Hej då medicinen!

Nackdelen med att jag på jobbet försöker dra ner på tempot, efter order av doktor E på Radiumhemmet, är att jag inte är speciellt trött längre. "Vadå, är inte det bra?!" tänker ni kanske nu. Jo, det är jättebra att inte känna att man skulle kunna somna nästan var som helst, liggande, sittande, stående. Dagtid är det alldeles strålande. Men nattetid är det lite värre. Innan somnade jag så fort jag vilade huvudet mot kudden men nu har jag väldigt svårt att komma till ro. Innan var det utmattning, nu är det klarvaket tillstånd ett bra tag efter att jag lagt mig. I natt fick jag ta en sömntablett för att över huvud taget få någon vila. Kroppen gör ont och är obekväm, finns ingen bra sovställning som kroppen tillåter för tillfället. Blir klockan över 23 på vardagskvällarna kommer jag ofta in i en andra andning och skulle förmodligen, om jag var fullt sysselsatt, kunna vara vaken hela natten... När mobilens väckarklockssignal väcker mig på morgonen är jag däremot fullständigt toktrött, förstås. Speciellt efter en sömntablett, då handlar det om medvetslöshet. Sömntabletter är ett piller att hatälska. Hata för att det gör mig smått groggy, älska för att de ändå ger sömn en natt som annars kanske skulle vara sömnlös.

I går, när jag funderade på att gå och lägga mig men hade lite för mycket energi i kroppen, fastnade min blick på en tygpåse jag har hängande på väggen vid sängen. Den här tiden för två år sedan var jag nyopererad för första gången och fick inte böja mig, vilket ledde till vissa bekymmer när jag skulle komma åt mina mediciner längst ner i ett av köksskåpen. Det var mamma som kom med idén att flytta över alla pillerburkar till påsen som ändå hängde där på väggen och allt sedan dess har den fortsatt vara medicinpåsen. I går såg jag på riktigt att den var snudd på löjligt full, den innehöll ett mindre apotek i tablettmängd. Hivade ut hela innehållet på sängen och tog en bild på härligheten (ni skulle få se den, om det inte vore för att Blogger från och med nu säger "Ska du lägga in en endaste bild till får du betala för det serru!" Ja, det är sant). Där låg min sjukdomsperiod i en rejäl mängd burkar och askar och jag tänkte "nej men nu är det väl ändå dags att säga tack och hej?!". Jag har liksom inga planer på en ny omgång tumörer om jag säger så - så varför ha kvar allting? Ska man inte frigöra sig från dåliga saker?

Just i dag för två år sedan, 23 november 2010, fick jag reda på att jag hade cancer. Jag kanske hörde något om det dagen innan efter min operation, men då var jag så pass groggy att jag inte kunde ta in något annat än tankarna "jag är trött", "jag mår illa", "jag har ont", men på morgonen den 23 november kom farbror doktorn in och sa att de avlägsnat två tumörer varav den ena hade cancer i sig. Nu har det alltså gått två år och jag kunde inte komma på ett bättre sätt att fira detta än genom att rensa ut det gamla!

En hel del slängdes, en del sparades. Av det sistnämnda fick det stanna kvar som jag faktiskt fortfarande använder (förstås, verkar dumt att slänga allt av bara farten eftersom det bara skulle leda till att jag fick hämta ut nytt...) plus att de flesta värktabletter fick stanna. Största delen är av sorten alvedon och ibumetin och sådana kan ju komma till användning även utan cellgiftsont (då de förresten inte gör någon nytta). Jag behöll också mina gamla "medicin-scheman", som talade om när jag skulle ta vissa tabletter. Det var ett minne på något sätt. Om det minnet är värt att sparas kan kanske diskuteras... däremot kändes det onödigt att ha kvar alla piller för "de här pillren tar du innan  cytostatikan...", "dessa piller tar du efteråt... " och så vidare. Det blev en rejäl hög! Jag vet ju att om jag skulle bli sjuk igen (det är ju inget man bestämmer själv, om ni nu trodde att jag trodde det, efter vad jag skrev längre upp) kommer jag få nya recept, så varför ha kvar det gamla som sagt? Efter jobbet i dag gick jag till ett apotek (ett riktigt alltså, till skillnad från det i sovrummet) och lämnade in mina gamla burkar och askar. Det var skönt. Riktigt skönt! Lite fredagsmys på det :)