Små metastaser firas med glass

Nu är ni kanske nyfikna på hur dagens läkarbesök har varit?! Vilken tur i så fall, för nu ska jag försöka mig på en rapport. Det är alltid svårt, det sägs så mycket som man ska komma ihåg och man sitter och lyssnar väldigt koncentrerat, kanske alldeles för koncentrerat, för till slut blir det korvstoppning i hjärnan. Och så får man kanske en släng solsting efteråt också, när solen tokskiner och det är varmt och mysigt! Men som sagt, jag ska försöka mig på en redogörelse över dagens händelser här och nu:

Denna gång hade jag sällskap hos doktor E, pappa hade åkte upp hit från Jönköping tidigt i morse för att vara med. Som jag har konstaterat förr, det är bättre med två par öron som lyssnar än bara ett par. Och vi fick riktigt bra besked denna gång, så håll i hatten om ni vill ta ett glädjeskutt om ett tag!
Förändringarna i levern, denna följetong, är metastaser - rakt upp och ner, varken mer eller mindre. De har funnits där länge och är några stycken till antalet, men det fina i kråksången är att de minskat i storlek sedan de första undersökningarna för ett gäng månader sedan. Alltså har mina cellgifter gjort nytta och andra tumörer i kroppen lyser med sin frånvaro, allt är fint på den punkten. Och att metastaserna minskat i storlek kan ju inte vara annat än jättebra, nu har jag två cellgiftsomgångar kvar och sedan ska allt vara färdigt! Hur det är med metastaserna då återstår att se, men om de var större i början av behandlingen och mindre nu bör de faktiskt vara ännu mindre sedan, kanske helt borta - vem vet?! Så jag är nöjd och det är skönt att veta att jag nu bara har två behandlingar kvar. Den som vill kan alltså lägga skumpan på kylning, i början av juli är jag klar :)

Pratade värktabletter med doktor E, även om jag har haft några bra dagar nu kommer ju morgondagens cellgiftsomgång ställa till det med värk igen, och när dexofenen försvunnit har jag haft lite tablettproblem som ni nog vet vid det här laget. Hon sa att jag inte bör ha så ont så länge till med tanke på att vi bytte cellgiftssort (till hallonsaftsvarianten ni vet) förra gången. Att jag fortfarande har ont är för att taxolen, den del gift som plockats bort och byttes ut mot den nya, ännu finns kvar i kroppen och stökar runt - men nu bör den faktiskt snart lämna sin hyresplats så jag slipper den värsta smärtan och kan klara mig med kombinationen alvedon och ipren. Ska faktiskt testa dessa två ganska snart när det är dags för nästa värktablettsdos, har vansinnigt ont i fötterna i dag. Nu vågar jag inte ropa hej än på länge, doktor E säger mellan varven att jag har haft väldig otur med biverkningar och fått mycket av alla - till skillnad från de flesta andra verkar det som, som kanske får en eller två biverkningar och då inte under så lång tid. Jag har fått snudd på rubbet och dessutom väldigt intensivt... så om min kropp vill tjura lite extra länge och göra ont bara för att, blir jag inte förvånad. Men vi kan väl hålla tummarna för att det där med smärta snart är ett avslutat kapitel, okej?

Frågade också om alla kramper jag har mellan varven, när kroppen rycker till och gör så vansinnigt ont. Hon sa att min kropp har varit utsatt för så mycket behandling under denna tid att det kan bli så där och att jag för att mildra det hela ska äta magnesiumtabletter så det nästan sprutar ur öronen. Fast det sistnämnda sa hon inte, hon verkar mest säga vettiga saker, men jag ska i alla fall dubbla den dos jag blev ordinerad förra gången. Ja varför inte, med tanke på att jag en normal dag äter ungefär 14 tabletter av olika slag kan jag väl lika gärna ta två till? Spela roll liksom...

Jaha, det var nog det det, nu vet ni det mesta av det som kom fram. Jag känner mig vid gott mod igen, jag har ett slutdatum för sista behandlingen och känner inte längre att det här kommer hålla på i evigheters evighet. Jag ska ta mig igenom det som är kvar och så småningom bli en alldeles normal människa igen! Även om det tar flera månader innan orken är tillbaka ordentligt kan man ju som sagt hoppas på att smärtan börjar avta så att den inte behöver förstöra så mycket. Vi får se, men jag tror det blir bra det här.

Efter läkarbesöket åkte pappa och jag in till stan, åt lunch på kinarestaurang - som hade lunchbuffé med både klassiska kinarätter samt sushi, fin kombination - och sedan gick vi en tur i den 28 grader varma huvudstaden, innan vi satte oss i Kungsträdgården och åt glass (man måste ju fira små metastaser förstår ni väl!). Och trots att min kropp började göra väldigt ont efter ett tag var jag på väldigt gott humör. Det var fullt med folk, fullt med lastbilar som körde runt glada studenter genom hela stan (något som brukar få mig smått irriterad i vanliga fall eftersom det här pågår under ett par veckors tid och samtliga studenter varenda år tycks vinna VM i usel musiksmak - men den här gången var det riktigt trevligt, trots att förmodligen ingen student håller med mig i morgon när de vaknar med tinnitus hela högen för att det spelats musik med samma decibel som om världens alla stora flygplan hade väsnats tillsammans), fullt med solsken i en årstid som bara är i sin början. Det blir bra det här!

Nu ska jag försöka mig på det där med packning, direkt efter morgondagens cellgiftsdos åker pappa och jag ner till gamla Jönköping igen. Nästa gång ses vi alltså där nere!

Bäst just nu: Svenska fotbollslandslaget som ikväll vinner mot Finland i EM-kvalet. I alla fall om jag får bestämma. Och eftersom ganska få skulle gå emot den tanken kan väl jag få bestämma det då?