Hej då medicinen!

Nackdelen med att jag på jobbet försöker dra ner på tempot, efter order av doktor E på Radiumhemmet, är att jag inte är speciellt trött längre. "Vadå, är inte det bra?!" tänker ni kanske nu. Jo, det är jättebra att inte känna att man skulle kunna somna nästan var som helst, liggande, sittande, stående. Dagtid är det alldeles strålande. Men nattetid är det lite värre. Innan somnade jag så fort jag vilade huvudet mot kudden men nu har jag väldigt svårt att komma till ro. Innan var det utmattning, nu är det klarvaket tillstånd ett bra tag efter att jag lagt mig. I natt fick jag ta en sömntablett för att över huvud taget få någon vila. Kroppen gör ont och är obekväm, finns ingen bra sovställning som kroppen tillåter för tillfället. Blir klockan över 23 på vardagskvällarna kommer jag ofta in i en andra andning och skulle förmodligen, om jag var fullt sysselsatt, kunna vara vaken hela natten... När mobilens väckarklockssignal väcker mig på morgonen är jag däremot fullständigt toktrött, förstås. Speciellt efter en sömntablett, då handlar det om medvetslöshet. Sömntabletter är ett piller att hatälska. Hata för att det gör mig smått groggy, älska för att de ändå ger sömn en natt som annars kanske skulle vara sömnlös.

I går, när jag funderade på att gå och lägga mig men hade lite för mycket energi i kroppen, fastnade min blick på en tygpåse jag har hängande på väggen vid sängen. Den här tiden för två år sedan var jag nyopererad för första gången och fick inte böja mig, vilket ledde till vissa bekymmer när jag skulle komma åt mina mediciner längst ner i ett av köksskåpen. Det var mamma som kom med idén att flytta över alla pillerburkar till påsen som ändå hängde där på väggen och allt sedan dess har den fortsatt vara medicinpåsen. I går såg jag på riktigt att den var snudd på löjligt full, den innehöll ett mindre apotek i tablettmängd. Hivade ut hela innehållet på sängen och tog en bild på härligheten (ni skulle få se den, om det inte vore för att Blogger från och med nu säger "Ska du lägga in en endaste bild till får du betala för det serru!" Ja, det är sant). Där låg min sjukdomsperiod i en rejäl mängd burkar och askar och jag tänkte "nej men nu är det väl ändå dags att säga tack och hej?!". Jag har liksom inga planer på en ny omgång tumörer om jag säger så - så varför ha kvar allting? Ska man inte frigöra sig från dåliga saker?

Just i dag för två år sedan, 23 november 2010, fick jag reda på att jag hade cancer. Jag kanske hörde något om det dagen innan efter min operation, men då var jag så pass groggy att jag inte kunde ta in något annat än tankarna "jag är trött", "jag mår illa", "jag har ont", men på morgonen den 23 november kom farbror doktorn in och sa att de avlägsnat två tumörer varav den ena hade cancer i sig. Nu har det alltså gått två år och jag kunde inte komma på ett bättre sätt att fira detta än genom att rensa ut det gamla!

En hel del slängdes, en del sparades. Av det sistnämnda fick det stanna kvar som jag faktiskt fortfarande använder (förstås, verkar dumt att slänga allt av bara farten eftersom det bara skulle leda till att jag fick hämta ut nytt...) plus att de flesta värktabletter fick stanna. Största delen är av sorten alvedon och ibumetin och sådana kan ju komma till användning även utan cellgiftsont (då de förresten inte gör någon nytta). Jag behöll också mina gamla "medicin-scheman", som talade om när jag skulle ta vissa tabletter. Det var ett minne på något sätt. Om det minnet är värt att sparas kan kanske diskuteras... däremot kändes det onödigt att ha kvar alla piller för "de här pillren tar du innan  cytostatikan...", "dessa piller tar du efteråt... " och så vidare. Det blev en rejäl hög! Jag vet ju att om jag skulle bli sjuk igen (det är ju inget man bestämmer själv, om ni nu trodde att jag trodde det, efter vad jag skrev längre upp) kommer jag få nya recept, så varför ha kvar det gamla som sagt? Efter jobbet i dag gick jag till ett apotek (ett riktigt alltså, till skillnad från det i sovrummet) och lämnade in mina gamla burkar och askar. Det var skönt. Riktigt skönt! Lite fredagsmys på det :)

Blommor och kort

Tillbaka i Stockholm igen. Det var himla trevligt att vara hemma hos mamma och pappa några dagar. I söndags passade vi på att fira mamma lite smått, hon fyller år den här veckan (heja mamma!) och i just söndags stod pappa och jag i köket i många långa timmar och försökte få ihop en god födelsedagsmiddag. Vi gjorde ganska bra ifrån oss tycker jag, det blev väldigt gott om jag nu får berömma oss. Dagen innan var det mamma och jag som stod i köket, vi gjorde pepparkaksmuffins:

Ja, pepparkakor är jättegoda i all sin enkelhet - men det är sannerligen inte fel att festa till den kakan lite! Muffins med lite frosting (som jag gjorde, jag missade helt att jag skulle vispat den toppig och fin... nåväl, den var väldigt god ändå), pepparkakssmulor och silverkulor blir ju bara så hejdundrans festligt :)

Jag brukar alltid vara ganska bra på att shoppa när jag är nere i Jönköping. Ibland tror jag att jag går mer på stan där än jag gör här i Stockholm. I alla fall den här tiden på året, jag har varken ork eller lust att ge mig ut efter jobbet exempelvis, och under helgerna har jag oftast fullt upp med annat. En och annan tur på stan blir det förstås här också, eller kanske snarare en och annan tur i en galleria. Snart är det dock dags att bege sig till typ Plantagen för att köpa julblommor! En stor vit julstjärna och en vit amaryllis ska få lysa upp mitt vardagsrum inom en snar framtid har jag tänkt. Och hyacinter förstås. Det blev lite växtlighet fraktad från Småland till huvudstaden.

Vadå, tycker ni det är för tidigt att köpa hyacinter nu? Då har ni fel, det är en alldeles utmärkt tid för det! Snart är det jul - eller i alla fall första advent. I dag damp...

... postens julpåse ner i brevinkastet. Tycker den var riktigt fin i år och nu börjar jag fundera på hur årets julkort ska se ut? Vad ska jag knåpa ihop för julen 2012? Det tål att tänkas på.

Annars är det mest jobb. Det börjar bli mycket annat på programmet nu också, jag förstår inte riktigt hur det går till. Mitt närmaste projekt är att packa upp resväskan, som märkligt nog fortfarande ligger ouppackad trots att jag kom hem sent i söndagskväll... Sedan ska jag diska, kolla på tv, gå igenom lite post och reklam, göra matlåda, förbereda för lite tidig tid i tvättstugan i morgon... och efter det är väl dagen slut ungefär. Ibland skulle dygnet gärna få vara dubbelt så långt, jag har nämligen massor med roliga saker att ta tag i också, men det får nog bli en annan dag...

Smålandshelg

Jag vet faktiskt inte vart tiden tar vägen! Jag vet i alla fall att det inte blir mycket bloggande. I och för sig handlar det väl om jag inte tycker att det händer så mycket just nu, mina dagar ser ganska lika ut. Jag jobbar och kommer hem och det är inte så mycket mer med det. Det är vardag och helg, vardag och helg... fast just den här helgen är jag i gamla jönkan och hälsar på familjen. Kom ganska sent i gårkväll och dagen i dag har bland annat innehållit en tur på stan med mamma...

 

... fika med nyss nämnda mamma (och nej, jag har inte fikat riktigt lika mycket som det ser ut på mittenbilden. Vi köpte varsin sötsak mamma och jag, och delade på dem - en halva godsak var!)...

... och rotmos-lunch hos mormor. Mycket promenerande blev det också, lämpligt med tanke på mängden rotmos som intogs... Och i kväll har det varit, och är det, en soft kväll med umgänge, bokläsning och tända ljus. Det passar så bra denna mörka period. Vädermässigt känns det förvisso som vår, ett helg gäng plusgrader på termometern och syrenen har små gröna knoppar här i trädgården. Man kan bli lite årstidsförvirrad! Men som sagt, mörkt är det och mörker fördrivs bäst med ljus:

Varde ljus - och hej hopp vad ljus(t) det blev :)

Tomteverkstad

Ja, ni läste rätt i rubriken. Jag erkänner, glatt och villigt, att jag är lite julgalen. Jag älskar julen och börjar gärna tänka jul redan i mitten, slutet av oktober. I november börjar jag göra lite mer än tänka och i december går jag förstås all in så att säga. Den här tiden på året funderar jag alltid på om jag ska ta lite ledigt i december. Inte hela månaden men en vecka, eller kanske två, innan jul. För det är nu min väldigt pyssliga sida vaknar, det är nu jag vill fixa och trixa så in i bomben. Ni vet förmodligen vid det här laget att jag mellan varven känner mig som ett helt dagis, eller misstänker att jag varit en pysselbutik i ett tidigare liv. Så här års kan jag sitta timma efter timma efter timma och just pyssla. De senaste dagarna är det just det jag har gjort snudd på varje ledig tid. Jag tänker inte säga vad jag pysslar med, men det lär nog visa sig. Det innefattar någon sorts tyg, lim, sax, nål och tråd, samt en oändlig portion tålamod och enormt mycket pill. För en liten stund sedan slutade tomteverkstadens lilla limflaska fungera vilket gjorde att tomtenissan beslutade sig för en liten bloggpaus - innan nästa limflaska börjar användas om en stund. Det finns nämligen resurser i verkstaden!

Årets upplaga av tidningen Amelia jul...

... ser ut så här. Det mest ointressanta - hur Maria Montazami firar jul - har de märkligt nog satt på omslaget. Innehållet i själva tidningen är bättre. I går fastnade jag i en artikel som gjorde mig lite glad och nöjd...

 ... eftersom homemade enligt "experterna" är oerhört trendigt! 

Det är tydligen alldeles oerhört inne att stoppa sin egen korv, stöpa sina egna ljus, brygga sin egen jul-öl, handarbeta och pyssla. "Nu vill människor ha det småskaliga, långsamma, det är en reaktion mot globaliseringen, automatisering och snabbt tempo. Julen är en extra tacksam tid för att återupptäcka det som fallit lite i glömska", säger trendanalytikern Elin Åström Rudberg på innovations- och designföretaget Nine. För den stressade nutidsmänniskan, som egentligen inte alls har tid att stoppa sin egen julkorv, blir det "en statusmarkör att kunna visa att man lagt ner mycket tid på något, att man inte lever det stressade livet som inte längre är idealet", fortsätter hon. Och trendigaste julpyntet är det som påminner om en svunnen tid med gamla handarbetstekniker.

Nu varken stoppar jag min egen korv, stöper egna ljus eller brygger egen öl - men själva pysslandet känner jag mig hemma i. Att få använda händerna och skapa något! Och det får ta den tid det tar, jag lever ett väldigt ostressigt liv. I pysslet jag nu håller på med ingick till exempel ett par timmars utredande av, som det kändes, flera mil långa trådar (nej, det var nog inte meningen att jag skulle behöva göra det, tio långa trådar hade bara trasslat ihop sig som tio trådar kan göra). Självklart hade jag kunnat strunta i allt och köpa ny, icketrasslig tråd - men jag har för tillfället inte så mycket annat som stoppar mig från lite meditativt arbete. Folk som undrar om jag är ledsen över att jag inte kan få barn behöver inte fråga mer, det räcker att de ser mig sitta vid ett matbord fullt med pysselmaterial, och om de sedan tänker in ett litet barn i den bilden kommer de förskräcka få höra "Inte nu hjärtat, mamma sitter här och klipper i lite tyg förstår du... kom tillbaka om några timmar!".

Jag kan inte på rak arm nämna någon i min bekantskapskrets som gillar det där skapandet lika mycket som jag gör. Som på riktigt kan gå omkring inne på Panduro i minst en timme och bara titta och tänka pyssel. Jag har känt mig väldigt ensam i det här (fast inte ensam på det jobbiga sättet, alls icke!) och jag har tänkt att när min egen generation dött ut kommer alla Panduro och andra hobbyaffärer behöva slå igen eftersom jag tvivlar på att dagens unga ens kan använda nål och tråd. Kan 2000-talets kids ens använda en sax i dessa iPad- och iPhone-tider? Vet de att det finns en värld utanför den digitala? Jag tvivlar.

Men än så länge lever jag alltså mitt i den trendiga homemade-skaran, som vill ha några lediga decemberveckor för att baka, göra julklappar, tillverka pyntet och laga julmat från grunden (fast kanske inte stoppa korven, någonstans måste man dra sin gräns). Det kommer förmodligen inte bli så detta år heller, men jag känner mig i alla fall mer tillfreds med mitt pysslande. Jag känner mig förvisso fortfarande som ett dagis, men ett mycket trendigt sådant!

Nej, nu är det dags att ta en skumtomte och sedan återgå till verkstaden!  

Forward!

I dag är det en stor dag! I alla fall om man hör till den skara människor som tycker att det är alldeles oerhört spännande när USA går till val. Jag hör till den skaran - någon som är förvånad?

Hela dagen har gått i amerikanska tecken. Följ med så får ni se:

 

1. Som de allra flesta i den här delen av världen (plus förhoppningsvis även de flesta amerikaner) håller jag på Barack Obama. Den här pennan köpte jag på Newarks flygplats i våras, när vi väntade på att planet till Indianapolis skulle lyfta. Den är förvisso från 2008 års valkampanj men jag tycker den håller lika bra även 2012.

2. Även den lilla flaggan kommer från Newark. Det händer att jag viftar några varv med den mellan varven. Faller valresultatet väl ut kommer jag vifta lite till!

3. I dag var det förstås amerikanskt i klädväg som gällde. Mina fina Converse från New York City...
4. ... och en top med flaggan - från Sverige. Precis, den är inte köpt i USA utan kommer från Gina Tricot minsann!

5. Sovrumskudden får vara med på bild av den enkla anledningen att den är fin. I övrigt har den inte direkt använts i dag...
6. ... men det har finfina NY-muggen gjort! Egentligen dricker jag bara ur den på vissa helgmornar men i dag är ett undantag.

7. Den här skivan med southern gospel-låtar fanns på alla Cracker Barrel-butiker i USA. Eller jag kan ju inte svara för att alla verkligen hade, men de vi besökte hade i alla fall. Den har jag lyssnat på, på väg till och från jobbet i dag. Jag är helt övertygad om att jag varit en patriotisk amerikan i ett tidigare liv! Patriotisk på det charmiga sättet alltså :)
8. När det var dags för lunch i dag krävde jag att vi skulle gå till Texas Long Horn och äta supergoda amerikanska hamburgare. Några av mina kolleger hade den goda smaken att följa med (fast de flesta valde indiskt. Indiskt! Ingen känsla för denna dag tydligen...) Mannen som driver stället och stod i kassan gillade min tröja. Miss Obama, fick jag heta minsann!

9. Nej, jag kommer inte sitta uppe hela natten och följa SVT:s valvaka - men lite uppesittarkväll blir det. Hade tänkt att jag skulle fortsätta på det amerikanska mat-temat i kväll och hade siktat in mig på bagels och te i NY-muggen. Tyvärr är mina hembakade bagels slut så jag tänkte köpa, men efter besök i fyra mataffärer fick jag lägga ner den tanken. I sista affären hittade jag dock, något oväntat, en limpa med Homer Simpson på påsen! Exakt vad han gör på denna brödpåse framgår inte riktigt (eller inte alls snarare), men familjen Simpsons känns väldigt amerikanska för mig. Homers sätt att mellan varven skrika "USA! USA! USA!" är väldigt roligt. Simpsons är några mina favoriter när det gäller tecknat, så limpan fick följa med hem. Och om Obama förlorar i natt kan vi alltid skylla på Homer; http://www.youtube.com/watch?v=1aBaX9GPSaQ
I alla fall, om ett tag blir det rostade Simpsonsmackor med ost och marmelad och te...
10. ...och sedan blir det faktiskt en donut med hallonglasyr. USA i en liten (eller ganska stor) munsbit!


Ja, så kan det gå! Kalla mig gärna galen - det är helt okej för min del! Nu ska jag snart sätta mig i soffan och kolla första Twilight-rullen, som förstås inte har det minsta med presidentval att göra. Jag gillar verkligen vampyrer i böcker, på tv och film, men jag har från första början avfärdat Twilight som skräp. Jag har varken sett filmerna eller läst böckerna men är ändå helt övertygad om att det är alldeles för mesigt för min smak. Att Twilight-vampyrer inte har huggtänder räcker för att jag ska tycka att hela fenomenet suger (suger på det dåliga sättet alltså), men jag ska ändå ge de tre filmerna en chans eftersom de sänds på kanal 5 tre kvällar i rad. Efter det kan jag fullt legitimt tycka att Twilight är töntigt - eller också har jag fastnat! Fast det är verkligen inte troligt. Kristen Stewert som spelar Bella är ju lika uttrycksfull som ett vitt pappersark ungefär, så jag kommer förmodligen bara sitta och himla med ögonen och tänka att jag skulle gjort ett bättre jobb själv! Odräglig - jag?! Nej det kan jag väl inte tro... ;)

Förresten, är ni lite trötta på valhysterin? Ni är inte ensamma:
http://www.youtube.com/watch?v=OjrthOPLAKM

Det spökar

Det är lite av en fikahelg den här helgen. Jag gillar ju att baka som ni vet och den här helgen tycker jag man kan spinna vidare på halloween-spindeltråden trots att själva halloween-dagen är över sedan ett par dagar. Vill man bjuda vänner på fika, som jag gjort i dag när Jennie och hennes sambo Theo har varit här, är det roligt att göra lite extra av kakkalaset:

Det blev spöktema på mina muffins och maränger. Just marängerna skulle egentligen vara höga och tjusiga men jag fick inte alls upp några ståtliga spöken, varpå jag plattade till dem i stället. De var goda ändå!

 Som synes är vissa av muffinsspökena lite mer skrämmande (nåja...) genom att brista ut i ett "buuuu..." (eller möjligtvis ett "boooo..." med tanke på munnens form)...

... medan vissa tar det lite mer soft och inte bryr sig så mycket om att skrämmas. Spökena är för övrigt gjorda i sockerpasta och glasyren, i någon sorts orange, är gjord med gul och röd karamellfärg. Nästa gång det är dags att leka med bakverken är när jag ska göra julkakor :)

I morgon kommer det fler fikagäster men resten av denna dag kommer ägnas åt soffhäng. Tv:n bjuder på lite intressant underhållning i form av säsongspremiärer av Downtown Abbey och Friday night dinner bland annat. Ha en bra kväll!

Träningsfreak?

Jag har sedan cellgifterna kom in i mitt liv skyllt det mesta som hänt i och på kroppen på just det där giftet. Spelar ingen roll om det har gjort ont någonstans eller om nagellacket har flagnat av lite väl snabbt för min smak. När det gäller det förstnämnda är det nog oftast väldigt nära sanningen, när det gäller det sistnämnda väldigt långt ifrån densamma. Men ibland är det skönt att skylla på någon eller något annat!

Jag har haft en ganska skör och svag kropp sedan cellgiftsmonstren började härja runt. Den har absolut varit stark också, men det går lite upp och ner och senaste tiden har det mest gått ner. I jämförelse med den period när jag fick cytostatika var tredje eller fjärde vecka är jag förstås alldeles superstark, men i jämförelse med en kropp som inte haft några som helst cellgifter i sig är jag ganska svag. Ibland gör varenda muskel och led ont. Jag har framför allt ont i överkroppen, armarna är inte att leka med. Jag är lika rörlig och smidig som ett kylskåp och har svårt att använda armarna normalt. Jag berättade detta för min läkare på Radiumhemmet när jag var där för knappt en månad sedan och hon skrev genast ut en remiss till en sjukgymnast.

I dag var det dags för första besöket. Jag har sett fram emot detta - samtidigt som jag inte gjort det. Jag vill ju träna upp musklerna så jag kan använda min löjligt stela och smärtfyllda kropp lite mer normalt, på det sättet har jag ju velat besöka sjukgymnasten länge. Samtidigt: Jag är snudd på världssämst när det gäller att träna. Att ta mig till ett gym är något av det tråkigaste jag vet! Jag önskar att jag älskade att träna men jag har svårt att lura mig själv. Av den anledningen kändes det liiiite jobbigt att gå dit. Vad skulle jag få för program? "Du måste gå till ett gym minst tre gånger i veckan och tok-köra!". Åhh, jag blir trött bara jag tänker den meningen...

... men så illa är det inte alls. Jag ska förvisso träna mycket. Varje dag. Flera gånger varje dag till och med. Men jag kan göra det hemma. Sjukgymnast A, som genast föll mig i smaken, lyssnade på min sjukdomsberättelse, lät mig göra den ena rörelsen efter den andra och la sedan upp ett program. Hela härligheten kan lyckligtvis göras hemma med hjälp av ett nyinköpt gummiband. Det blir säkert gymverksamhet framöver, men till en början räcker det med hemmaövningar och det känns väldigt bra. Det är mycket mer troligt att jag verkligen gör dem då! A ritade fina teckningar och skrev ner mina dagliga övningar:

Det här är tydligen jag! Snygg och träningsglad :)

Det blir nog bra det här! Snart ska jag få fart på min småskruttiga kropp, snart ska jag kunna dra upp en dragkedja i ryggen utan att det känns över huvud taget! Hoppas jag i alla fall, för kläder med just dragkedja i ryggen kan jag inte ha nu eftersom jag inte kommer längre upp än strax ovanför midjan när jag försöker böja armarna. Det tar liksom tvärstopp och gör så där "skrika rakt ut i luften-ont" när jag ändå försöker. Så kan man ju inte ha det!

I övrigt är det skönt med fredagkväll. Det är full fart i helgen med träff av vänner på olika sätt. Känner att den där uppbokade tiden som brukar infalla i december redan har kommit - och då har jag ju inga barn som ska ha lucia på dagis eller sådant i den stilen! Ändå är det hur mycket saker som helst framöver, men det känns bara roligt. Man måste aktivera sig den här tiden på året, det är alldeles för lätt att fastna i tv-soffan med filt och tända ljus, inte orka ta sig ut i mörkret. Att blanda träffar med vänner, volontäruppdrag, jobb, pyssel med det ena och det andra, vila och olika sorters ärenden känns stimulerande. Och just det, träning flera gånger om dagen ska jag få in där också! Som sagt; det blir nog bra det där!