Pingvinkärlek

Jo tack, jag kom både till och från jobbet i dag utan att halka eller ens vara i närheten av att göra detsamma! Det här är alltså en bra dag. Det blev förvisso ingen middag med kompisen som det var tänkt, men ändå en trevlig måndag med firarfika som extraplus. Ni vet ju att jag på onsdag firar ett år sedan första cellgiften men min fina kollega Birgitta tyckte vi skulle fira redan i dag - och varför inte slå på stora firartrumman och lägga ut festligheterna på flera dagar?! Kanske hela veckan, dra på trissor! Vi får se. I dag var det bullar, vi delade och fick varsin halva kardemummabulle och blåbärsdito, som till förmiddagsfikat dukades upp på tjusigt och dyrt kristallfat:

Vadå, ser ni inte kristallfatet? Men öppna ögonen då, godsakerna ligger ju där och solar sig i kristallglansen! Ser väl vem som helst... Typ.

I övrigt har nog det mesta varit som vanligt. Sedan jag kom hem för ungefär en timme sedan har jag haft som ambition att packa upp resväskan men inte kommit så långt. Det är märkligt att det ska vara så svårt att ta tag i sådant, en öppnad men otömd resväska gör ju ingen glad! Jag borde skaffa mig en hubot som gör det åt mig. Om ni såg starten på SVT:s science-fictionserie Äkta människor i går vet ni vad jag talar om, serien som utspelar sig i en parallell nutid där människan tar hjälp (alternativt utnyttjar om man är väldigt ond) av extremt människolika robotar - hubotar. Problemet är att jag inte vill ha en hubot. Däremot gärna en pingvin.

Jag gillar ju att titta på tv och de flesta program verkar kunna locka mig. När det gäller serier är jag ju som ni kanske vet lite road av vampyrer och annat som är lite läskigt - men jag sitter nog aldrig med hjärtat i halsgropen så mycket som när jag tittar på djur- och naturprogram. Jag hoppas inte ni missat BBC-producerade Frozen Planet i SVT (jag har gjort det alldeles för många gånger tyvärr), som behandlar den optimala polarexpeditionen till båda Antarktis och Arktisk. Den är så vacker och stundtals hjärtskärande att jag vill kliva in i rutan och ta hand om de djur det inte går så bra för. I går var det pingvinerna som gjorde mig extra rörd. När den svenske speakern sa att de flesta pingvinföräldrar bara har tid och kraft att ta hand om en av sina ungar höll jag nästan på att börja gråta när man såg två små grå ungar (den svartvita dräkten får de först när de blir äldre) på det där klassiskt vingliga viset springa mot mamma och pappa som kom med mat, och den ene ungen föll och fick snopen, hungrig och frusen vända tillbaka då det starkare syskonet vunnit kampen, till ljudet av speakerkillens "... ungarna får tävla om vem som ska få maten och klara sig i livet... och förmodligen blir det inte den här...". Det är ju helt värdelöst att det bara är de starka som ska klara sig här i livet! Kunde jag skulle jag som sagt gå in i tv-rutan, ta den lille krabaten i ena vingspetsen och säga "Följ med mig hem så ska du få så mycket värme, mat och kärlek att du storknar! Det ska inte gå någon som helst nöd på dig lille vän!". Det borde funka så. Den lille pingvinen ska få heta Pingis och älskas konstant.  


Bäst just nu: Den som löser problemet med tidsangivelserna i den här bloggen. När en bloggpost publiceras anges rätt klockslag men när ni och jag skickar kommentarer går klockan fullständigt bananas och visar mycket märkliga tider! Har gått igenom alla tidsinställningar och allt står som det ska, på svensk tid. Ändå får blogger/blogspot för sig att trilskas och låta exempelvis 17.40 vara 08.40. Oerhört irriterande! Den som kommer på hur jag kommer till rätta med detta får en hel hög guldstjärnor i kanten av mig. Plus att ni ska få träffa Pingis och klappa honom hur mycket ni vill (bara en sådan sak, han är oemotståndlig). Snälla!!