Längtan efter det vardagliga brödbaket

- Biverkningarna kan hålla i sig upp till ett år, sa min kontaktsjuksköterska på telefon i dag. Ringde henne eftersom ytterligare en tablett jag äter har utgått ur sortimentet, denna gång ett piller med magnesium för alla mina krampattacker. Vi passade också på att prata smärta, har ju inte riktigt hittat någon perfekt smärtstillande tablett än, och så sa hon det där liksom i förbifarten. Ett år är en vääääldigt lång tid. En knäckande lång tid. Eftersom min läkare har sagt att jag haft extrem otur då jag fått i princip alla biverkningar som finns, förvånar det mig inte om min kropp tänker trilskas med smärta så länge den bara kan. I så fall kommer jag bli galen. Bara så ni vet vad som i värsta fall komma skall. Men vi kan väl hålla tummarna för att det inte blir så illa, okej?

I dag har jag roat mig med recept. Jag drömmer om att bli så normal igen att jag kan mer än läsa recept, som varit fallet i dag. Som ni kanske redan fattat är jag rätt förtjust i att baka. Det är något fridfullt med att stå och knåda en deg på något sätt! Minns att jag bakade stora mängder bröd förrförra sommaren, det var limpor och frallor och tekakor, det var helt otänkbart för mig att köpa bröd då. Någon gång gick väl det där över, för nu var det längesedan det doftade nybakat bröd hemma hos mig. Men i dag har jag börjat längta efter det där normala, att orka baka exempelvis bröd - nu blir jag trött av bara tanken. Nog för att jag orkat baka sedan jag blev sjuk, mamma och jag står ju i köket mellan varven, men jag vill orka baka själv, jag vill liksom tillbaka till den tiden. Och till dess har jag i dag samlat på mig ett och annat recept på bröd och kakor ur mammas samling - en vacker dag ska jag sannerligen orka! Förhoppningsvis dröjer det inte så länge till. Jag måste få ork snart, annars blir jag galen - på det också... Ja, jag är medveten om att jag låter som värsta hemmafrun men tro mig; jag längtar efter att göra roliga saker utanför hemmet också. Det är bara det att jag så mycket mer kommer uppskatta att kunna göra normala saker framöver, utan att det ska vara värsta projektet! Att orka städa utan att halvt om halvt dö på kuppen, att bara få muttra lite över att det är lite småtråkigt att dra en dammsugare fram och tillbaka. Att orka gå upp och ner till tvättstugan utan att mellan varje upp- och nergång falla ihop av trötthet, att bara få muttra lite över att det är lite småtråkigt att passa tvättstugetiden. Men att mitt i allt detta småmuttrande få känna "jag orkar, det gör inte ont, dessa vardagliga saker gör att jag känner mig som en människa igen". Jag längtar så oerhört till allt detta! Och med nybakade dofter från ugnen kan det ju inte bli annat än... härligt!

I dag har annars krafterna varit fler och smärtan mindre. Borde passat på att göra något, men icke - jag har bara skrotat omkring i huset, samt ätit godsaker med ögonen (recepten alltså) och munnen:

Jag är väldigt förtjust i sallader på sommaren, av någon anledning. Lunchen bestod av färskpotatis, kyckling, ruccola, fetaost, rödlök, solroskärnor och annat smått och gott. Jodå, hur gott som helst...

... och inte blev lunchen sämre av att den avslutades med jordgubbar och en klick grädde. Det kallas sommarmat i fin form det!

Nu ska jag stoppa något mindre välsmakande men dock nödvändigt i munnen - dags för nya värktabletter igen. Hejsan hoppsan så festlig kvällen är!

Bäst just nu: Att jag mått bättre i dag, faktiskt även på eftermiddagen och den delen av tidiga kvällen som redan gått. Det är annars då det brukar braka loss, som jag skrev om i går. Men monstren verkar hyfsat lugna i dag. Eller hittills kanske man ska säga. Må det fortsätta så...