet jag inte, vår är i alla fall den klart snyggaste. På väggen vid nyhetsdesken brukar en utskrift för morgondagens tidningssidor sitta uppe varefter de blir färdigdesignade av oss redigerare, men i dag satte vi i stället mest upp A4-ark med detta meddelande. I alla fall till en början. Om det på något sätt kommer synas i tidningen i morgon vet jag inte, men det syntes bland oss som jobbade i dag... 

... för självklart blev det fika! Bokstavskexen lyste med sin frånvaro när de skulle inhandlas, varpå det blev glass i stället. Och fem minuter innan vi utlyst vårt fika för oss själva ville även resten av arbetsplatsen vara med och fira! Till slut satt vi med en salig blandning av glass, kakor och godis, hyllade oss själva och hyllades. Själv tog jag både glass och hela två skivor vetelängd... men jag hade ju dubbel anledning att fira - läkarbesöket i går var ju värt att glädjas lite extra åt (även om det verkligen inte kom som en överraskning, det fanns liksom inte i min värld att jag skulle ha fått nya tumörer). HV71-mugen är som ni ser med och skänker lite extra glans åt fikabordet :)

Nu har jag ett berg disk att ta hand om, som jag inte orkade med i går. Det är ansträngande att jobba! Ha det bra därute tills vi hörs nästa gång!

Utomhus och inomhus

Jag är en riktig fegis den här tiden på året. Om jag inte måste gå ut gör jag det inte, även om jag varje dag skulle må bra av lite luft. Det är bara det att jag tycker så väldigt illa om det underlag trottoarer och gator bjuder på så här års, jag verkligen hatar när det blir halt! Trots att jag för det mesta lyckas hålla mig på benen tar jag ändå helst det säkra före det osäkra om det ser ut att vara lite slirigt utanför fönstret - jag vägrar gå ut och kryper hellre ner under en filt. Det är ju lite småtöntigt och tack och lov tvingas jag ibland ut. För hur rädd jag än är för att halka och slå halvt ihjäl mig så är det värt att ge sig ut ibland. Som i dag, när Linda, Ellie och jag åkte till gallerian Bromma Blocks. Jag gillar ju gallerior (bland annat för att man befinner sig inomhus och varken behöver frysa eller halka) och har med facit i hand haft en väldigt bra dag med vän, barn och alla ben obrutna :)

 

På Bromma Blocks finns inte bara affärer utan också ett roligt lekrum med en fin tygvägg (jag syftar alltså på djuren till vänster). Även om Ellie gärna hänger med oss vuxna och tittar - eller kanske hellre petar - på allt i butikerna är det kanske ändå lite roligaste att leka för en tjej som snart fyller 2 år. Lego är populärt. 

Jag vet att det är ett lite störigt blänk i brickan på matstället Garden, där vi för övrigt åt en väldigt god caesarsallad, men jag tyckte den här var fin nog att föreviga - den kändes vårfräsch! Att de förmodligen har exakt samma brickor även under exempelvis julen må vara hänt...

 

... men på tal om vårkänslor känns väl det här som att komma in i något sorts lusthus eller ett orangeri, med växter och fint porslin. Även detta är vid restaurangen med blombrickor och hit kommer jag återvända, jag gillar ju liksom fina saker!

Så här dags på året börjar våren ta över mer och mer i butikerna. Vintern finns ju den också men bara på rea-borden och det är lätt att ignorera dem när man längtar efter att få in ljuset igen. Det kliar i fingrarna - jag vill göra om hemma, trots att jag har jättefina och bra saker här (och i ärlighetens namn inte får plats med mer nytt innan jag rensar ut det gamla. Och just rensa vet ni ju att jag inte är så bra på...). Det nya får nog alltså bli i liten skala, med blommor och sådant. Tulpanbuketten jag köpte häromdagen har redan tröttnat på livet så jag kanske satsar på något annat i blomväg nästa gång. Har ni några favoritblommor ni vill tipsa om, som ni gärna vill se här i bloggen? Vilken sorts bukett ger er vårkänslor? Berätta!

Jaha, en kopp te och någon bra film nu då kanske? Ha en fin lördagkväll där ute!

Besvärlig medicin

Jag är ledig torsdagar och fredagar från och med nu och fram till sista mars. Det kanske kan verka konstigt eftersom jag jobbar 75 procent den här månaden och från och med februari är tillbaka på heltid. Ledigheten beror dock på att jag har en stor hög semesterdagar jag behöver plocka ut och att nu bara jobba tre dagar i veckan passar mig utmärkt. Jag är nämligen tillbaka i en värdelös sömnsituation och tror jag behöver min ledighet. Den ickeexisterande sömnen skyller jag på de där otäcka lila-vita värktabletterna med den flera mil långa listan på både möjliga och omöjliga biverkningar. Jag tror ni minns både pillren och listan, jag har klagat på både det ena och det andra förut.

Jag är egentligen en person som inte vill klaga, men just den här lilla tabletten är ett helvete att leva med - och ett helvete att leva utan. När jag började med dem i höstas tog de snabbt bort smärtan i fötterna men gjorde att jag till en början tyckte mig sväva ovanför mitt eget huvud, en lite småkul (om man är på det humöret) men samtidigt obehaglig känsla. Just denna fas försvann ganska snabbt men ersattes efter ett tag av en hud så besvärlig att jag vill krypa ur mitt eget skinn och helst gå omkring i enbart skelettet. "Hudförändringar" är en av de eventuella biverkningarna - vilket skulle kunna betyda exakt vad som helst, kanske att man blir typ turkos. Kom igen, inget skulle ju förvåna med en tablett som kan leda till "olämpligt uppträdande" enligt bipacksedeln! I mitt fall har det betytt att det kliar hysteriskt på kroppen. Inte hela (tack och lov) men det är tillräckligt jobbigt att det kliar extremt mycket på ryggen och nacken (och smalben, knäskålar och mage), så pass att jag har känt att jag blir galen på riktigt om det inte ger sig. För två veckor sedan bestämde jag mig för att det var de lila-vita pillrens fel och slutade tvärt i ren irritation.

Det var vågat kan jag meddela. Enligt bipacksedeln står det klart och tydligt att man inte ska sluta tvärt eftersom det finns en stor risk att man drabbas av hyfsat djup depression om man ger sig på något så dumt som att sluta knarka piller bara så där! Jag bestämde mig för att strunta fullständigt i detta eftersom jag blev ganska desperat till slut och höll på att klia bort huden på sina ställen (det hade kanske varit praktiskt ur den synpunkten att jag inte haft något kvar som kliade, men jag inbillar mig att det kan leda till andra problem om man går utan hud). Depressionen lyser med sin totala frånvaro tackar som frågar (och den borde kommit vid det här laget, så ni behöver inte vara oroliga att jag kommer deppa ihop), och även om det fortfarande kliar så vill jag inte gå omkring i enbart skelettet längre. I alla fall inte under dygnets alla vakna timmar, kanske bara hälften av dem. Det är ju helt klart ett steg i rätt riktning - fast nu är jag ju å andra sidan vaken mest hela tiden, vilket gör att det inte är så stor skillnad, tyvärr.

För på något märkligt vis har bristen på piller gjort att jag även förlorat förmågan att komma till ro och sova ordentligt en hel natt. Tar man bort smärtstillande tabletter får man förstås ont igen och det kan ju ha en viss förklaring till de vakna nattimmarna. Men mest handlar det om att jag har svårt att komma till ro, kroppen - och framför allt den nedre delen av den - känns väldigt obekväm, mer det än att den gör ont tror jag. Fötterna sticker som det var miljoners miljarder nålar i dem, jag har ingen känsel, jag har full känsel (som då alltså skickar signaler till hjärnan att det exempelvis sticker), det är en 800 kilo tung kropp som inte vill samarbeta, benen är trötta, de är pigga, all miljontals liter kolsyra i benen och fötterna vill bara explodera, fötterna är iskalla eller kokheta, det krampar och mal på. Lätt att sova då... Och jag antar att eftersom det i bipacksedeln står att pillren märkligt nog kan ge både en sorts extrem trötthet och en sorts extrem "pigghet", kan de förmodligen även påverka sömnen trots att de lämnat kroppen. Nu förstår jag varför vissa läkare (som han på rehabstället Mösseberg exempelvis) rynkade på näsan och såg väldigt missnöjd ut när jag berättade att det är just dessa tabletter jag tar. Som sagt, att trycka i sig dem är bra för vissa saker men dåligt för andra - att inte trycka i sig dem är det totalt tvärtom med. Eller i alla fall ganska tvärtom, kroppen kliar ju fortfarande även om den lugnat ner sig väldigt mycket efter att jag avslutat medicineringen. Nästa vecka ska jag till Radiumhemmet och träffa min läkare, då har det gått tre månader sedan sist, och jag ser verkligen fram emot detta. Kan vi hitta några nya mediciner, som inte har så himla jobbiga biverkningar (att det kliar är faktiskt inte det enda i biverkansväg, men jag orkar inte ta upp allt) eller måste jag börja med sömntabletter igen och på det sättet döva den smärtande kroppen som lever rövare framför allt på nattkröken? Fortsättning följer.

I dag har jag varit nere i förrådet minsann, utan att bli irriterad på den slocknade lampan eller ha orsakat dödsfall med min egen lampsladd (se http://inblickemma.blogspot.com/2012/01/lampirritationen.html om du missat och inte förstår varför jag skulle vara irriterad eller varför jag skulle ta död på någon med en sladd)! Dessutom har jag lyckats med konststycket att få in kläder i garderoben, kläder som hängt framme eller legat på stolar i många veckor bara för att jag fått tillbaka den gamla garderobsångesten och inte velat försöka få in plaggen. Svar ja, jag måste rensa i skåpen igen! Jag vet, det var inte längesedan jag gjorde det och jag har heller inte köpt så mycket nytt sedan förra rensningen då jag ändå hade fått till en del plats för nya plagg. Det måste bo ett monster i mina garderober. Ett märkligt monster, jag antar att de flesta monster ändå äter något - varför skulle barn annars vara rädda att det ligger monster under sängen? För att monstren tillverkar godis som på morgonen ligger nere på golvet vid de små barnatofflorna? Ha, skulle inte tro det! Monster äter - exempelvis barn. Men just mina garderobsmonster är av den snälla men besvärliga sorten, snälla för att de inte äter upp mina kläder utan i stället förökar dem, besvärliga för just det faktum att kläderna blir fler fast ytan att förvara dem inte ökar. Får ta en ny rensning snart, kanske under några vakna nätter. Något ska man ju ägna även de timmarna åt...

Det här är bäst just nu

 

Bäst just nu: Säsongens första bukett tulpaner, som tillsammans med ett favoritdoftljus från Yankee Candle lyser upp en grå och regnig januaridag!

Årets första tårar

De första dagarna på ett nytt år är det lätt att i allt man gör tänka "nu gör jag det här för första gången i år". Eller jag tänker i alla fall ofta så, och det här är ju min blogg, jag utgår från mig själv - okej? Någon gång äter man för första gången, duschar för första gången, pratar i telefon för första gången, kollar på tv för första gången och så vidare. Ganska snabbt lägger sig ju nyhetens behag och de flesta saker man gör är ju ganska vardagliga. Typ två dagar in på det nya året gör man bara sina saker utan att reflektera över om det är första, andra eller femtielfte gången. I dag har jag dock just reflekterat över att jag gjort något för första gången 2012: Tårarna har trillat, jag har gråtit och jag gjorde det minsann på jobbet.

I kväll, för en dryg timme sedan, hissades Stefan Livs tröja upp i taket i Kinnarps arena. Den förre målvakten i HV71 ni vet, som så tragiskt omkom i en flygolycka i Ryssland i september förra året. Då grät jag som ett barn, var helt knäckt över att han var borta och det brutala sättet han försvann på, sorgsen över att en fru förlorat sin man, två söner förlorat sin pappa, en mamma förlorat sin son och en bror förlorat sin bror. Det finns säkert en och annan som inte alls förstår detta, hur man kan bli så ledsen över en person man inte känner, aldrig har träffat, men jag tänker inte ge mig in i att försöka förklara en sådan sak - antingen förstår man eller också gör man det inte, punkt. Jag har en bild på Stefan Liv på min dators skrivbord så jag ser honom varje gång jag slår på skärmen, men nu utan att känna att tårarna väller fram. Förutom i dag då. För nog kom de igen, när SVTPlay sände direkt från tröjhissandet innan elitseriematchen mot Timrå. Jag försökte verkligen hålla mig och lyckades nästan hela vägen. Men när ungefär fem minuter återstod, klockan 18.45, och Stefan och Anna Livs äldste son Herman, 5 år, gick fram till mittcirkeln för att tillsammans med gamla HV-hjältarna Stefan Örnskog, Fredrik Stillman och Per Gustafsson, samt Stefan Livs bror Christian hissa tröja nummer 1 i taket - då gick det inte att hålla tillbaka något. Ibland är livet så tufft, även för en som står långt bort och tittar på.

Nu är det verkligen inte så att jag skäms för att jag inte kan hålla känslorna i styr bland folk eller tycker att det är en aning pinsamt om mascaran rinner, så varför jag försökte låta bli från början vet jag inte. Det är snarare ganska befriande att fälla en tår - om man nu ändå måste vara med om jobbiga saker menar jag. Och nu i efterhand, när jag tänker på vad Magnus Carlsson, HV71:s fystränare, läste upp i ett brev skrivet av Anna Liv känns det ändå som att det finns hopp om en ljusnande framtid:

"Stefan lever även kvar i de två finaste gåvorna han gav mig, våra söner, Herman och Harry. Tröja nummer ett kommer aldrig att spelas i HV71 igen. Men jag har en känsla att det i framtiden kommer finnas matchtröjor med namnet Liv på ryggen."

Vinterkyla och sommarsmak

I dag har det varit första riktigt kalla dagen i Stockholm den här säsongen, i alla fall vad jag kan minnas. Det låter kanske inte så hysteriskt tok-kallt, termometern har inte ens visat tvåsiffrigt, men sju-åtta minusgrader i morse räckte för att känna av att det nu är vinter - på riktigt. Det är inte så att jag klagar, det är bara att klä sig varmt och jag har många härliga varma plagg att gosa in mig i. Utöver att bli varm med hjälp av kläder har jag också värmt mig med en och annan mugg te (jobbets finaste mugg, med HV71:s logga, har jag som ni ser) och kex med fyllning. Just dessa kex köpte jag förra veckan, för att ibland festa loss under mina fikastunder och inte bara äta halvtråkiga skorpor - och varenda tugga är som en smak av sommar! Citronkex är grejen, det är så somrigt så man blir varm av bara farten!

Nu ska jag sätta mig i soffan efter en intensiv jobbdag, äta en morot (man kan inte bara vara onyttig och äta sommarkex, hur skulle det se ut?!) och läsa bok. Ha en riktigt fin, varm måndagskväll där ute :)

Lampirritationen

Då har julen dansats ut! Eller dansats har den väl inte, den har bara åkt ut. Ner i en låda, ner i förrådet. Eller det sistnämnda har den väl inte, den är faktiskt kvar i lägenheten (dock i låda). Att plocka bort julen är inte så svårt (även om det tar tid, trots att jag inte alls bor stort) men att behöva gå ner med den till förrådet är ett stort motstånd. I någon idiotisk iver att vara miljösmart och/eller spara pengar har föreningen bestämt att det hus jag bor i ska ha ett belysningssystem nere i källaren som inte fungerar som vanliga belysningssystem, det där man trycker på lampknappen när man tänder och trycker på lampknappen ytterligare en gång när man släcker. Så fungerar det i föreningens övriga hus men i det hus jag bor är vi tydligen snudd på idioter hela högen som inte förstår hur man framför allt släcker en lampa (tänder tror jag vi har koll på hela högen). På annat sätt kan man inte tolka det eftersom föreningen har bestämt att eftersom det bor så många i vårt hus kommer alla glömma, alternativt strunta i, att släcka lamporna och då drar både miljön och pengarna all världens väg, bara för att vi till skillnad från i övriga hus är dumma och inte kan tänka (släcka) själva. Detta gör att lamporna lyser i ungefär en minut innan de släcks och det är totalt kolsvart i förrådsutrymmena - och jag blir lika irriterad varenda gång.

Cellgifterna har i mångt och mycket gjort att min korta stubin inte är fullt så kort längre, den har i själva verket växt till sig flera meter! Saker jag förr kunde bli sur, arg, irriterad, rasande över kan jag nu för tiden rycka lite på axlarna åt och tänka "okej, finns det något som är värre än det här? Hm, ja, det gör det - vad spelar det förr roll egentligen?" och så tar jag nya tag. Det krävs lite mer för att reta upp mig helt enkelt - men inte när det gäller lamporna i förrådet. Nej, jag vet inte varför, för det finns verkligen saker som är värre än att behöva gå och tända lampan i tid och otid - speciellt eftersom jag skaffat mig en egen lampa vars sladd jag bara sätter i vägguttaget och det "varde ljus" exakt så länge jag själv önskar. Men likt väl finns irritationen kvar. Vägguttaget sitter långt bort högt upp på väggen, vilket gör att min lampas sladd hänger som en tvättlina och blir, om någon kommer gående och inte bryr sig om att tända de stora lamporna för att de någonstans ser ljuset från min lilla ljuskälla, en dödsfälla när de går in i sladden/linan och stryps. Typ.
Det är inte så att jag känner mig speciellt diskriminerad och kränkt, även om det kanske är det det beslutande organet på något sätt säger, alltihopa bara... stör mig på något sätt. Av den anledningen har jag inte burit ner sakerna i förrådet än eftersom jag inte känner för att behöva bli irriterad den här helgen. Det får bli ett projekt i veckan som kommer i stället.

Nu är det då lite mer vår/vinterkänsla i mitt hem. Nästa steg blir att skaffa blommor som påminner om tiden som kommer framöver - tulpaner, krokusar och sådant. Tills jag skapar mig tid att skaffa sådant pryds i alla fall köksfönstret av annat snyggt:

 

Lampa i stället för adventsstjärna, fat med frukt och grönsaker i stället för julkulor (se lucka 5 om det känns som att julkulor fortfarande är av intresse: http://inblickemma.blogspot.com/2011/12/lucka-5.html) och små enar i stället för stor julstjärna. Enarna ska förstås bytas ut mot något med mer vårkänsla framöver men än så länge får de duga. Tavlan med sockerkaksreceptet är väl som gjord för en som gillar att baka?! Arket kommer från floristen, inredaren och formgivaren Elin som har fina bloggen Grafitgrå, http://grafitgra.blogspot.com/ som jag varmt rekommenderar! Senaste blogginlägget från henne handlar om en stumpastake, en fantastiskt fiffig ljusstake som även jag har i min ägo - någonstans. De senaste veckorna har jag funderat på exakt var... Förmodligen i förrådet som jag alltså inte går ner till mer än nödvändigt. Kanske dags att ändå ta sig neråt och rota runt lite bland alla prylar...?  

I dag hade jag tänkt ha en oförskämt slapp dag när jag bara skulle halvligga i soffan som en potatissäck, läsa bok, dricka te och äta kakor. Det har inte blivit något av det planerade. Klockan går och jag gör en massa annat, oklart vad. Men snart ska jag sätta mig med en bok och en mugg te i alla fall, kakorna får jag ta en annan dag. I morgon börjar första ordentliga jobbveckan på 75 procent. I morgon ska jag kanske ner till förrådet också. Öva på att inte bli irriterad. Klarar tålamodet av det klarar det exakt vad som helst.

Julnog

Av gårdagens bloggbild att döma kan man ju tro att jag bara kommer sitta och mysa den här långhelgen. Men så är inte fallet, i dag har jag exempelvis inte suttit ner och myst ett endaste dugg (än så länge ska väl tilläggas). Denna dag har projektet "plocka ner julen" inletts. Eller jag hade i alla fall tänkt göra det men det är så mycket annat som pockar på uppmärksamheten hela tiden! När man håller på med sitt projekt måste man plötsligt ta sig en förmiddagsstyrketår och när man efter det har hållit på ytterligare ett litet tag måste man plötsligt äta lunch och när man avslutat den och återgått till att hålla på ett litet tag måste man plötsligt ta sig en ny styrketår, denna gång eftermiddagsvarianten (där är jag nu). Mellan de två första intagen var jag dessutom tvungen att springa (nåja) upp och ner till tvättstugan ett antal gånger. Nu börjar både krafter och lust ta slut så det är inte säkert att det blir så mycket mer av julprojektet i dag. Får se.

Ni kanske tycker det är tidigt att plocka ner julen nu, att den ska ut med julgransplundring nästa fredag när det är tjugondedag jul. Att det faktiskt fortfarande är jul eftersom vi är mitt inne i trettonhelgen. Det ligger förstås en hel del i det! Men nu råkar jag känna att det är nog med jul, det räcker. Den är hjärtligt välkommen tillbaka igen när 2012 närmar sig sitt slut, men nu längtar jag efter att få in lite mer vår/vinterkänsla. Jag älskar julen som ni nog har fattat, men allting har sin tid och nu är det dags att byta ut tomtar och ljusstakar mot de gamla vanliga kära sakerna! Från och med i morgon tar jag nya tag. Om jag orkar. För...

Bäst just nu: ... i natt är det final i juniorhockey-VM och småkronorna möter Ryssland klockan 02.00, matchen sänds direkt i SVT1. Innan dess laddar man lämpligtvis upp med Sportens årskrönika i SVT2 klockan 20.00 och direkt därefter Uppdrag OS, brittisk humorserie om teamet som ska göra OS i London i år till en braksuccé. Och som om detta inte vore nog drar hockeyelitserien igång igen på allvar när HV71 spelar sin första match. Sport var ordet för dagen!  

En form av lycka

Lycka denna dag: Att komma hem efter jobbveckan som nu är slut - långhelg väntar - och snart få slå sig ner i soffan, slänga upp fötterna på fotpallen och mysa i varma julklappstofflor! Ibland behövs inte så mycket mer. Möjligtvis bara lite salta pinnar (jajamen, jag gillar dem fortfarande!) som tilltugg till sista delen av "Kronjuvelerna", för att göra allt ytterligare lite mer perfekt! 

Ha det så himla bra där ute, hörs mer i morgon.

Nytt år med oskrivna blad

Hej där ute, har ni det bra? Årets första jobbdag eller är ni fortfarande lediga? Själv hör jag till den första kategorin - jag har börjat jobba. Det var inte det minsta lockande när mobilens väckarklocka ringde i morse, jag känner mig halvt medvetslös den tiden på dygnet! Men när jag väl kommer upp ur sängen och har ställt mig i duschen brukar jag bli människa igen och jag måste ju ändå säga att jag föredrar det här årets 2 januari framför förra årets dito. Det var inte så att det var en totalt värdelös dag, absolut inte. Dagen innan hade jag fått komma hem från sjukhuset och vaknade alltså upp i mitt eget fina hem, och sådant kan man aldrig klaga på! Däremot hade jag ont och var trött efter operationen och jag var framför allt väldigt sjukskriven. Det var ju det enda rätta då, men i det verkliga livet borde jag varit på jobbet. Eller okej, 2 januari 2011 var en söndag och det hade varit direkt olämpligt att vara på jobbet då, men ni förstår nog vad jag menar... Och att nu få gå till jobbet som en inte alls lika sjukskriven människa - det är sannerligen inte fel, man kan till och med känna att det är okej att tvingas upp tidigt eftersom man har något värre att jämföra med.

Man tackar!

Och det nya året ligger där framför fötterna nu, det känns som att det bara är att kliva in i det! Fylla dagarna med innehåll mäktigare än soffhäng i för stora mysbyxor. Jag gillar förvisso soffhäng och 2012 spås bli ett år när vi tar det mer lugnt, "kura skymning" pratades det om på Gomorron Sverige i morse. Inte mig emot, men det är skillnad på soffhäng och soffhäng. Det soffhäng jag ägnade mig åt förra året var inte självvalt - jag var tvungen eftersom jag ofta inte orkade göra mer än hänga/ligga. I år ska jag soffhänga på det bra sättet, fast allra mest ska jag orka göra mer saker, vilja göra mer saker. Än så länge är jag väldigt oplanerad men jag hoppas att den där kalendern kommer fyllas på allt eftersom dagarna går, fyllas på med roliga, härliga, spännande saker att se fram emot, leva i mitt i stunden och sedan titta tillbaka på. En almanacka är bra för att hålla reda på allt som ska hända och ja, jag gillar det omoderna i att bläddra i en kalender! Jag är väl snart den enda människa i hela världen som inte har sådana där avancerade apparater där folk har hela sitt liv (Iphone tror jag att det kallas).

Jag gillar att dela upp mitt liv på olika saker - aktiviteterna kan vara i almanackan, musiken kan vara i min Ipod, kontakten med omvärlden kan vara i mobilen (när den inte sker IRL så att säga. Och när det gäller just mobiler kanske jag verkar som en sur bakåtsträvare men jag är fullkomligt nöjd med en telefon om det går att enbart ringa i den, skicka sms och ta foton, jag behöver inget annat. Varför ska jag kunna vara ute på nätet dygnet runt var jag än är? Jag har inga som helst problem med att alla andra har avancerade telefoner med allt vad det innebär, jag bara inte vet varför jag skulle behöva en? För att när jag är ute på stan kolla när bussen går? Onödigt, när min filosofi är att lugnt vänta eftersom det tids nog kommer en buss. Och gör det inte det får man gå. Så var det med det). Och jag tror inte heller att en Iphone på detta härliga sätt varje dag kan förmedla att just jag är awesome!

Funkar fint, även utan appar och grejer!

Nu tänker jag ta det lugnt resten av kvällen, soffhäng av den bra sorten. Ha det så bra där ute! 

Festligt slut och festlig början

Kära läsare där ute! Hann inte skriva i går, så därför säger jag det nu: Gott nytt år på er! Hoppas ni hade en trevlig nyårsafton och att den tid som gått på det nya året har varit bra. Själv har jag haft en fantastiskt bra nyårsafton, tackar som frågar! Som ni nog vet vid det här laget var jag på bröllop, min kusin Malin gifte sig med sin Sture och festligare än bröllop på ett snyggt golfhotell en nyårsafton - nej det kan det inte bli. För ett år sedan spenderade jag nyårsaftonen i en sjukhussäng på Karolinska och vid tolvslaget stod jag vid salsfönstret för att skåda raketer långt bort i skyn. Som vem som helst förstår var denna nyårshelg ungefär tusen miljarder gånger trevligare! Minst.

Det togs många många många kort under bröllopsfesten och förmodligen är de bara roliga för oss som var där. Ni andra får förstås titta hur mycket ni vill men om ni inte roas av just detta blogginlägg kommer det fler detta år, om helt andra saker - var så säkra. Det blev många röda ögon varpå jag sorterat bort många kort som i övrigt var väldigt bra, men dessa röda ögon som lyser och gör de porträtterade personerna till något demonliknande känns inte så kul att visa upp - speciellt inte en nyårsdag när man ska se framåt och hoppas på ett bra år och allt det där... Så håll till godo med det som finns till buds nu!

Just det, det var alltså Malin och Sture som skulle gifta sig denna sista dag på året. De gjorde det på ett jättefint golf- och konferenshotell söder om Stockholm, där de flesta av oss också bodde över natten. Perfekt att ha vigsel, fest och övernattning på samma ställe! Vi kom strax efter lunch på nyårsafton, träffade släkt och vänner och umgicks över en kopp kaffe en stund, innan vi stängde in oss på våra rum och fixade till oss för att bli bröllops- och nyårs-fina...

... och ungefär så här blev mitt resultat. Svart klänning med paljetter, lila sammetskavaj, svart handväska och de lila högklackade skorna som ni sett i ett tidigare inlägg. Här står vi, alla bröllopsgäster, och väntar på brudparet som snart ska komma skridandes på balkongen precis ovanför oss.

Pappa, Oscar, Emma och Lina står här väldigt bra placerade, precis här vid ingången till hotellet såg man nämligen väl upp mot balkongen. Hur fina skulle brudparet vara?

Jo, jättefina förstås! Och jätteglada!

Framme hos vigselförrättaren ville dottern Tyra förstås springa fram, vara med och dela glädjen med mamma och pappa liksom!

Yes, nu är de gifta!! Dags att säga skål till brudparet...

... samt kolla in en av deras första kyssar som nygifta!

Lycklig brud...

... och lycklig brudgum!

Den vackra brudbuketten var gjord av Stures mamma.

Bert-Inge, stolt far till bruden, har vi här...

 

 ... och brudens lillasyster Karin (även hon min kusin alltså) är förstås inte heller det minsta missnöjd - varför skulle någon vara det en sådan här fantastisk dag?! Sonen Elliot i mammas famn är en smått ovanlig syn eftersom han gillar att använda fötter och ben för att gå omkring överallt. Skulle jag också gilla om jag hade så där stiliga kläder!

Men vad är det frågan om här då?!? De här gästerna verkar ju inte vara på så väldigt gott humör... skärpning nu tack!

Så ja, det där var bättre!

Lina behöver inte skärpa till sig, hon är en glad bröllopsgäst!

Här står kvällens värdpar, brudens storasyster Anna och hennes man Robert.

Mormor - eller brudens farmor om man väljer att se det på det sättet - är också glad! Kan det inte räcka med att gå omkring och vara glad nu?!?

Tja, vi kan väl möjligtvis sluta upp med gåendet, men glada tänker vi fortsätta vara! Nu sitter alla gästerna och väntar på ett gemensamt gruppfoto och, kanske ännu mer, på bröllopsmiddagen, bestående av fyra rätter. Lillebror Oscar, mormor Birgit och svägerskan Lina börjar bli matsugna...

... precis som det här gänget - Fen, som är gift med brudens far, pappa Staffan och den där sista personen som ni nog känner igen vid det här laget... När bilden togs visste vi förstås inget, men eftersom middagen i skrivande stund är intagen sedan ganska länge kan jag meddela att den var sagolikt god!

 Nu är vi väldigt mätta men kanske inte hundraprocentigt belåtna eftersom vi inte fått någon bröllopsårta ännu - men snart är det dags! Bruden demonstrerar hur man skär en tårtbit, så vi vet när det väl är dags på riktigt...

... och ja, där blev allt som det ska - tårtan har anlänt och ljusen har dessutom tänts! Den minsta tårtan, anpassad för brudparet förstås, ska provsmakas och godkännas innan vi övriga får hugga in.

Sture ger en sked till sin nyblivna hustru som får komma med utlåtandet. Om den smakade bra...?

...ja ni ser ju, bruden är ju nästan alldeles till sig! Det blev jag med, den var fantastisk. Mörk chokladbotten, ljus chokladmousse och passionsfruktsöverdrag bland annat - det kan ju inte bli annat än lyckat! Själva bakverket stod Stures syster för. Efter middag, tal och sång började klockan närma sig nyårsdag och det var dags att gå ut för att kolla in det maffiga fyrverkeriet och säga...

 

 ... GOTT NYTT ÅR!! Det sägs att Oscar och Lina har alkoholfritt i sina glas men man kan ju undra lite... Sture, till vänster på bilden längst ner, verkar dock ha läget under kontroll.

Den här bilden ger inte alls föremålet rättvisa tyvärr, men idén är så bra att jag måste dela med mig av den. På en ganska stor tavla fick alla gäster använda färg och pensel för att sätta ett litet avtryck, lämna en liten hälsning till brudparet, som sedan ska sätta upp tavlan på en vägg hemma. Den blev riktigt fin till slut. Hälsningen snett upp till vänster om cykeln ganska långt ner kommer faktiskt inte från mig - men någon i familjen skulle kunna ligga bakom den... ;)

Karin och hennes sambo Fredrik vet precis vad de ska måla, till skillnad från...

... den här bröllopsgästen! Efter avslutad målning var det dags att bege sig till dansgolvet. Ni som följer den här bloggen vet att vi var ute och dansade på Malins möhippa, och självklart skulle det dansas nästan hela natten lång även på bröllopet!

 

 Värdparets dotter Ebba, som jag för övrigt varit barnflicka åt under ett par veckor när hon var riktigt liten, lyckades med något ingen människa trodde var möjligt - att få upp mormor/farmor på dansgolvet! På ett sådant har hon förmodligen aldrig varit förut, men någon gång ska vara den första. Till en början gick det ganska lugnt till, Ebba såg till att 85-åringen stod på benen när hon svängde loss tillsammans med barnbarnen Malin (här i ny fin glittrig klänning) och Karin. Men vad hände efter ett tag? Jo...

 ... mormor fick på sig partyhatten!! Hur ska detta egentligen sluta?!?

Aha, det slutade med att lillebror tog över partyhatten och lossade lite på slipsen! Och med det tror jag vi säger god natt och tack för denna roliga dag!

Eftersom vi bodde på hotellet fortsatte festligheterna i morse, eller snarare tidigt i förmiddags, när det var dags för stor och god frukost. En lite lagom trött men väldigt glad Emma äter yoghurt med nyttiga flingor och bär. Det är ju ändå nytt år, bra att börja på rätt sätt liksom.

Malin och Stures yngsta dotter Tilde ser kanske här ut att ha tagit ut sig fullständigt under bröllopsdagen och här ha fallit ihop bland dynorna, men nej då - hon och morfar leker bara en stund efter frukosten!

Ja, det var min härliga nyårshelg det! Hur har ni haft det?

Bäst just nu: Nytt år, nya möjligheter! Fast det mesta får vänta till i morgon, för resten av dagen och kvällen går i lugnets tecken...