Årets första tårar

De första dagarna på ett nytt år är det lätt att i allt man gör tänka "nu gör jag det här för första gången i år". Eller jag tänker i alla fall ofta så, och det här är ju min blogg, jag utgår från mig själv - okej? Någon gång äter man för första gången, duschar för första gången, pratar i telefon för första gången, kollar på tv för första gången och så vidare. Ganska snabbt lägger sig ju nyhetens behag och de flesta saker man gör är ju ganska vardagliga. Typ två dagar in på det nya året gör man bara sina saker utan att reflektera över om det är första, andra eller femtielfte gången. I dag har jag dock just reflekterat över att jag gjort något för första gången 2012: Tårarna har trillat, jag har gråtit och jag gjorde det minsann på jobbet.

I kväll, för en dryg timme sedan, hissades Stefan Livs tröja upp i taket i Kinnarps arena. Den förre målvakten i HV71 ni vet, som så tragiskt omkom i en flygolycka i Ryssland i september förra året. Då grät jag som ett barn, var helt knäckt över att han var borta och det brutala sättet han försvann på, sorgsen över att en fru förlorat sin man, två söner förlorat sin pappa, en mamma förlorat sin son och en bror förlorat sin bror. Det finns säkert en och annan som inte alls förstår detta, hur man kan bli så ledsen över en person man inte känner, aldrig har träffat, men jag tänker inte ge mig in i att försöka förklara en sådan sak - antingen förstår man eller också gör man det inte, punkt. Jag har en bild på Stefan Liv på min dators skrivbord så jag ser honom varje gång jag slår på skärmen, men nu utan att känna att tårarna väller fram. Förutom i dag då. För nog kom de igen, när SVTPlay sände direkt från tröjhissandet innan elitseriematchen mot Timrå. Jag försökte verkligen hålla mig och lyckades nästan hela vägen. Men när ungefär fem minuter återstod, klockan 18.45, och Stefan och Anna Livs äldste son Herman, 5 år, gick fram till mittcirkeln för att tillsammans med gamla HV-hjältarna Stefan Örnskog, Fredrik Stillman och Per Gustafsson, samt Stefan Livs bror Christian hissa tröja nummer 1 i taket - då gick det inte att hålla tillbaka något. Ibland är livet så tufft, även för en som står långt bort och tittar på.

Nu är det verkligen inte så att jag skäms för att jag inte kan hålla känslorna i styr bland folk eller tycker att det är en aning pinsamt om mascaran rinner, så varför jag försökte låta bli från början vet jag inte. Det är snarare ganska befriande att fälla en tår - om man nu ändå måste vara med om jobbiga saker menar jag. Och nu i efterhand, när jag tänker på vad Magnus Carlsson, HV71:s fystränare, läste upp i ett brev skrivet av Anna Liv känns det ändå som att det finns hopp om en ljusnande framtid:

"Stefan lever även kvar i de två finaste gåvorna han gav mig, våra söner, Herman och Harry. Tröja nummer ett kommer aldrig att spelas i HV71 igen. Men jag har en känsla att det i framtiden kommer finnas matchtröjor med namnet Liv på ryggen."