Stockholm i mitt hjärta

Ja, nu var man tillbaka i den vackra huvudstaden! Känns väldigt bra, hur skönt det än är att vara i Jönköping är det ju ändå här jag bor, här jag har mitt liv. Plus, vilket jag gärna varit utan: Det är här jag har en usel dator - av någon anledning kan jag inte svara på era kommentarer på ett vanligt, smidigt sätt. Det har alltid fungerat förut men när jag kom tillbaka hit förra gången, i slutet av maj, hade datorn bestämt sig för att strula och det finns absolut ingen logik till det. Jag börjar kanske bli så pass frisk nu att min gamla otåliga sida kommer tillbaka, jag tycker att jag varit ganska lugn årets första månader och inte brusat upp för speciellt många saker. Nu blir jag dock på 0,1 sekund fullständigt galen när idiotdatorn krånglar och jag vill helst slänga ut skiten genom fönstret...

Kom hem för knappt två timmar sedan och har inte hunnit med någonting mer än att handla lite. Ska försöka ta tag i resväskan, packa upp det nödvändiga i alla fall, som värktabletter och tandborsten. Glömde hårborsten i Jönköping vilket stör mig, kan inte använda kammar, som jag har hemma sedan förr, till peruken - den kräver mer rejäla verktyg. Håller värmen i sig kanske problemet löser sig ändå, då får det bli sjal eller huvudet med det korta håret precis som det ser ut, rakt upp och ner. I går, när jag slängde ett öga eller två på Allsång på Skansen (ja, så folklig är jag mellan varven!) insåg jag att jag är lite lik In the club-Danny, som medverkade i allsången, minsann! Med betoning på lite. Vi har liksom liknande frisyrer, mer uppe på huvudet och mindre på sidorna - precis så har jag också! Fast okej, han har ju längre hår än vad jag har, även på de korta sidorna... så egentligen är vi inte så lika... men ändå... Ja ja, av någon anledning är det alltså så att håret på sidorna växer i långsammare takt hos mig, det är jätteknasigt. Och om det fortsätter så kommer jag helt klart ha samma frisyr som Danny om ett tag. Tokigt.

Nu ska jag ta tag i uppackningen, ha en bra kväll där ute!

Bäst just nu: Att vara hemma igen, i sin egen lägenhet. Det känns lite mer friskt av bara farten, även om jag förstås har långt kvar innan jag är tillbaka i det normala. Men en dag så...

Tre middagsdamer och en peruk på stolen bredvid

I dag har det varit en riktig sommardag! Riktiga sommardagar innebär bland annat frukost ute på balkongen. Riktiga sommardagar innebär bland annat sommarfeeling i frukostform:

Snyggfrukost!

En riktig sommardag som sagt. En dålig dag för perukbärande men en bra dag i övrigt, med sol och värme. Att lägga sig ute i trädgården vid halv tiotiden på morgonen, och redan där bli varm för att det är en bit över 20 grader, är inte helt fel. Ibland vill jag alltid ha det så här, det är så skönt att klara sig med lite kläder och ändå inte frysa. I den bästa av världar skulle jag flytta till något varmt ställe men det är än så länge bara en dröm. Kanske blir det för evigt en dröm och kanske vill jag inte ens göra slag i saken, för jag kan se tjusningen med höst och vinter också och skulle förmodligen tröttna om det var nästan 30 grader vareviga dag. Vid närmare eftertanke skulle jag helt klart tröttna. Men värmen får gärna stanna ett tag till i alla fall. Börjar längta efter första doppet i Vättern...

Dålig perukdag som sagt. I dag var mamma och jag bjudna på lunch till Ylva, vän till mamma och pappa och en ivrig läsare av denna blogg. Skulle vara lite fin då i mitt långa hår tänkte jag. Hann ta tre tuggor av den goda maten innan jag drog av hela härligheten, i den här värmen är talesättet "vill man vara fin får man lida pin" uppfunnet tror jag! Så fin ville jag inte vara, så resten av middagen låg det fina långa håret i en stol och såg smått dumt ut. Men det är kolossalt smidigt att kunna välja mellan långt hår och superkort på bara några sekunder :)
Den sorts cellgifter jag tar nu, hallonsaftsvarianten, påverkar inte håret som den andra gjorde, så nu växer det både här och där, på vissa ställen mer välkommet än andra. Håret på benen hade ju gärna kunnat lysa med sin frånvaro för evigt men man kan tydligen inte alltid få som man önskar... Ögonbrynen växer med en sådan hastighet att de är dags att börja plocka, och då ska man veta att det inte var många veckor sedan de över huvud taget inte existerade! Huvudhåret och ögonfransarna jobbar också på bra, det känns skönt, känner mig lite mer normal nu.

Mamma och jag på damlunch hos Ylva, här ska vi snart hugga in på den somriga efterrätten.

Så här kan man se ut en varm sommardag - ganska ohårig! Lyckligtvis kan man ha väldigt trevligt ändå, det hänger inte på håret så att säga, om någon nu trodde det.

Nu ska jag packa lite, i morgon bär det av till Stockholm igen (ja, det är ett himla resande på mig, fram och tillbaka mellan Jönköping och Stockholm. Man kan nästan tro att jag har semester...)! Känns jättebra att åka dit nu när jag känner mig så pass pigg och inte har speciellt ont (fast sova utan sömntabletter kan jag inte, försökt två nätter nu och det går rysligt dåligt...). Kanske kan det bli en och annan normalaktivitet den här veckan och nästa, då sista cellgiftsomgången väntar på onsdag. Men innan dess ska jag försöka satsa på lite häng med vänner, lite knådande i en degbunke, lite solning på balkongen (svar nej, jag bryr mig inte det minsta om att jag inte ska sola med de här cellgifterna. Är det sommar så är det...), lite blodprover (svar nej igen, jag vet att det inte är en normalaktivitet för normala människor men det är en hyfsat normal aktivitet för mig), lite Lost-koll på kvällarna när solen har gått ner, lite ompyssling av blommorna på balkongen, lite värktablettsintagande (också normalt för mig), lite... tja, ni fattar.

Bäst just nu: I går när jag diskade frukostdisken stod radion i köket på i vanlig ordning. Kvart i nio började P1:s Unga radioteatern sända första delen av Coraline, en serie i sju delar om den unga Coraline som flyttar in i ett mystiskt hus med sina snälla men jobbupptagna föräldrar. Coraline, som gillar att utforska och upptäcka saker, finner en konstig dörr i det nya hemmet, en dörr som inte leder någonstans. Eller gör den det? Coraline beskrivs i påannonsen som en rysare för barn och unga, men hå och hej vad mitt ickevuxna jag fastnade! Jag har alltid gillat radioteater och just Coraline får rikta sig till vilken ålder den vill - jag kommer lyssna vidare! För den som har barnasinnet kvar är det alltså P1 klockan 8.45 som gäller, eller webben: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3171         

Spelmys och kompismys

Då var det slut med midsommarfirandet för den här gången. Har haft en bra helg, ur alla synvinklar. Nu vågar jag tro att det värsta ur smärt- och trötthetssynpunkt är över för den här gången. Lite trist att det är dags för nya jobbiga veckor från och med onsdag 6 juli, då nästa cellgiftsomgång är planerad. Men då är det på riktigt sista gången, så jag ska nog klara av det med.

I går, på midsommardagen, kom Oscar och Lina och hälsade på.  Då stod grillat på menyn, plus denna fantastiska hallonskapelse:

God efterrätt! Fantastiskt god efterrätt! Sagolikt god efterrätt! Vad det är? Tja, en typ av hallonpaj/hallonpannacotta/halloncheesecake. Det ni!

På kvällen slog spelfamiljen tärningar för glatta livet, hela sex tärningar skakades vilt under glada tillrop och förskräckta suckar. För ungefär en vecka sedan fick jag boxen Superyatzy av Oscar och Lina, där man inte bara kan festa loss på gamla vanliga yatzy - nej då, här finns också maxiyatzy och trippelyatzy, yatzy för kung och fosterland vill jag lova! Vi körde mellanvarianten maxiyatzy, med sex tärningar och möjligheten att spara några kast till bättre behövande tillfällen. Det var väldigt roligt, trots att jag kom sist. Lina gick segrande ur striden. Nästa gång ska jag utmana henne om förstaplatsen, ska sitta hemma och öva mig på att slå tärningar lite snitsigt...

Samla på ettor eller fyror? Försöka få stegar, hus, kåk eller torn? Ta en svart plastplutt och spara ett kast till en annan omgång? Många val blir det. Jag gjorde helt klart för många dåliga val eftersom jag slutade på en allt annat än hedrande femteplats... Men det är smällar man får ta! 

Efter den intensiva spelkvällen somnade jag så fort jag la huvudet på kudden. I kväll ska jag vara så vild och vågad att jag testar sömn utan sömntablett, det känns redan spännande! Det borde faktiskt gå bra att somna på egen hand, nu när jag inte har så ont finns det liksom inget som stör lugnet, jag behöver inte ligga och vrida mig fram och tillbaka för att hitta en ställning där kroppen gör som minst ont. Så i natt blir det bara värktabletter i kroppen - man måste faktiskt våga lite här i livet!

I dag skiner solen och det är en alldeles fantastiskt trevlig dag! I går ringde min gamla barndomskompis Sofia och frågade om vi skulle ses. Sofia och jag har varit kompisar sedan vi var pyttesmå, typ tre äpplen höga. Mina föräldrar och hennes föräldrar har känt varandra sedan länge och eftersom de umgicks mellan varven gjorde hon och jag det med. Vi lekte ofta och gick i samma klass från ettan till nian men nu var det längesedan vi sågs. Hon och familjen bor i Göteborg, men nu hade vi turen att vara i samma gamla Jönköping samtidigt och bestämde oss därför för att ses. Sofias föräldrar bor två gator ovanför mina, så i förmiddags tog jag en promenad upp för backarna för att återuppleva gamla barndomsminnen, prata om livet i nuläget och...

... fika! Kladdkaka, grädde, kaffe och rabarbersaft på balkongen - hur somrigt och härligt som helst!

Det var några riktigt härliga timmar, det är så roligt med folk man kan prata och skratta hur naturligt som helst med, trots att man bara sprungit på varandra ett par gånger de senaste femton åren! Att man sedan kan prata och skratta precis lika naturligt med deras äkta hälft, som man nästan aldrig har träffat, och att det finns små söta och charmiga barn i familjen, gör ju inte saken sämre. Jag blir på så gott humör när jag umgås med sköna människor - och jag blir nog ta mig tusan lite friskare också :) 

Pappa Robert med Ella, 3 år, och mamma Sofia med Bobo, 11 månader, blir man på gott humör av minsann!

När Ella fick se att jag skulle ta kort ville hon förstås inte vara sämre. Om ni tror att hon håller i en sådan där rysk docka som man kan plocka isär och ta ur en mindre inuti, har ni dålig fantasi - det är en kamera hon plåtar familjen med förstår ni väl! Och inte behövde man säga det gamla tjatiga "omelett" framför kameran heller, Ella styrde mamma och pappa med järnhand och lät dem säga "äpple", "banan" och "apelsin" i stället - mycket mer originellt! Det blev jättebra bilder med dock... förlåt, kameran, också!  

Bobo är i det där söta stadiet där han nästan vilken sekund som helst kommer börja gå, men än så länge är det säkrast att sitta, alternativt stå och klamra sig fast i stolar och bord och stampa på stället - gulligt det med. Mammas famn är kanske dock den skönaste platsen att vara på!

Nu ska jag gå och ta dagens tredje värktablettsdos, sedan blir det lite häng på balkongen en stund - vädret verkar ha förstått att det ska vara sommar nu :)

Bäst just nu: Har tagit mig i kragen och lämnat in min kamera på reparation nu. Kommer vara utan den i ungefär två veckor, vilket förstås är en mardröm när man skriver blogg mer eller mindre varje dag... Lyckligtvis har mamma en kamera som jag nu ska lära mig, så ingen anledning till oro - om ni nu kände det... :)

Blommor i håret och kanske en magisk natt

Hej igen! Ytterligare en liten midsommaraftonshälsning med en pytteliten sammanfattning i bilder!

Man behöver faktiskt inte ha en hel blomsterrabatt i form av en krans på huvudet, att sticka lite prästkragar i flätan blir alldeles kolossalt festligt, midsommarkänslorna bara tokexploderar! Nästan så man kan bli sin egen midsommarstång av bara farten och dansa kring sig själv :)  

Nu ger vi oss ut i solen och midsommarnaturen, mamma, pappa och jag...

... och nu har vi kommit hem igen, flera timmar senare. Vid det här tillfället, i kväll, övergav vi idén att återupprepa lunchens sill och färskpotatis och åt goda hamburgare i stället.

Rakt igenom en väldigt bra midsommarafton, inget regn och inte så mycket smärta. Börjar dock verkligen längta efter riktig sommarvärme, är det inte dags för det snart?! Nåväl, det kommer. Trevlig kväll på er där ute!

Bäst just nu: Förr trodde folk att midsommaraftonens natt var magisk på alla möjliga sätt och vis - det var säkert därför de la blommor under huvudkudden och allt annat tokigt. Natten får gärna vara magisk för min del och ge mig en magiskt god sömn med magiskt bra krafter och magiskt lite ont som resultat av den magiska sömnen. I så fall kan morgondagen bli hur bra som helst! Ja det vore en magisk natt för mig det, och när jag nu delat med mig av det undrar jag förstås hur er magiska natt ser ut, om ni får bestämma? :)

Glad midsommar!

Lite sång och lite dans kring midsommarstången kanske? Några "Små grodorna" eller något i den stilen? Kom igen nu då, det är midsommarafton!

Midsommarafton, dra på trissor och håll i blomsterkransen! Jag tycker egentligen inte det var längesedan det var typ påsk, men tiden går tydligen. Och till natten ska man lägga blommor under kudden och drömma om den man ska gifta sig med. Jag gjorde det några gånger när jag var yngre men om jag verkligen trodde på det vågar jag inte svara på nu i efterhand, fast jag har svårt att tro det. Och efter att en natt, när jag gick i mellanstadiet, ha drömt om hela min skolklass kändes de där blommorna som en ganska dålig idé - jobbigt att gifta sig med typ 25 personer liksom. Efter denna dröm la jag nog ner det där med blommor under kudden - och nej, jag tänker inte plocka några i år heller. Drömprinsen dyker väl förhoppningsvis upp vid tillfälle ändå. Kanske.

Mer än så har jag nog inte att tillägga just nu. Vill bara önska er en härlig midsommarafton med allt vad det innebär och/eller allt man vill ha, som sill och färskpotatis, jordgubbar, solsken, en liten svängom runt en midsommarstång - och kanske en och annan blomma under huvudkudden, om ni känner behov av det. Ha det bra i vilket fall som helst, hur ni än firar eller inte firar :)

Lite blomsterprakt hör väl ändå midsommaren till, även om de inte sitter i en krans på huvudet?! En vas funkar precis lika bra. 

I hallen står Sally som ofta får ta hand om familjens solglasögon. Hon har förvisso ingen blomsterkrans dagen till ära, men lite midsommarfeeling har det ändå blivit med blågula band i håret!

Man kan fira midsommar på sjön också minsann!

Vi har inga jordgubbar än (men var lugna där ute, pappa är i skrivande stund och handlar), så man tager vad man haver och då tager man hallon. Bär som bär.

Häromdagen fick vi denna fina flaska rabarbersaft, hur trevligt som helst att dricka denna sommarkänsla en sådan här dag!  

Jag är inte den största sillälskaren på planeten men sill (i dill) hör ändå till denna dag. Den här sillen gör sällskap med ett gäng andra lika snygga firrar på en duk i köket. 

Bäst just nu: Inget regn än så länge. I dag blir det sommarklänning, är det midsommarafton så är det! 

Ork till en ganska lång stanrunda - hurra!

Tro det eller ej, men nu har jag faktiskt haft hela tre dagar i rad där jag mått bra! Jag vet inte när det hände senast, det är helt magiskt! Visst gör det fortfarande ont, visst är jag fortfarande trött, visst kräver varje dag fortfarande ett gäng värktabletter var fjärde timma - men jag kan leva med det och jag kan till och med leva hyfsat normalt med det! I dag har mamma och jag gått på stan i ganska många timmar och även om jag är helt slut nu efteråt och har ganska ont var det förstås värt det. Att komma ut och bete sig som en ganska normal människa för några timmar sitter inte fel. Jag har haft ork att stå i provhytter ett par gånger, vilket är ett väldigt bra betyg på kraften och orken - det enda "jobbiga" med det är att det är svårt att prova kläder med långt hår. Alltså långt hår på huvudet. Alltså långt hår i en peruk på huvudet. En peruk sitter fint på plats när man uppför sig på ett stillsamt sätt - även om den ibland trilskas och glider bakåt eftersom den inte är exakt på millimetern anpassad efter mitt huvud. Faktum är att jag ibland behöver ta tag i luggen och liksom dra ner hela härligheten för att allt hår har krupit bakåt. Det måste se väldigt konstigt ut för den som inte vet att jag har peruk... - men när man drar på och av kläder hamnar gärna peruken lite hur som helst och man får spegla sig lite extra innan man går ut ur provhytten, och se till att luggen inte hamnat vid ena örat eller så...

Förutom att prova kläder har jag också shoppat lite grann, samt fikat. I dag har jag ätit en löjligt god nöt- och kolapaj på Johans café, jag är fortfarande, några timmar efteråt, i sjunde himlen efter den smakupplevelsen!

God paj. Gott kaffe. God dag. Eller i alla fall bra. Heja krafterna!

Resten av kvällen blir toklugn, jag ska bara vila mina nu trötta ben och fötter. Så slut för i dag, tack för i dag!

Bäst just nu: 41-årige hockeyspelaren Nicklas Lidström, Detroit Red Wings, som natten till i dag vann Norris Trophy som NHL:s bäste back - för sjunde gången. Daniel Sedin, Vancouver Canucks, blev av spelarna i samma liga framröstad som vinnare av Ted Lindsay Award, spelarnas eget pris. Blågula Lidström och tvillingbröderna Sedin, Daniel och Henrik, är dessutom tre av sex uttagna till NHL First All Star Team. Åh, det värmer hockeyhjärtat att lilla Sverige har så bra spelare, heja!!  

Längtan efter det vardagliga brödbaket

- Biverkningarna kan hålla i sig upp till ett år, sa min kontaktsjuksköterska på telefon i dag. Ringde henne eftersom ytterligare en tablett jag äter har utgått ur sortimentet, denna gång ett piller med magnesium för alla mina krampattacker. Vi passade också på att prata smärta, har ju inte riktigt hittat någon perfekt smärtstillande tablett än, och så sa hon det där liksom i förbifarten. Ett år är en vääääldigt lång tid. En knäckande lång tid. Eftersom min läkare har sagt att jag haft extrem otur då jag fått i princip alla biverkningar som finns, förvånar det mig inte om min kropp tänker trilskas med smärta så länge den bara kan. I så fall kommer jag bli galen. Bara så ni vet vad som i värsta fall komma skall. Men vi kan väl hålla tummarna för att det inte blir så illa, okej?

I dag har jag roat mig med recept. Jag drömmer om att bli så normal igen att jag kan mer än läsa recept, som varit fallet i dag. Som ni kanske redan fattat är jag rätt förtjust i att baka. Det är något fridfullt med att stå och knåda en deg på något sätt! Minns att jag bakade stora mängder bröd förrförra sommaren, det var limpor och frallor och tekakor, det var helt otänkbart för mig att köpa bröd då. Någon gång gick väl det där över, för nu var det längesedan det doftade nybakat bröd hemma hos mig. Men i dag har jag börjat längta efter det där normala, att orka baka exempelvis bröd - nu blir jag trött av bara tanken. Nog för att jag orkat baka sedan jag blev sjuk, mamma och jag står ju i köket mellan varven, men jag vill orka baka själv, jag vill liksom tillbaka till den tiden. Och till dess har jag i dag samlat på mig ett och annat recept på bröd och kakor ur mammas samling - en vacker dag ska jag sannerligen orka! Förhoppningsvis dröjer det inte så länge till. Jag måste få ork snart, annars blir jag galen - på det också... Ja, jag är medveten om att jag låter som värsta hemmafrun men tro mig; jag längtar efter att göra roliga saker utanför hemmet också. Det är bara det att jag så mycket mer kommer uppskatta att kunna göra normala saker framöver, utan att det ska vara värsta projektet! Att orka städa utan att halvt om halvt dö på kuppen, att bara få muttra lite över att det är lite småtråkigt att dra en dammsugare fram och tillbaka. Att orka gå upp och ner till tvättstugan utan att mellan varje upp- och nergång falla ihop av trötthet, att bara få muttra lite över att det är lite småtråkigt att passa tvättstugetiden. Men att mitt i allt detta småmuttrande få känna "jag orkar, det gör inte ont, dessa vardagliga saker gör att jag känner mig som en människa igen". Jag längtar så oerhört till allt detta! Och med nybakade dofter från ugnen kan det ju inte bli annat än... härligt!

I dag har annars krafterna varit fler och smärtan mindre. Borde passat på att göra något, men icke - jag har bara skrotat omkring i huset, samt ätit godsaker med ögonen (recepten alltså) och munnen:

Jag är väldigt förtjust i sallader på sommaren, av någon anledning. Lunchen bestod av färskpotatis, kyckling, ruccola, fetaost, rödlök, solroskärnor och annat smått och gott. Jodå, hur gott som helst...

... och inte blev lunchen sämre av att den avslutades med jordgubbar och en klick grädde. Det kallas sommarmat i fin form det!

Nu ska jag stoppa något mindre välsmakande men dock nödvändigt i munnen - dags för nya värktabletter igen. Hejsan hoppsan så festlig kvällen är!

Bäst just nu: Att jag mått bättre i dag, faktiskt även på eftermiddagen och den delen av tidiga kvällen som redan gått. Det är annars då det brukar braka loss, som jag skrev om i går. Men monstren verkar hyfsat lugna i dag. Eller hittills kanske man ska säga. Må det fortsätta så...

Bra saker: potatis och sjukvård

Då har vi lämnat det vilda 60-årsfirandet bakom oss och gått in i midsommarveckan. Egentligen är jag ganska ovetande om dagar och högtider nu för tiden, det är svårt att ha koll när dagarna ser så lika ut - jag äter, sover, har ont, är trött, besöker sjukhus, hittar ibland på något roligt men är för det mesta i stillhet. Vem kan då ha koll på om det är onsdag eller lördag, påsk eller pingst? Jag längtar efter att komma in i vanliga rutiner men ibland undrar jag om jag någon gång kommer dit? Just nu siktar jag på att vara tillbaka på jobbet 1 september men hur det blir med den saken återstår att se, det är upp till cellgiftsmonstren det. Ibland känns livet väldigt märkligt när jag stannar till och tänker efter...

Midsommarveckan ja. På mamma och pappas balkong står en hink som ska resultera i färskpotatis framöver. Eller ja, hinken ska väl fortsätta vara hink i tid och evighet, men innehållet i jorden ska resultera i färskpotatis. Jag sneglar lite på den där hinken varje dag, ingen vet när potatisarna är färdiga så jag väntar nog bara på en uppenbarelse när jag går ut på balkongen: Nu är vi klara, ät upp oss! Midsommarafton och balkongpotatis låter som en bra kombination.

Kom igen nu då potatisarna! Snart är det midsommar, bara så ni vet.

I övrigt ser jag fram emot att slippa ha ont. Måste ha haft väldig tur i lördags när pappa fyllde år för då hade jag ju inte ont. I går var det en usel dag ur smärtsynpunkt, det blir värre och värre ju mer klockan går mot eftermiddag och kväll. Samma sak i dag. Kände mig skönt bortdomnad i kroppen när jag vaknade i morse, hade inte det minsta ont och var utvilad. Men det var då det. Tröttheten slog till ganska snabbt efter att jag kommit upp och smärtan har förstås börjat slå den med.
- Hörrni grabbar nu är klockan strax efter fyra, nu måste vi börja jobba lite brutalt igen! Ingen rast och ingen ro..., säger bossen för cellgiftsmonstren, och lydiga som de små rackarna är sätter de igång! Jag hatar dem, hela högen.

I dag var det dags för blodprovstagning igen, sista cellgiftsomgången närmar sig. Jag tycker aldrig det är kul med blodprover men i dag insåg jag om igen vilken fantastisk sjukvård vi har i det här landet! Vågar knappt tänka på vilka enorma summor alla mina läkarbesök och behandlingar skulle kosta om vi inte hade det system vi har. Som många av er säkert vet får man betala upp till 900 kronor för besök hos doktor eller sköterska innan man får ett frikort. Mitt senaste frikort gick ut 22 maj - i dag, nästan på dagen en månad senare, hade jag kommit upp i ett nytt kort som räcker till gratis sjukvård ett helt år. Man kan ju välja att se det tråkiga i att behöva vara så mycket på sjukhus under bara en månad, men jag är bara så glad över att man faktiskt har råd att besöka läkare och få behandling i det här landet! Att de aldrig erbjuder en ett roligt plåster kan man förlåta i det läget...

I övrigt är det en lugn dag, vilar mycket. Önskar verkligen krafterna kunde återvända och smärtan försvinna så jag kan bli lite mer aktiv, som det är nu är det en utmaning bara att ta ett par steg. Ibland tänker jag "nej nu skiter jag i det här, nu ska jag göra något roligt och det får göra hur ont det vill - jag har fått nog!". Men den tanken kommer oftast i vilande ställning, när jag tycker jag har tagit det lugnt lite för länge - men när jag reser på mig i ett försök att festa till tillvaron lite, inser jag hur jobbigt det är, hur ont det gjorde och hur trött jag var. Planerna på det roliga läggs på is, tyvärr.

Vila på balkongen, med kaffe och en bok, är inte så tokigt! Här har jag fräckt nog tagit en av pappas födelsedagsböcker, mitt framför näsan på jubilaren! Han har dock en annan han håller på med, så det går ingen större nöd på honom. Thomas Bodströms memoarer är det i alla fall som gäller. 

Nej, nu är det dags för en dos värktabletter minsann, hurra! Ha det fint där ute i verkligheten...

Bäst just nu: Den bloggläsare som kan ge mig ett bra kameratips. Min nuvarande kamera, en Casio Exilim 10.1 megapixel, är inte det minsta pålitlig längre så nu börjar det bli hög tid att skaffa en ny leksak. Har tittat lite på Nikons Coolpix S3100, vad tror ni om den? Eller finns det andra förslag? Hjälp mig!

Om man blir populär med den här kameran låter jag vara osagt. Frågan är om den kan vara något att ha, som kamera menar jag? 

60-årsfirande med oväntade upplevelser

I dag fyller världens bästa pappa 60 år! Eller okej, egentligen i går, för det här blogginlägget kommer in under natten mot söndag, men vi låtsas att det fortfarande är lördagen den 18 juni och födelsedag! Det har firats kan jag meddela, på alla möjliga och omöjliga sätt - och ni ska givetvis få följa med på färden så här i efterhand. Jag tror ni kommer gilla det!

Vi började firandet på morgonen med amerikanska pannkakor, bacon och frukt till frukost. Det var födelsedagsbarnet själv, mamma, lillebror Oscar, svägerskan Lina och jag.

Är man 60 år är kanske inte prylar det man behöver mest, så när Oscar, Lina och jag planerade denna dag satsade vi på upplevelser. Första upplevelsepresenten levererades efter frukosten.

Mätta i magen av pannkakor gick vi ut i trädgården och blickade ner på gatan, där två kajaker väntade på födelsedagsbarnet!

Nu är ni nere vid Vättern, där kajakerna trivs bättre än de gör på ett biltak. Jag försöker mig på att lyfta den gröna - som senare ska visa sig vara med om stora äventyr - men en kajak väger för mycket för en Emma kunde jag konstatera. Lina är lite smartare och bara står bredvid och ser cool ut.

Jag är grym på att paddla kajak! I alla fall på land... Kom igen, någon måste ju testsvinga paddeln!

Pappa är ganska redo, med flytvästen på...

... och Oscar, som kan i princip allt om friluftsliv och sådant, visar hur man kliver i kajaken utan att ramla i plurret.

Pappa har kommit i väg, Oscar är redo...

... och se där är de! Hej vad det går bra det här!

Nu har de båda kajakåkarna kommit in till kanalen som ligger mitt i Jönköpings centrum. Det går fortfarande väldigt bra...

... inte ens fontäner kan stoppa de båda!

Oscar har koll...

... och det har pappa också. I alla fall till ungefär hit. Som ni ser är han på väg in under en bro. Just denna bro är inga problem, men nästa variant är väldigt låg och man måste luta sig antingen bakåt eller framåt för att komma under och ut på andra sidan. Pappa lutade sig. Tyvärr inte ordentligt framåt eller bakåt utan mest åt sidan...

... och hejsan hoppsan så låg han plötsligt i Munksjöns inte så jätterena vatten! Här står jag på bron och kollar läget, men allt är okej...

... och pappa fick lift av Oscar och kunde komma upp ur vattnet ganska snabbt. Eftersom allt gick bra skrattade vi åt det hela och lillebror begav sig ut på jakt efter den upp och nervända kajaken som hamnat på efterkälken...

... och det är här det galna börjar inträffa. Tyvärr har jag inte kameran vid detta tillfälle, så ni får bara leva er in i orden... Oscar har alltså paddlat iväg en bit och hämtat upp kajaken som drivit bort. Pappa, som ju ofrivilligt har gått i land, får efter ett tag sällskap på kanalens bryggor av både Oscar och de två kajakerna och paddlingsturen är alltså över för denna gång. Under tiden de vänder pappas gröna kajak upp och ner för att få ur allt vatten, noterar vi en stor folksamling som står vid den stora bron som binder samman citys västra och östra delar (ni ser bron på bilden strax ovan, med bildtexten "Nu har de båda kajakåkarna kommit in till kanalen som ligger mitt i Jönköpings centrum..."). De tittar åt vårt motsatta håll, ner i vattnet.

- Det måste ha hänt något därborta, kolla, det är ju en brandbil också... och en polisbil... och... vänta... det är en brandman på väg åt vårt håll... eh, kan det vara så att folk har sett en upp och nervänd kajak och ringt SOS...?

Jo då. Minst två brandbilar, två polisbilar och två ambulanser har ryckt ut för att någon eller några sett en kajak men ingen hemmahörande i densamma. En brandman, två poliser och två ambulansförare kommer till oss för att kolla läget och för att kunna blåsa faran över.

- Vi gav vår pappa lite kajakpaddling i 60-årspresent! Det spårade visst ur lite..., skrattade jag. Och även räddningspersonalen log sina soligaste leenden och skrattade med oss. Efter detta stora pådrag blev det alltså slutet gott, allting gott.

Nu var det faktiskt inte bara pappa som drog blickar till sig, även jag fick nog en och annan att undra över hur det egentligen stod till (och nej, inte heller här finns bildbevis). När pappa kommit upp ur vattnet, innan utryckningen av alla blåljus, gick jag bort ett gäng meter för att hämta hans skor, som låg i den kajak som Oscar paddlat iväg för att rädda. Han paddlade in till kanten och jag satte mig ner på knä för att ta emot skorna. Jag visste att det var en dålig idé i samma ögonblick jag böjde mig ner, för jag förstod att jag inte skulle kunna komma upp. Under denna cellgiftsperiod har jag ju helt förlorat styrkan i benen, jag kan ju inte ens ta mig upp från en stol utan att skjuta ifrån med händerna. Att ta sig upp från golvet eller marken är stört omöjligt. Både Lina och mamma, som var i närheten, försökte få upp mig, men benen bar inte. Tänk er en väldigt full person som ligger och liksom sprattlar på marken och inte kan komma upp hur mycket hjälp han eller hon får. Exakt så måste jag ha sett ut! Och det blev förmodligen inte bättre av att både mamma och jag skrattade så vi nästan grät, vi kunde inte låta bli, det måste ha sett så dumt ut! Jag gjorde mina försök att ta mig upp, började krypa omkring på alla fyra och föll ihop av skratt, det var smått hysteriskt. Och hela tiden fylldes det på med fler lördagsshoppande människor... Till slut såg jag en hög trottoarkant som jag kunde hasa mig upp på, för att sedan med all kraft skjuta ifrån med ena handen och med mamma dragandes i den andra, komma upp. Försökte gå väldigt rakt och fint när jag gick därifrån, så att ryktet om fyllekajan inte skulle sprida sig allt för långt...

Något senare på dagen, efter att pappa hade fått åka hem och ta en varm dusch, åkte vi ner till Vätterstranden för picknick. Där kom Oscar med dagens andra upplevelsepresent - han hade lånat en segway.

Oscar - segwaykung.

Pappa får en lektion i hur man kör en segway. Han greppade tekniken snabbt och åkte iväg på en jättelång runda. Med tanke på hur det gick med kajaken började vi till slut undra om han hade hittat på något nytt äventyr med den tvåhjuliga leksken, men nej då - både han och segwayen kom tillbaka som de skulle! 

Här sitter jag och undervisar Oscar och Lina i hur man åker segway. Det kan tyckas märkligt, för jag har aldrig testat...

... men här får även jag leka! Och det var jätteroligt!

Mamma testade förstås också...

... och så gjorde även Lina. Nu vill nog snudd på alla ha en segway, det här var skoj!

Födelsedagen avslutades på restaurang Studion som ligger vackert vid Munksjön - vi fick faktiskt ett bord med utsikt över just det ställe pappa några timmar tidigare badade i... Det var sagolikt gott, vilket jag försökte säga till vår servitris när hon kom och frågade hur det smakade.
- Alltså... det här var så gott så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Eh... så jag sitter kvar här och äter upp..., sa jag. Ibland hittar jag inte riktigt orden för att beskriva vad jag känner, som ni kanske märker...

Pappa och mamma...

... Lina och Oscar...

... och Emma har det bra på restaurang! 

Alla goda ting sägs ju vara tre, så ytterligare en upplevelse var ju på sin plats. Till desserten var det dags för lite fart igen!

En presentkartong som håller vad den lovar...

... för se så förvånad pappa blir! Vad kan det vara för något?

Jo, en stund bakom ratten på en Ferrari! När det blir av vet vi dock inte, men någon gång framöver ska i alla fall pappa köra tuff sportbil. Han gillade sin present. Den också :)

Ja, det var den dagen det! Pappa hälsar att han är mycket nöjd, att han har haft en fantastisk födelsedag! Och det var han sannerligen värd!

Bäst just nu: Världens bästa pappa, grattis!