60-årsfirande med oväntade upplevelser

I dag fyller världens bästa pappa 60 år! Eller okej, egentligen i går, för det här blogginlägget kommer in under natten mot söndag, men vi låtsas att det fortfarande är lördagen den 18 juni och födelsedag! Det har firats kan jag meddela, på alla möjliga och omöjliga sätt - och ni ska givetvis få följa med på färden så här i efterhand. Jag tror ni kommer gilla det!

Vi började firandet på morgonen med amerikanska pannkakor, bacon och frukt till frukost. Det var födelsedagsbarnet själv, mamma, lillebror Oscar, svägerskan Lina och jag.

Är man 60 år är kanske inte prylar det man behöver mest, så när Oscar, Lina och jag planerade denna dag satsade vi på upplevelser. Första upplevelsepresenten levererades efter frukosten.

Mätta i magen av pannkakor gick vi ut i trädgården och blickade ner på gatan, där två kajaker väntade på födelsedagsbarnet!

Nu är ni nere vid Vättern, där kajakerna trivs bättre än de gör på ett biltak. Jag försöker mig på att lyfta den gröna - som senare ska visa sig vara med om stora äventyr - men en kajak väger för mycket för en Emma kunde jag konstatera. Lina är lite smartare och bara står bredvid och ser cool ut.

Jag är grym på att paddla kajak! I alla fall på land... Kom igen, någon måste ju testsvinga paddeln!

Pappa är ganska redo, med flytvästen på...

... och Oscar, som kan i princip allt om friluftsliv och sådant, visar hur man kliver i kajaken utan att ramla i plurret.

Pappa har kommit i väg, Oscar är redo...

... och se där är de! Hej vad det går bra det här!

Nu har de båda kajakåkarna kommit in till kanalen som ligger mitt i Jönköpings centrum. Det går fortfarande väldigt bra...

... inte ens fontäner kan stoppa de båda!

Oscar har koll...

... och det har pappa också. I alla fall till ungefär hit. Som ni ser är han på väg in under en bro. Just denna bro är inga problem, men nästa variant är väldigt låg och man måste luta sig antingen bakåt eller framåt för att komma under och ut på andra sidan. Pappa lutade sig. Tyvärr inte ordentligt framåt eller bakåt utan mest åt sidan...

... och hejsan hoppsan så låg han plötsligt i Munksjöns inte så jätterena vatten! Här står jag på bron och kollar läget, men allt är okej...

... och pappa fick lift av Oscar och kunde komma upp ur vattnet ganska snabbt. Eftersom allt gick bra skrattade vi åt det hela och lillebror begav sig ut på jakt efter den upp och nervända kajaken som hamnat på efterkälken...

... och det är här det galna börjar inträffa. Tyvärr har jag inte kameran vid detta tillfälle, så ni får bara leva er in i orden... Oscar har alltså paddlat iväg en bit och hämtat upp kajaken som drivit bort. Pappa, som ju ofrivilligt har gått i land, får efter ett tag sällskap på kanalens bryggor av både Oscar och de två kajakerna och paddlingsturen är alltså över för denna gång. Under tiden de vänder pappas gröna kajak upp och ner för att få ur allt vatten, noterar vi en stor folksamling som står vid den stora bron som binder samman citys västra och östra delar (ni ser bron på bilden strax ovan, med bildtexten "Nu har de båda kajakåkarna kommit in till kanalen som ligger mitt i Jönköpings centrum..."). De tittar åt vårt motsatta håll, ner i vattnet.

- Det måste ha hänt något därborta, kolla, det är ju en brandbil också... och en polisbil... och... vänta... det är en brandman på väg åt vårt håll... eh, kan det vara så att folk har sett en upp och nervänd kajak och ringt SOS...?

Jo då. Minst två brandbilar, två polisbilar och två ambulanser har ryckt ut för att någon eller några sett en kajak men ingen hemmahörande i densamma. En brandman, två poliser och två ambulansförare kommer till oss för att kolla läget och för att kunna blåsa faran över.

- Vi gav vår pappa lite kajakpaddling i 60-årspresent! Det spårade visst ur lite..., skrattade jag. Och även räddningspersonalen log sina soligaste leenden och skrattade med oss. Efter detta stora pådrag blev det alltså slutet gott, allting gott.

Nu var det faktiskt inte bara pappa som drog blickar till sig, även jag fick nog en och annan att undra över hur det egentligen stod till (och nej, inte heller här finns bildbevis). När pappa kommit upp ur vattnet, innan utryckningen av alla blåljus, gick jag bort ett gäng meter för att hämta hans skor, som låg i den kajak som Oscar paddlat iväg för att rädda. Han paddlade in till kanten och jag satte mig ner på knä för att ta emot skorna. Jag visste att det var en dålig idé i samma ögonblick jag böjde mig ner, för jag förstod att jag inte skulle kunna komma upp. Under denna cellgiftsperiod har jag ju helt förlorat styrkan i benen, jag kan ju inte ens ta mig upp från en stol utan att skjuta ifrån med händerna. Att ta sig upp från golvet eller marken är stört omöjligt. Både Lina och mamma, som var i närheten, försökte få upp mig, men benen bar inte. Tänk er en väldigt full person som ligger och liksom sprattlar på marken och inte kan komma upp hur mycket hjälp han eller hon får. Exakt så måste jag ha sett ut! Och det blev förmodligen inte bättre av att både mamma och jag skrattade så vi nästan grät, vi kunde inte låta bli, det måste ha sett så dumt ut! Jag gjorde mina försök att ta mig upp, började krypa omkring på alla fyra och föll ihop av skratt, det var smått hysteriskt. Och hela tiden fylldes det på med fler lördagsshoppande människor... Till slut såg jag en hög trottoarkant som jag kunde hasa mig upp på, för att sedan med all kraft skjuta ifrån med ena handen och med mamma dragandes i den andra, komma upp. Försökte gå väldigt rakt och fint när jag gick därifrån, så att ryktet om fyllekajan inte skulle sprida sig allt för långt...

Något senare på dagen, efter att pappa hade fått åka hem och ta en varm dusch, åkte vi ner till Vätterstranden för picknick. Där kom Oscar med dagens andra upplevelsepresent - han hade lånat en segway.

Oscar - segwaykung.

Pappa får en lektion i hur man kör en segway. Han greppade tekniken snabbt och åkte iväg på en jättelång runda. Med tanke på hur det gick med kajaken började vi till slut undra om han hade hittat på något nytt äventyr med den tvåhjuliga leksken, men nej då - både han och segwayen kom tillbaka som de skulle! 

Här sitter jag och undervisar Oscar och Lina i hur man åker segway. Det kan tyckas märkligt, för jag har aldrig testat...

... men här får även jag leka! Och det var jätteroligt!

Mamma testade förstås också...

... och så gjorde även Lina. Nu vill nog snudd på alla ha en segway, det här var skoj!

Födelsedagen avslutades på restaurang Studion som ligger vackert vid Munksjön - vi fick faktiskt ett bord med utsikt över just det ställe pappa några timmar tidigare badade i... Det var sagolikt gott, vilket jag försökte säga till vår servitris när hon kom och frågade hur det smakade.
- Alltså... det här var så gott så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Eh... så jag sitter kvar här och äter upp..., sa jag. Ibland hittar jag inte riktigt orden för att beskriva vad jag känner, som ni kanske märker...

Pappa och mamma...

... Lina och Oscar...

... och Emma har det bra på restaurang! 

Alla goda ting sägs ju vara tre, så ytterligare en upplevelse var ju på sin plats. Till desserten var det dags för lite fart igen!

En presentkartong som håller vad den lovar...

... för se så förvånad pappa blir! Vad kan det vara för något?

Jo, en stund bakom ratten på en Ferrari! När det blir av vet vi dock inte, men någon gång framöver ska i alla fall pappa köra tuff sportbil. Han gillade sin present. Den också :)

Ja, det var den dagen det! Pappa hälsar att han är mycket nöjd, att han har haft en fantastisk födelsedag! Och det var han sannerligen värd!

Bäst just nu: Världens bästa pappa, grattis!