Bra saker: potatis och sjukvård

Då har vi lämnat det vilda 60-årsfirandet bakom oss och gått in i midsommarveckan. Egentligen är jag ganska ovetande om dagar och högtider nu för tiden, det är svårt att ha koll när dagarna ser så lika ut - jag äter, sover, har ont, är trött, besöker sjukhus, hittar ibland på något roligt men är för det mesta i stillhet. Vem kan då ha koll på om det är onsdag eller lördag, påsk eller pingst? Jag längtar efter att komma in i vanliga rutiner men ibland undrar jag om jag någon gång kommer dit? Just nu siktar jag på att vara tillbaka på jobbet 1 september men hur det blir med den saken återstår att se, det är upp till cellgiftsmonstren det. Ibland känns livet väldigt märkligt när jag stannar till och tänker efter...

Midsommarveckan ja. På mamma och pappas balkong står en hink som ska resultera i färskpotatis framöver. Eller ja, hinken ska väl fortsätta vara hink i tid och evighet, men innehållet i jorden ska resultera i färskpotatis. Jag sneglar lite på den där hinken varje dag, ingen vet när potatisarna är färdiga så jag väntar nog bara på en uppenbarelse när jag går ut på balkongen: Nu är vi klara, ät upp oss! Midsommarafton och balkongpotatis låter som en bra kombination.

Kom igen nu då potatisarna! Snart är det midsommar, bara så ni vet.

I övrigt ser jag fram emot att slippa ha ont. Måste ha haft väldig tur i lördags när pappa fyllde år för då hade jag ju inte ont. I går var det en usel dag ur smärtsynpunkt, det blir värre och värre ju mer klockan går mot eftermiddag och kväll. Samma sak i dag. Kände mig skönt bortdomnad i kroppen när jag vaknade i morse, hade inte det minsta ont och var utvilad. Men det var då det. Tröttheten slog till ganska snabbt efter att jag kommit upp och smärtan har förstås börjat slå den med.
- Hörrni grabbar nu är klockan strax efter fyra, nu måste vi börja jobba lite brutalt igen! Ingen rast och ingen ro..., säger bossen för cellgiftsmonstren, och lydiga som de små rackarna är sätter de igång! Jag hatar dem, hela högen.

I dag var det dags för blodprovstagning igen, sista cellgiftsomgången närmar sig. Jag tycker aldrig det är kul med blodprover men i dag insåg jag om igen vilken fantastisk sjukvård vi har i det här landet! Vågar knappt tänka på vilka enorma summor alla mina läkarbesök och behandlingar skulle kosta om vi inte hade det system vi har. Som många av er säkert vet får man betala upp till 900 kronor för besök hos doktor eller sköterska innan man får ett frikort. Mitt senaste frikort gick ut 22 maj - i dag, nästan på dagen en månad senare, hade jag kommit upp i ett nytt kort som räcker till gratis sjukvård ett helt år. Man kan ju välja att se det tråkiga i att behöva vara så mycket på sjukhus under bara en månad, men jag är bara så glad över att man faktiskt har råd att besöka läkare och få behandling i det här landet! Att de aldrig erbjuder en ett roligt plåster kan man förlåta i det läget...

I övrigt är det en lugn dag, vilar mycket. Önskar verkligen krafterna kunde återvända och smärtan försvinna så jag kan bli lite mer aktiv, som det är nu är det en utmaning bara att ta ett par steg. Ibland tänker jag "nej nu skiter jag i det här, nu ska jag göra något roligt och det får göra hur ont det vill - jag har fått nog!". Men den tanken kommer oftast i vilande ställning, när jag tycker jag har tagit det lugnt lite för länge - men när jag reser på mig i ett försök att festa till tillvaron lite, inser jag hur jobbigt det är, hur ont det gjorde och hur trött jag var. Planerna på det roliga läggs på is, tyvärr.

Vila på balkongen, med kaffe och en bok, är inte så tokigt! Här har jag fräckt nog tagit en av pappas födelsedagsböcker, mitt framför näsan på jubilaren! Han har dock en annan han håller på med, så det går ingen större nöd på honom. Thomas Bodströms memoarer är det i alla fall som gäller. 

Nej, nu är det dags för en dos värktabletter minsann, hurra! Ha det fint där ute i verkligheten...

Bäst just nu: Den bloggläsare som kan ge mig ett bra kameratips. Min nuvarande kamera, en Casio Exilim 10.1 megapixel, är inte det minsta pålitlig längre så nu börjar det bli hög tid att skaffa en ny leksak. Har tittat lite på Nikons Coolpix S3100, vad tror ni om den? Eller finns det andra förslag? Hjälp mig!

Om man blir populär med den här kameran låter jag vara osagt. Frågan är om den kan vara något att ha, som kamera menar jag?