Träningsfreak?

Jag har sedan cellgifterna kom in i mitt liv skyllt det mesta som hänt i och på kroppen på just det där giftet. Spelar ingen roll om det har gjort ont någonstans eller om nagellacket har flagnat av lite väl snabbt för min smak. När det gäller det förstnämnda är det nog oftast väldigt nära sanningen, när det gäller det sistnämnda väldigt långt ifrån densamma. Men ibland är det skönt att skylla på någon eller något annat!

Jag har haft en ganska skör och svag kropp sedan cellgiftsmonstren började härja runt. Den har absolut varit stark också, men det går lite upp och ner och senaste tiden har det mest gått ner. I jämförelse med den period när jag fick cytostatika var tredje eller fjärde vecka är jag förstås alldeles superstark, men i jämförelse med en kropp som inte haft några som helst cellgifter i sig är jag ganska svag. Ibland gör varenda muskel och led ont. Jag har framför allt ont i överkroppen, armarna är inte att leka med. Jag är lika rörlig och smidig som ett kylskåp och har svårt att använda armarna normalt. Jag berättade detta för min läkare på Radiumhemmet när jag var där för knappt en månad sedan och hon skrev genast ut en remiss till en sjukgymnast.

I dag var det dags för första besöket. Jag har sett fram emot detta - samtidigt som jag inte gjort det. Jag vill ju träna upp musklerna så jag kan använda min löjligt stela och smärtfyllda kropp lite mer normalt, på det sättet har jag ju velat besöka sjukgymnasten länge. Samtidigt: Jag är snudd på världssämst när det gäller att träna. Att ta mig till ett gym är något av det tråkigaste jag vet! Jag önskar att jag älskade att träna men jag har svårt att lura mig själv. Av den anledningen kändes det liiiite jobbigt att gå dit. Vad skulle jag få för program? "Du måste gå till ett gym minst tre gånger i veckan och tok-köra!". Åhh, jag blir trött bara jag tänker den meningen...

... men så illa är det inte alls. Jag ska förvisso träna mycket. Varje dag. Flera gånger varje dag till och med. Men jag kan göra det hemma. Sjukgymnast A, som genast föll mig i smaken, lyssnade på min sjukdomsberättelse, lät mig göra den ena rörelsen efter den andra och la sedan upp ett program. Hela härligheten kan lyckligtvis göras hemma med hjälp av ett nyinköpt gummiband. Det blir säkert gymverksamhet framöver, men till en början räcker det med hemmaövningar och det känns väldigt bra. Det är mycket mer troligt att jag verkligen gör dem då! A ritade fina teckningar och skrev ner mina dagliga övningar:

Det här är tydligen jag! Snygg och träningsglad :)

Det blir nog bra det här! Snart ska jag få fart på min småskruttiga kropp, snart ska jag kunna dra upp en dragkedja i ryggen utan att det känns över huvud taget! Hoppas jag i alla fall, för kläder med just dragkedja i ryggen kan jag inte ha nu eftersom jag inte kommer längre upp än strax ovanför midjan när jag försöker böja armarna. Det tar liksom tvärstopp och gör så där "skrika rakt ut i luften-ont" när jag ändå försöker. Så kan man ju inte ha det!

I övrigt är det skönt med fredagkväll. Det är full fart i helgen med träff av vänner på olika sätt. Känner att den där uppbokade tiden som brukar infalla i december redan har kommit - och då har jag ju inga barn som ska ha lucia på dagis eller sådant i den stilen! Ändå är det hur mycket saker som helst framöver, men det känns bara roligt. Man måste aktivera sig den här tiden på året, det är alldeles för lätt att fastna i tv-soffan med filt och tända ljus, inte orka ta sig ut i mörkret. Att blanda träffar med vänner, volontäruppdrag, jobb, pyssel med det ena och det andra, vila och olika sorters ärenden känns stimulerande. Och just det, träning flera gånger om dagen ska jag få in där också! Som sagt; det blir nog bra det där!