Rädd för cancer? Jodå...

Läser i dagens Dagens Nyheter att vi svenskar är ett oroligt folk. Nästan oroligast i världen faktiskt. Kineserna är snäppet värre, men vi ligger inte långt efter. Miljöförstöring, klimatförändringar och rattfyllerister är några av de saker som väcker mest oro bland oss enligt en undersökning gjord av försäkringsbolagen RSA och Trygg-Hansa.  Klimatförändringarna, samt cancer, anses vara de största riskerna i det här landet.

Har funderat lite på det där med rädsla och cancer, det sistnämnda ligger ju ganska nära mig själv. Eller okej, väldigt nära... Är jag rädd för cancer, jag som faktiskt är mitt inne i skiten?

I fredags när jag var på make up-kursen satt jag och pratade med en kvinna i väntrummet. Vi hade kommit samtidigt och tagit hissen upp tillsammans. Det första man pratar om med en annan cancerpatient är inte så ofta vädret, oroligheter i omvärlden eller senaste omgången av Let´s dance. Man pratar heller inte, märkte jag, om vilken sorts cancer man går omkring och kämpar mot - men däremot om cellgifter, biverkningar och problem det innebär. Lätt deprimerande förstås, men det kanske blir så. I alla fall när man inte hinner prata så länge, bara skrapar på ytan.

När jag pratade med denna kvinna, som kanske var 20 år äldre, insåg jag att jag nog inte vill umgås med mina likasinnade. Inte för mycket i alla fall. Okej, jag ska inte döma efter ett samtal med en person och det är egentligen inte det jag gör. Det var inte det hon sa som var "fel", hela situationen gjorde mig bara... rädd.

Vi är oroliga, för både det ena och det andra.

Det visade sig att kvinnan är inne på sin artonde cellgiftsbehandling. Hon gör dem varje vecka. Jag skriver det igen: arton cellgiftsbehandlingar. En i veckan. Det är helt vansinnigt. Blev smått förskräckt när hon sa det.
- Men hur går det ihop? Hur är det med biverkningar?
Det visade sig att hon har en "enklare" form av cellgifter än den jag har. Tur det, jag tror det är omöjligt för en människa att må som jag har gjort under den här tiden och behöva gå igenom giftet varenda vecka. Hon får sina behandlingar på onsdagar, mår dåligt torsdagar och fredagar, sedan är det klart. Låter ganska smidigt i ärlighetens namn. Men varje vecka, nej tack.
- Jobbar du? Jag kan inte jobba längre, det sticker så enormt i fötter och händer, jag kan inte ta i någonting nästan. Och synen har jag nästan förlorat, sa hon (och nej, jag har ingen aning om hur hon lyckades med sin make up med sin ickesyn...).

Det var här jag blev rädd. Att sitta och prata biverkningar, prata om hur förstörd kroppen blir, hur mycket som kan drabba en på grund av dessa cellgiftsmonster, var inte min grej. Som sagt, hon och jag har inte alls samma sorts cellgifter, det finns ingen som helst risk att min syn försvinner eller så - men när man vet vilket järngrepp cellgifterna har om en kan man bli orolig för mindre. Tänk om mina stickningar tilltar så jag inte heller kan ta i saker? Jag har ju redan nu förlorat en hel del motorik och tappar saker konstant? Tänk om min huvudvärk aldrig försvinner helt och hållet? Tänk om jag aldrig känner mig totalt utvilad, totalt frisk och stark i kroppen? Vad är det mer att vänta i form av smärta?

Så ja, jag är också rädd för cancer! Jag är rädd för vad som väntar framöver, rädd för att bryta ihop och inte omedelbums få tröst, rädd för att inte orka. Rädd för massor med saker! Så ja, jag är precis som "alla" svenskar, rädd och orolig.

Nu vet jag dock att jag är en fighter, jag skulle aldrig drömma om att ge upp i just det här fallet. Jag ska igenom denna ibland kämpiga period och segra på slutet. Även om jag är rädd vet jag att jag kommer klara det. Bara för att det inte finns något alternativ! Man kan ju inte lägga sig ner och dö, hur skulle det se ut?!? Nej, jag ska bråka vidare med mina monster, vad de än hittar på. Jag ska hålla mina nära och kära tätt intill mig och få tröst när jag behöver det. Jag ska samla alla krafter och orka en dag till, en dag till, en dag till, en dag... Och jag ska inte prata för mycket med andra cancersjuka kvinnor. Inte bara om sjukdom i alla fall.

Vi skulle däremot kunna prata om salta pinnar, exempelvis. Det enda som är bra med att ta cellgifter (förutom att de ju gör nytta, mitt i smärtan), är ju att de passar utmärkt ihop med salta pinnar!

I övrigt har jag huvudvärk efter att ha ringt ett väldigt ilsket samtal till Försäkringskassan. Antingen fattar de inte att de har klantat sig stort eller också bryr de sig inte för de möter min ilska med inövade standardsvar och hela situationen gör mig väldigt förbannad. I dag hotade jag med att jag kommer vara död innan jag får mina pengar om de ska jobba så sakta som de gör i vanliga fall. Jag kommer förstås inte dö eftersom jag har folk i min närhet som ser till att jag överlever, men sanningen är att det ligger mycket i det där hotet - jag har inte pengar att köpa mat för så värst länge till.
- Ja jag kan ryvärr inte göra något åt det..., är inte svaret man vill ha i det läget. Jag brukar inte ha något "Sämst just nu" men sämst är ändå Försäkringskassan som kommer inneha den inte fullt så smickrande titeln "Sämst nästan hela tiden" vääääldigt länge till. Man får faktiskt inte behandla människor hur som helst. Sjuka människor ska man behandla lite extra väl tycker jag...

Bäst just nu: Att hitta gamla (men inte för gamla!) kakor i frysen. Jag är väldigt sugen på att börja baka igen, har en hel hög med recept jag vill testa men har tyvärr inte råd att köpa ingredienser just nu. Då är det bra att det finns något att smaska på under tiden, tills pengarna trillar in. När det nu blir...

Pengar + sjukdom = dålig kombination

I vaket tillstånd mår jag väldigt bra. När det är dags att gå och lägga sig och sova mår jag mindre bra. Det är den där skallen som fortfarande spökar, jag kan inte ligga på kuddarna utan att få ont. I går tog jag värktabletter som var lite mildare än de där som är superstarka, men det hjälpte inte så mycket, jag vaknar alldeles för många gånger av att monstren lever rövare inne i huvudet. Till nattens sänggående får det bli sömntablett och förhoppningsvis en helt sammanhängande sömn.

Vet inte om jag drömde något om pengar i natt men min första tanke när jag vaknade vid sextiden i morse skrämde slag på mig. Det är liksom först nu jag har klarat av att tänka klart, nu när skallen beter sig som en näst intill fullständigt normal skalle, som jag inser saker. I morse insåg jag att jag har alldeles för lite pengar och alldeles för många saker som dras på autogiro i morgon. Allt är Försäkringskassans fel, för gudarna ska veta att jag inte lever något utsvävande liv nu när jag är sjukskriven. Nej då, jag shoppar inte mer än det nödvändiga - mat, mediciner, SL-remsa så jag kan åka tunnelbana och buss (vissa anser inte att detta är nödvändigt men jag är ingen person som plankar, alltså är det nödvändigt att köpa SL-remsa så jag kan ta mig till sjukhus och andra viktiga ställen). Att mitt kylskåp skulle krascha precis nu när jag är sjuk var elakt, men även det hör till nödvändig (om än inte önskvärd) shopping.

Försäkringskassan verkar dock leva ett tankspritt liv, de har glömt skicka papper till mig så jag kan ansöka om pengar. Borde förstås ha ringt dem för längesedan men kraften har inte funnits. Ringde i torsdags och kvinnan i luren lovade att skicka papper på en gång. Om dessa inte kommer i morgon vågar jag inte lova att jag beter mig som folk när jag ringer till dem och skäller. Men jag tycker faktiskt man kan få bli arg, det är jag som kommer i kläm när de slarvar, det är jag som sitter på pottkanten när räkningarna ska betalas! Och det där skrämde alltså slag på mig i morse och jag blev så ledsen att jag bröt ihop. Det sägs att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk och det är lite så!

Jag vill inget hellre än att börja jobba igen men efter min andra cellgiftsomgång verkar det få skjutas på framtiden. Jag har mått bedrövligt dåligt och krafterna har varit ickeexisterande. Alltså måste jag ha hjälp utifrån och då får inte de som ska hjälpa mig - Försäkringskassan - svika! Man måste få vara sjuk i det här landet utan att allt ska falla samman. Hur mycket jag än vill jobba så kan jag inte gå på ren vilja, den här sjukdomen har alldeles för stor makt över mig för det. Det gör mig väldigt frustrerad men det är som det är.

Nu är alla räkningar betalda sedan ett par dagar, och jag har pengar på kontot som räcker för kommande autogirodragningar, tack vare världens bästa mamma och pappa som lånar ut till mig. Men det är den där osäkerheten, det där att vända på slantarna, som är så läskigt. Jag brukar ha hyfsad koll på mina pengar i vanliga fall och alltid ha cash på kontot när räkningarna ska betalas - jag sätter mig inte i en knivig sits. Och det ska verkligen inte hända igen, jag kommer vara på Försäkringskassan som en blodigel så de ger mig de pengar jag har rätt till inom en extremt snar framtid. Så det så.

Bäst just nu: Nicke Borgs Melodifestivalbidrag, rockballaden Leaving home, gör finalen om två veckor värd att titta på. Riktigt bra låt som jag gnolat på hela dagen. Han har kanske inte Sveriges bästa sångröst, men hey - han spelar gitarrsolo! Förvisso bara på en vägg, men jag är svag för gitarrsolon. Go Nicke, du är min favorit!

Städat och fint

I dag har jag storstädat. Eller storstädat är kanske att ta i (beroende på vilken nivå man lägger sig när man storstädar), jag har dammat, städat badrummet och dammsugit. Men det känns som en storstädning för det har tagit hela dagen. Jag gör förvisso saker ganska sakta nu för tiden och jag har tagit paus både en och två och tre gånger - men ändå. Så stor är inte min lägenhet så det skulle behövas en hel dag att få den i ordning, men ibland blir det så där. Hade inte så många andra planer så det gjorde ju inte så mycket. Och nu är det fint!

Det är skid-VM nu, för er som missat det, och den första pausen inträffade väldigt lägligt under damernas dubbeljakt 15 km. Te och mammas goda bullar var sällskap. Nu är det ju nästan aldrig spännande att kolla på en tävling där Norges Marit Björgen deltar eftersom hon vinner allt hon ställer upp i, men det är trevligt att se bra svenska skidåkare också.

Även om det känns som att jag opererades för ganska länge sedan räknas jag fortfarande som nyopererad. Det betyder att jag egentligen inte får dammsuga än på drygt en månad men i dag kände jag mig tvungen. Hittills har jag använt min lilla snyggdammsugare...

Den här lilla dammsugaren är operationsgodkänd! I alla fall av mig.

... men i dag tog jag fram den något större, som jag alltså inte får använda. Det handlar ju om att jag inte får lyfta eller dra tunga saker, det är det som är förbjudet när man är opererad. Nu löste jag det problemet genom att putta dammsugaren framåt med foten i stället för att dra den med armen. Det tog lite längre tid men fungerade alldeles utmärkt, nu är varenda dammråtta och gruskorn borta!

Känslan av att vilja städa kom egentligen redan i går när jag fick en ny vattenkran insatt i köket. Har haft en väldigt trög och alldeles för låg kran förut. Eller den har väl varit normalhög men jag gillar de höga bättre, det är lättare att diska höga, stora saker under en hög kran. Och kan man tänka sig så fint det blev! Tusen tack L och A för mycket fint genomfört arbete och fina blommor!

Snyggkran! Här går det att diska väldigt höga saker...

... och titta vad det glänser, det nya, icketröga handtaget!

Fina rosa tulpaner lyser upp i sovrumsfönstret!

Bäst just nu: Blir fortfarande jätteglad (förstås, varför skulle jag sluta bli glad helt plötsligt?) för hälsningar från nära och kära! Fick ett glatt kort och en Trisslott (utan vinst tyvärr) av L och söta lilla E i går och jag tycker fortfarande det är så härligt när folk tänker på mig. Det värmer ska ni veta :)

Den såg så glad ut, den lilla grodan. Men en vinst levererade den inte...

Vacker utan spackel? Nähä då!

Jaha ja, då är man snygg då! Typ. Det är roligt det där med make up, det går inte att komma ifrån. I dag har det alltså varit make up-kurs för 13-15 cancerkvinnor och hejsan hoppsan vad vi har spacklat och haft oss!

Look good... feel better startade i USA (som det mesta) för 20 år sedan. Tanken var att erbjuda cancersjuka kvinnor lite lyx mitt i cellgiftsbehandlingar och tråkiga biverkningar, kvinnorna fick lära sig lägga en snygg vardagsmake up och få med sig massor med produkter hem. Look good... feel better kom till Sverige 14 mars 2003 vill jag minnas, datumet är jag lite osäker på, årtalet är jag däremot helt säker på. Meningen här är exakt likadan - lyx, make up och produkter. Snudd på alla kända make up-märken är med och sponsrar Look good... feel better och kurserna hålls varannan eller var tredje (minns inte exakt...) fredag i Stockholm och på ett flertal andra orter i landet. Kurserna är hur populära som helst och jag halkade in på ett bananskal redan i dag. Skulle egentligen dit först om några veckor men det var tydligen en del avbokningar på grund av sjukdom denna gång, så jag fick lyckligtvis plats redan här och nu.

Som sagt, vi var cirka 13-15 kvinnor i varierande åldrar, jag var nog yngst, den äldsta var säkert en bra bit över 60 (sådant är svårt att avgöra när alla tar av sig sina peruker, håret säger rätt mycket om hur gammal man är har jag märkt). När vi kom in i behandlingsrummet, som för övrigt ligger några våningar under helikopterplattan på Karolinska sjukhuset, var tre bord utsatta med plats för cirka fem vid varje. Här stod en liten vit väska med godsaker innanför dragkedjan och godsaker utanför. En kursledare per bord började berättta hur vi skulle rengöra ansiktet varje morgon och kväll med ögonmake upremover, rengöringslotion, ansiktsvatten, ansikts- och ögoncreme. Nästan lite komiskt.
- Så smetar ni ut cremen så hääär..., som om vi aldrig någonsin hade smörjt in oss förut. Men jag bjuder på den!

Rengöra och smörja, dutta och badda...

...sedan blir det dags för roligare saker - själva skapelseprocessen alltså!

Efter rengjort ansikte var det dags att titta i sin goodie bag. Den lilla väskan heter just goodie bag av en anledning, den innehöll i princip allt man kan önska för en snygg make up, fina saker från Max Factor och Estée Lauder (fint ska det vara!). Och efter det var det bara att, steg för steg, måla fram sitt ansikte. Foundation, concealer, puder, rouge, ögonbrynspenna, ögonskugga, eyeliner, mascara, läppenna och slutligen läppstift.

Lyckligtvis fanns en fotograf på plats, som skulle göra ett jobb för någon tidning av något slag. Jag var fräck nog att låna henne en stund, här försöker jag lägga lite mascara...

...och här lite eyeliner, då måste man blunda lite...

... och nu är jag tillbaka med mascaran igen. Förlåt att jag la bilderna i fel ordning men min dator krånglar så mycket om jag försöker göra om och göra rätt, så det får vara så här!

Oj vad vi fixar och gör oss till!

Det var roligt, även om det kanske inte var någon större aha-upplevlse, jag gillar make up även i friskt tillstånd och leker mycket med färger och krämer vid festliga tillfällen. Till vardags orkar jag mest bara med eyeliner och mascara men övrig make up är ingen nyhet för mig, jag läser om skönhet och försöker alltså ibland ägna mig åt det. Eftersom kursen var till för att lägga en vardagsmake kanske jag inte lärde mig massor - till skillnad från de kursdeltagarna som knappt kunde stava till läppstift - men det var förstås ändå jätteroligt att vara där. Mycket för att se kvinnor som ser precis likadana ut som jag. Ibland tittade jag ut över gruppen och såg alla andra som likt jag satt där med mössa på huvudet eller med rakade skallar. Vi hörde liksom ihop!

Här sitter vi med våra sminkgrejer och hör ihop!

När det var dags för läpparna, det sista i vår kurs, blev jag lite skeptisk till vår lärare. Läppennan och läppstiftet var nämligen inte från samma make up-märke och hade därför inte samma färg eller nyans.
- Det ska inte vara samma heller, sa hon och det var där jag kände att jag inte höll med henne. Jag vet inte exakt vad "lagen" säger, men själv tycker jag det är vansinnigt fult när man tydligt ser att konturerna på läppennan inte stämmer överens med läppstiftet. Jag känner mig som en transa! Eller en drag showartist! Vet inte om jag någongång sett typ Christer Lindarw eller för all del Babsan ha det så och att min känsla kommer därifrån, i vilket fall som helst känner jag mig urfånig (och var nästan på väg att utropa "Ge mig en spanjor", som nyss nämnda Babsan i Melodifestivalen för två vecka sedan. Trots att jag inte vill ha någon spanjor...)! Tog med mig lite papper innan jag gick från kursen och torkade av hela läpphysterin innan jag visade mig bland folk. Därför får ni heller inte se det kort som fotografen tog på mig utan några jag tog först när jag kom hem...

Nja, kom lite närmare...

... lite till...

... så där ja! Fast man ser ju inte så jättemycket av min make up förstås. Men jag har lite annorlunda färg på läpparna mot i vanliga fall! Dessutom ser ni ju min snygga peruk!

Summa summarum, en rolig dag där jag kanske inte lärt mig så jättemycket nytt men där jag fått väldigt fina produkter som jag kan glänsa med nu. Alla utom läppennan då möjligvis, men läppstiftet hade en fin färg - för att inte tala om hur glamouröst det ser ut i sitt guldskimrande fodral! Jag kommer plocka fram det i tid och otid när jag är ute bland folk. "Vänta lite, jag ska bara ta på mig lite läppstift här... från Estée Laaauuuder..." Åh, så fånig jag kommer bli!

I kväll ska jag botanisera bland mina sjalar. Vi fick nämligen lära oss att knyta sådana också, väldigt smart när man inte vill ha peruk eller mössa. Det krävs en lite speciell sort, ingen märkvärdig men man kan inte använda exakt vad som helst, så nu ska jag se vad jag har i mina gömmor...

Bäst just nu: Förutom att jag kan langa in lite lyx i badrummet; jag har köpt ett kylskåp. Jo men visst, nu är det gjort. På onsdag kommer det, då blir ordningen återställd! Fattigare blir jag men kyla får jag, och det är ju bra.

Bra och dåliga saker

Mitt huvud går från klarhet till klarhet! Har inte tagit så många tabletter i dag, har inte bestämt mig för om jag kommer fortsätta chansa utan piller till natten, får se. Kanske sätter jag ett snyggt plåster på skallen i stället. För titta vilket fint paket jag var och hämtade ut på posten i dag, inredningstidning och coola plåster från lillebror och svägerska! Även de har alltså fattat grejen med schysta plåster. En snygg inredningstidning och läckra små bandage - vad mer kan man begära?!?

Inredning och plåster på posten, det är fina grejer det! 

Kolla in de här plåstren! Zebrarandiga, leopardfläckiga, Formel 1-målflaggemönstrade och med flames, samt de lite mindre med läppar och hjärtan. Riktiga rock´n´roll-plåster alltså! Passar mig stenhårt helt enkelt.

Ok, jag önskar man kunde begära ett fungerande kylskåp också. Har ju haft en reparatör här i dag, till ingen nytta.
- Ledsen, kompressorn är sönder, du får köpa ett nytt kylskåp väldigt snart. Helst redan i helgen, sa han och log. Inte elakt, han var bara en väldigt leende man. Men det kändes lite hårt. Är man sjukskriven och inte får in några större summor pengar den 25:e varje månad kommer en kostnad för ett nytt kylskåp inte helt rätt. Har suttit vid datorn i eftermiddag och kollat kylskåp på bland annat El-gigantens hemsida, mamma och pappa har varit på plats och tittat åt mig live. Jag behöver moraliskt stöd när det gäller så stora inköp som kylskåp! Har inte bestämt mig för något än utan ska ta ett allvarligt snack med min nuvarande kylförvaring och se om vi kan komma överens om i alla fall en veckas överlevnad till.

"Nej, jag vill inte riktigt vara med längre..."

En tråkig sak, mitt i allt det roliga alltså. Dagen har dock fortsatt roligt, i dag ringde en sköterska från KS och frågade om jag vill komma på make upkurs redan i morgon! Kan en fredag bli bättre än att man blir snygg säger jag?! Det ska bli roligt, det sägs att dessa kurser är oerhört populära för oss cellgiftspatienter. De är tydligen så populära att helt vanliga friska människor försöker snika åt sig en plats på dem. Det är fult gjort, väldigt fult - och helt meningslöst att försöka om nu någon fick en dålig tanke i huvudet. Personalen kollar noga så kursdeltagarna verkligen är patienter, därför kommer inga obehöriga längre in på dessa lektioner, eller får med sig tjusiga goodie-bags till sina friska ansikten. Och det är rätt tycker jag.

Blir nog en tablett till natten vid närmare eftertanke, vore snopet att ha jordens värsta värk när man ska få till ögonskuggan och läppglansen... :)

Bäst just nu: I sanning Marcus Hellner! I dag började skid-VM i Holmenkollen och Hellner knep den ädlaste valören framför Norges Petter Northug i sprintfinalen. Och som det inte var nog med den glädjen tog Emil Jönsson bronset. I VM 2009 tog Sverige totalt tre medaljer (två silver, ett brons), redan första dagen har vi alltså nästan tagit hela den skörden! Det kommer bli ett kul VM att följa i soffan. Om man nu inte blir lite löpskåt, för att prata norska. Löpskåt betyder tydligen åksugen... 

10 000 - wow!

Jag säger bara wow. När jag loggade in på min blogg nyss såg jag att jag har haft över 10 000 sidvisningar (10 001 för att vara exakt just nu strax innan klockan 10.00) sedan jag började skriva 25 december förra året! Det är smått magiska siffror, tack snälla ni där ute som följer min blogg, följer min resa, följer mitt liv! Det är dels för er jag skriver, dels för mitt eget terapiarbete och det är jätteroligt att ni finns där ute och stöttar och hejar på :) Det är verkligen uppmuntrande att ni hänger med, trots att det ganska mycket handlar om sjukdom och smärta och inte, som hos en del andra bloggare, om glamourfester och nya spännande outfits - om vi bortser från min fantastiska nyårsblåsa då, ni som minns den... ;)

Det är inte utan att jag blir lite nyfiken på vilka ni är! Det är roligt att hitta kommentarer med peppning eller "bara" en hälsning eller en liten reflektion. Vissa av er kommenterar ofta, vissa kommenterar ibland men jag tror det finns många som inte kommenterat någongång. Och det är SJÄLVKLART inget tvång, ni gör precis som ni vill, ni är självfallet välkomna att läsa denna blogg även om ni inte vill kommentera! Jag blir bara lite nyfiken som sagt. Det är lika roligt med väntade som oväntade personer som hör av sig, kända som okända. Så ni som brukar läsa men inte kommenterar - om ni vill får ni gärna skriva vilka ni är så jag får en liten bild av er :) Tack igen alla!

En lättare skalle, en god semla och snyggplåster

Peppar peppar, men den enorma värken i skallen kan vara på tillbakagång... Jag vågar inte hoppas än, skulle bli så grymt besviken om det inte stämde. Men i dag har jag inte haft en lika helvetisk smärta som de senaste dagarna. Håll alla tummar ni har därute att jag slipper det onda från och med nu!

Hade dock för ont för att klara datortomografin i morse. Sov mig igenom förmiddagen men när jag vaknade vid elvatiden kände jag att jag kanske, med viss bilassistans, skulle kunna ta mig till jobbet för att vara med på journalistklubbens årsmöte. I vanliga fall är det jag som håller i dessa möten eftersom jag är ordförande för vår klubb, men de senaste månaderna har det inte varit mycket fart på mig av just den anledningen. Vår utmärkte vice ordförande Jakob tog dock hand om hela härligheten den här gången, skrev årsberättelse och såg till att alla papper var i ordning. Klart jag ville vara med på det mötet! Dessutom äter vi alltid semla på årsmötet, det vill man ju inte missa...

Semla, dagorning, årsberättelse och alla andra papper... I dag var det dags för årsmöte enligt konstens alla regler. Trevligt var det och gott var det!

Blev hämtad av min kollega Birgitta, själv hade jag inte kunnat ta mig till jobbet - är trött så fort jag är uppe och går. Men med bilhjälp gick det bra, på med peruken bara, sedan var jag redo! Och det var jätteroligt att träffa kollegerna igen, jag har världens bästa kolleger nämligen. Och semlan satt fint!

Kom hem vid fyratiden och hade på posten fått "plåster på såren-plåster" av före detta kollegan och vännen Lise-Lotte. Äntligen en människa som fattat vikten av snygga plåster! Ni vet ju hur besviken jag är efter mina blodprov med hudfärgade tråkplåster. Jag vill hävda att alla människor skulle bli lite gladare om de fick Bamseplåster! Jag blir det i alla fall. Tror bestämt jag ska ta med ett Bamseplåster nästa gång jag går och tar blodprov.
-Vill du ha ett plåster?
- Nej tack, jag har med mig ett eget! Ett mycket snyggare!

Så här ska ett plåsterpaket se ut! Eller okej, det behöver inte vara lika mosat som brevbäraren har gjort med det här, men själva mönstret är ju bra mycket finare än tråkplåstren sjukvården ställer upp med! Vem vill inte ha Skalman på fingret, eller Lille Skutt på ett skrubbat knä? Eller varför inte Bamse på ett ömmande huvud?

Har låtit delar av hemmet förfalla en smula de senaste dagarna, inte orkat plocka efter mig så mycket när skallen dunkat som värst, men det ska bli ändring på det nu. I morgon kommer en kylskåpsreparatör eftersom mitt kylskåp fått för sig att det inte vill kännas vid sitt namn kyl, det tycker det är mysigare med varmare temperaturer. Det tycker jag också, om vi snackar utomhus. I kylen vill jag ha kallt, punkt slut. Jag hoppas kylskåsreperatören kan fixa det. Ni kan få hålla tummarna för det också, när ni nu ändå håller dem för huvudet :)

Bäst just nu: Skallen, om den har bestämt sig för att inte göra ont längre. Hoppas hoppas hoppas...

De Riktigt Starka Tabletterna

Vet inte när jag sov så gott, utan sömntabletter, som jag gjorde i natt. Visst vaknade jag ett par gånger och två timmar innan jag fick ta en ny värktablettsdos hade jag hysteriskt ont och höll på att bli tokig. Men när tabletterna väl började verka infann sig en skön, lullig sömn. Har varit fortsatt trött hela tiden, sovit mig igenom en del av förmiddagen. Skulle nog kunna sova nu också men det vore kanske dumt.

Motionen för i dag, grisen och jag jobbar på samma sätt!

Efter att ha pratat med sjuksköterskan i går gav jag mig på De Riktigt Starka Tabletterna. Började med en halv och bröt ihop över lunchtallriken eftersom den inte hjälpte ett dugg och jag grät så jag trodde jag skulle gå sönder, smärtan gör mig fullständigt tokig! Men efter en hel variant av De Riktigt Starka Tabletterna plus två alvedon började skallen bete sig snudd på helt normalt. I det läget visste jag att det inte skulle göra något om jag inte skulle sova en enda minut i natt, bara jag slapp smärtan var jag lycklig! Lyckligtvis gör alltså De Riktigt Starka Tabletterna mig trött också, perfekt när det är dags att sova.

De Riktigt Starka Tabletterna gör att jag står ut under dygnets vakna timmar. De två sista timmarna innan jag får ta en ny dos är jobbiga, då lipar jag igen. Det är ett sabla lipande på mig nu tyvärr men det är svårt att låta bli när man tror man ska explodera av smärta. Å andra sidan ler jag lite fånigt när jag fått i mig De Riktigt Starka Tabletterna och smärtan bedövas.

Åhh vad starka vi är! Heja oss!

Pratade med en läkare tidigare i dag. Vi beslutade att ge det några dagar till, försvinner inte värken ska jag få en ny variant av De Riktigt Starka Tabletterna, som jag ska äta tillsammans med den variant av De Riktigt Starka Tabletterna som jag redan har. Det blir många Starka Tabletter med andra ord. Men vi hoppas båda att jag slipper, och det borde jag göra väldigt snart. Biverkningar har man normalt bara första veckan efter sin cellgiftsomgång och eftersom jag fick senaste gifterna i tisdags förra veckan kan jag tänka mig att slippa den här skiten nu!

Gav mig ut på en liten promenad i dag, skulle ner till mataffären. Det krävdes alla krafter för det lilla äventyret, var helt slut efteråt. I morgon ska jag, om jag orkar, på datortomografi (när man ligger på ett bord som åker fram och tillbaka i en stor kamera kan man säga) på KS och då ska man tydligen äta lite specialkost innan. Vet inte hur många gånger jag bara ville lägga mig ner i en snödriva och inte ta ett steg till. Mår jag likadant i morgon blir det ingen datortomografi för mig, men vi får väl se hur det går. Jag hoppas så innerligt att allt ska släppa nu, jag vill så gärna få känna mig lite normal!

Tar det lugnt resten av den här dagen, gör inga häftiga saker direkt, känns som att skallen behöver vara i stillhet. På det sättet kanske den fattar att det är så mycket bättre att inte bråka, att bara göra som jag vill. Kanske.

Bäst just nu: Den sekund man känner "Åh, nu har tabletten börjat verka, nu gör det inte ont längre!". Det är nästan så man kan gråta av lycka då :)

"Ligg där huvud och skäms!"

Jag är ledsen om jag gör er besvikna, men nu har positiva Emma gått och gömt sig någonstans. Det är svårt att hålla modet uppe när man inte sover och har en skalle som känns uppäten inifrån. I natt har cellgiftsmonstren varit galna och bråkat mer än någonsin. Det är precis som i går huvudet som tar värst stryk, det känns verkligen som att de springer omkring där inne och slår, sprakar, bankar, biter, sliter och sticker mig med vassa nålar. Kunde inte ligga still många sekunder under natten, satt mest på sängkanten samt försökte vara uppe och röra på mig - vilket inte heller fungerar eftersom kroppen är så trött, fortfarande är det överkokt spaghetti i kroppen och tegelstenar i fötterna.

Är vansinnigt trött nu men kan inte ligga ner, det gör helt enkelt för ont när huvudet möter en yta, även om den är så mjuk som en kudde. Ett tag försökte jag sova sittande, med armbågarna på knäna och pannan lutad mot handflatorna (pannan gör nämligen inte ont). Det var ju inte det minsta bekvämt så jag sov ju inte alls på det sättet. De tre timmars sömn jag fick gick nog av ren utmattning, plus att värktabletterna just då gjorde som störst verkan. Men så fort jag rörde på mig vaknade jag av att det gjorde ont.

Kuddar verkar vara cellgiftsmonstrens värsta fiender, de verkar tycka det är oerhört fräckt att jag försöker vila mot något mjukt. Jag tycker snarare att monstren är fräcka men jag tror inte de bryr sig om det så mycket.

Blev på så dåligt humör under de tidiga morgontimmarna och ville bara bryta ihop och gråta! Efter gråt kan saker kännas lite bättre är min erfarenhet. Och jag grät lite men det var inte den där mängden jag behöver för att känna "Okej, nu har allt kommit ut, det är jättesynd om dig - men nu skärper vi till oss här!", jag blev bara gnällgråtig över att det gjorde så förbannat ont, att jag var så trött och att kroppen var för svag för att bära mig - jag kunde ju inte ens för att fördriva tiden gå omkring i lägenheten resten av natten! Nej, det här var sannerligen inte roligt och just nu skulle jag önska att jag kunde slita av mig skallen och slänga den i ett hörn, så får den ligga där och dels bråka hur mycket den vill, dels skämmas! Jag tar tillbaka den på kroppen när den lugnat ner sig, när den slutat bete sig så omoget! Morr.

Har lite svårt att komma igång denna dag, går fortfarande i nattlinne och morgonrock. Sitter mest, orkar inget annat. Väntar på att "min" sjuksköterska från Radiumhemmet ska ringa, se om hon har någon dunderkur att komma med. Jag hoppas verkligen det, annars vet man inte hur den här dagen slutar...

Bäst just nu: Haha, jättekul...  det finns faktiskt inget som är bra när det känns som att man håller på att explodera inifrån. Så det så.

Bråkiga monster och kanske även zombier...

I natt har jag legat på sjukhus. Jag har också varit på bio, varit ute och promenerat och varit i en rymdraket. Med andra ord: Jag har drömt mycket och sovit mycket. Det är en befrielse att trots smärta falla in i sömnens värld och bara bli... ja, just befriad för flera timmar! I natt ska jag börja dra ner på sömntabletterna, nu äter jag inga piller med kortison längre och ska därför inte hjälpa sömnen på kemisk väg. Jag hoppas det fungerar, jag är smått groggy när jag vaknar på morgonen efter en natt med sömntabletter så utan tvekan fungerar de ju. Jag vill bara fungera av mig själv också. Vi får väl se hur det går.

I dag har jag inte så där hysteriskt jätteont, smärtan börjar ersatts av den enorma tröttheten istället. Den är egentligen lite värre eftersom den knäcker mig så totalt. Smärtan kan i alla fall till viss del lindras något med värktabletter men tröttheten råder inga piller bot på. När jag vaknade i morse och skulle göra frukost mådde jag uruselt, kände mig illamående och undrade om jag skulle få i mig någon mat över huvud taget. Men så fort jag satte mig vid bordet och började äta återkom krafterna. Det är när jag är uppe och går och står som orkeslösheten överfaller mig. Det var samma sak förra gången så jag känner igen det - och vet att det går över. Det är ändå en stor påfrestning, att bara vilja falla ihop i en hög. För det håller ju inte, det där med att ligga i en hög på golvet en hel dag. Jag måste röra på mig också, kroppen gillar inte att vara i stillhet hela tiden heller. Det är en balansgång jag försöker lära mig.

Kroppen känns ur smärtsynpunkt alltså ganska okej i dag, om man bortser från huvudet. Hade ont i hårbotten innan håret föll av och kan väl tycka att det räcker nu, måste cellgiftsmonstren vara där och bråka nu när jag bara har två millimeter hår kvar på skallen? Ja tydligen. Jag har svårt att ligga på den annars så mjuka och sköna huvudkudden när jag sover, det gör vansinnigt ont när de sparkar och slår...

Typ så här ser det ut om man tittar in i min skalle nu. Hjärnan har jag inte målat dit, ni får bara lita på att den finns där, okej? Och det är naturligtvis fler monster på plats än de som syns här...

... vissa har boxhandskar på sig och slår för allt vad de är värda...

... och vissa föredrar att sparka hårt. 

Hade tänkt ta en liten promenad i dag men inser att kroppen kanske faktiskt inte bär mig mer än ner till entrén, och då kan det ju lika gärna kvitta. Fötterna är blytunga, känns som två tegelstenar. Benen är överkokt spaghetti och det säger sig självt att det är svårt att promenera då, med tegelstensfötter och spaghettiben. Åh vad jag längtar till att cellgiftsmonstren lägger ner verksamheten för den här gången och går och lägger sig och sover!

Cellgiftsmonster har som synes ingen smak. De sover utan kudde och väljer märkliga färgkombinationer. Lakan som är orange och täcke med blå blommor - vad ska man säga?!? Men jag gillar dem ändå när de sover lite sött!

I eftermiddag och kväll blir det häng framför tvn, eftersom jag inte orkar något annat. Ska se om nya zombieserien på TV11, The walking dead, är något att följa. Jag kanske redan har fastnat i zombieträsket förresten, zombier äter ju hjärnor för att överleva och jag har kanske inte bara cellgiftsmonster inne i skallen utan även zombier som kalasar på innehållet där nu. Det känns så vid närmare eftertanke!

Bäst just nu: Förra gången var tröttheten det sista stoppet i behandlingen, efter smärta och trötthet var det slut på biverkningarna. Om mönstret följs även denna gång bör jag må bättre redan i morgon. Jag hoppas!

Ny spegelbild - men ungefär samma person

En sak som är ganska bra med att ha låga blodvärden är att man skärper till sig lite när det är dags att äta. Frukosten exempelvis är numer värsta färgkicken till skillnad från innan. Jag åt bra frukost då också men kanske inte så rolig ur färgsynpunkt. Havregrynsgröt och knäckemacka med ost - sådär kul. Men nu, när jag ska äta leverpastej, gröna grönsaker och apelsinjuice, går det livat till på frukostbrickan! Leverpastej är alltså bra för blodet, om man inte tar den med mjölk, då försvinner hela vitsen på något sätt. Apelsinjuice ska det vara och inte mig emot, den färgen är bra mycket gladare än den vita mjölken. Så här färgsprakande roligt har jag nu för tiden på morgonkvisten!

Oj så färgglatt och trevligt det var här!

I dag åkte mamma hem igen, det har alldeles väldigt fort gått en hel vecka sedan hon kom hit. Vid tiotiden i förmiddags sa vi hej då vid Centralstationen. Det har varit roligt och skönt att ha sällskap, livet blir ibland aningens begränsat med cellgifter i kroppen - första veckan gör det ont, andra veckan är man infektionskänslig och först tredje veckan är man hyfsat normal och orkar göra saker. Innan dess håller man sig mest hemma. Och nog för att jag kan roa mig själv, men sällskap är trevligt, så är det bara! Men allting har sin tid :)

Det kanske inte var att roa sig, men efter att mamma och jag sagt hej då gick jag till apoteket för att köpa ett skonsamt schampo och en mild hudlotion. När man har en rakad skalle får man bete sig på helt andra sätt när det gäller huvudvård. Tvätta huvudet (eller håret) med schampo är väl ganska normalt, men att smörja in det med hudlotion hör inte till vanligheterna för oss tjejer/kvinnor.

Det nyaste nya! Nu ska man ha hudlotion även på huvudet, inte bara kroppen! Kom ihåg var ni läste det först... ;)

Det blir så tydligt när man smörjer in sin rakade skalle med hudlotion. Det är liksom någonting som är fel med kroppen när man gör det! Jag menar naturligtvis inte att alla tjejer/kvinnor med rakade skallar har något fel på sig, vissa vill raka av sig allt hår för att de tycker det är snyggt, punkt slut. Men för mig, som aldrig haft en sådan längtan, blir det här så solklart: jag är sjuk. Visst, jag har fattat det innan - jag har ett stort operationsärr på magen, jag har jätteont i kroppen av cellgifterna, jag är helt slut i densamma på grund av alla monster. Men ändå, det blir liksom extra tydligt när jag går förbi en spegel och ser hur jag ser ut. "Vänta nu, vem är det där? Jaha, det är ju jag! Hej du!".

Förstå mig rätt, jag klagar absolut inte. Även om jag förstås aldrig gått omkring och önskat mig en släng av cancer med håravfall på kuppen, så är jag helt okej med det faktum att mitt riktiga hår inte sitter där längre. Det är bara ovant att se sig själv på det här sättet och jag undrar hur alla andra skulle reagera om de såg samma bild som jag? Ska jag visa mig ute bland folk tar jag på peruken, så ingen behöver vara orolig för det, men här hemma blir det kanske annorlunda. Nu har jag ju bara haft peruken sedan i går och vet inte riktigt hur mycket jag kommer ha den när jag går omkring hemma. Än så länge går jag mest i min "nattmössa", ett brunt tygstycke jag sover i eftersom det blir lite för kallt för huvudet annars, eller bara rakt upp och ner utan vare sig peruk eller tyg på huvudet. Det är jag och min skalle, punkt slut.

Men även om bilden av mig har ändrats ganska drastiskt tror jag ändå att jag är ungefär samma person som innan. Visst har denna sjukdom och allt den medfört förändrat mig, hur ska jag försöka återkomma till i ett senare blogginlägg. Men i grund och botten är jag samma person så ingen behöver vara rädd för att ta kontakt med mig - vare sig jag har hår på huvudet eller ej. Punkt slut.

Bäst just nu: Ytterligare ett visdomsord från Nalle Puhs lilla instruktionsbok. Ibland är livet lite svårt, kroppen kanske gör ont. Men man behöver inte alltid så stora saker för att ändå må ganska bra. En peruk kanske räcker. Eller en fungerande skalle (för hjärnan är som den ska, den har inte fallit bort, jag lovar). Eller kontakt med goda vänner. Eller besök. Eller för all del, en ballong...     

Hej då Gollum, hej hallå fint hår!

Så kom då äntligen dagen där jag sa farväl till mitt eget, tunna hår och sa "åh vad trevligt, hej!" till mitt nya jag, till min nya peruk! Med smärtstillande piller i kroppen kunde jag ta mig iväg till Östermalmstorg och bli fin, få det lilla håret som var kvar på skallen bortrakat och få peruken anpassad till mitt huvud. Ren lycka kan jag meddela! Och så här ser jag ut nu (och ursäkta att det bara är jag jag jag - och en gris - på bilderna...).

Så här såg jag ut när jag kom ut från perukstället, första bilden på nya frisyren!

Första affären som ärades med ett besök av den nya frisyren var Bruka Design vid Östermalmstorg. Där hittade jag den här grisen som fick följa med hem. Jag vet inte varför just grisar har blivit en sådan favorit just nu, jag gillar de flesta djur faktiskt. Men just den här kunde jag inte motstå. 

Första bilden utan mössa! Mamma och jag sitter och äter bakad potatis till lunch och jag slänger lite med huvudet då och då, bara för att!

Nu är jag hemma igen och har satt upp håret lite. Så här kan man se ut framifrån i sin sprillans nya peruk...

... i profil...

... och bakifrån. Hej vad långt och fint det är!

Man kan även läsa tidningen i sin nya frisyr...

... för att inte tala om hur mycket man kan fika! Här kalasar mamma och jag på en päronpaj vi gjorde i går. Receptet finns på blogginlägget "Baka baka liten kaka (eller paj)" under februari månad.

Bäst just nu: Vettigt hår. I love it!

Fast i monster- och blodpuddingsträsket

Tror bestämt vi börjar med lite vårkänslor denna gång! Tror bestämt vi behöver det, denna kalla månad!

Fina vita krokusar i fönstret, värsta vårkicken från mormor! Jag längtar tills jag ser sådana här blommor ute i rabatterna :)

Jag har klarat mig ganska bra hittills, cellgiftsmonstren har varit i stillhet. Men nu, denna eftermiddag, börjar de där ivriga snöra på sig skorna igen för att sparka sönder saker i kroppen. Har precis tagit en dos värktabletter, jag hoppas de hjälper denna gång.

Cellgiftsmonstren är tillbaka! Men den här gången får ni bara se dem på en liten bild, jag vill inte att de ska bli större! För er som missat mina illustrationer över cellgifter, gå till blogginlägget från den 30 januari och beskåda hur monster beter sig.

Sov uselt i natt, trots sömntablett. Men så har jag ju å andra sidan en stor portion kortison i kroppen, jag hoppas det blir bättre nu för varje natt som går. Jag behöver verkligen sova hela nätterna för att samla krafter till dagarna. Fram till nu har jag "bara" varit väldigt trött i kroppen men nu när det börjar göra ont vill jag inte känna mig kraftlös bara för att sömnen inte vill infinna sig. I morgon ska jag till perukstället, raka bort det lilla av håret som är kvar - slippa se ut som en rumpnisse/Gollum något mer - och få min peruk fixad, och då är det ju en klar fördel om jag kan ta mig framåt!

Tog en långsam pensionärspromenad med mamma i förmiddags, jag tar mig inte fram så fort i det här läget! Men det var skönt, man behöver ju lite luft för att inte känna sig som en potatissäck hela dagen. Kroppen känns lite bättre när jag rör på mig men jag blir å andra sidan vansinnigt trött av rörelser och vill bara sitta ner. Sitter jag ner för länge kryper det dock i kroppen, jag får krampkänningar och kan inte vara still, det känns som att kroppen ska explodera nästan. Väldigt obehaglig känsla, men som sagt, jag hoppas på värktabletterna nu. Och sömntabletterna sedan.

Ni som läser regelbundet vet att jag har ganska dåliga blodvärden nu. När jag fick behandlingen i tisdags frågade jag min sjuksyster vad jag ska äta för att bättra på blodet och det första hon sa var blodpudding. Lyckligtvis räknade hon även upp leverpastej och gröna grönsaker, som persilja, vilket faller mig mycket mer i smaken. Men i dag gjorde min kära mor ett tappert försök att få i mig blodpudding till lunch. Hon stekte bacon, lök, majs och broccoli och serverade den otäcka puddingen med god smörgåsgurka. Och det var jättegott! Om man bortser från själva blodpuddingen då. Okej, det smakade lite bättre än jag tänkt mig, jag tror att själva namnet blodpudding är det som får det att vända sig i magen på mig - det låter ju råäckligt! Men jag fick i mig de små mörka bitarna, om än motvilligt. Någon där ute som har tips på annan bra järnrik mat? Hjälp mig!

Det blir nog en ganska lugn eftermiddag och kväll här, har inte så mycket val just nu. Vad sysslar ni med där ute i verkligheten? Ge mig en rapport om hur livet där ute ser ut, tack :)

Bäst just nu: Visdomsord! Jag kommer återvända till dem ibland, för det händer då och då att någon annan än jag redan sagt allt som behöver sägas (obs, ironi)! Denna gång hämtas orden från Nalle Puhs lilla instruktionsbok och det är kompisen Kanin som står för det sanna denna dag.

Och för det mesta behöver man dem...

En bra start på dagen med lyxfrukost

Den kanske inte är den nyttigaste av frukostar, men förmodligen en av de godaste. Och eftersom cellgiftsmonstren än så länge håller sig lugna och fina och inte sabbar matlusten, vilket de har en förmåga att göra när de är på det humöret, var det läge för mamma och mig att göra tjusig storfrulle i morse. Efter mina nio morgonpiller jag ska ta dagen efter behandling satt det inte fel med en festlig form av föda - amerikanska pannkakor med bacon och fruktsallad!

Här står jag och steker bacon! Bredvid ligger fyra tjocka, goda pannkakor och gottar sig.

Det här är gott. Väldigt gott. Och med fin dukning blir det ännu bättre. Så denna dag har med andra ord startat riktigt bra. Förra gången började kroppen sura på eftermiddagen/kvällen dagen efter behandling, vi får väl se hur det går den här gången. Än tänker jag inte på det, jag äter gott och mår gott. Mer kan man inte begära :)

Frukostbordet är dukat och inväntar hungriga gäster!

Flaggan i topp. Det är ju ändå pannkakor gjorda på ett amerikanskt recept.

Bacon och kaffe hör till, även om jag helst hoppar över kaffe på morgonen - den här muggen java är mammas. En stor skål (denna kommer från Bruka Design) fruktsallad med äpple, päron, apelsin och banan, är däremot värsta morgonkicken!

Man ska ha lönnsirap på sina amerikanska pannkakor, vi har kört på en lite nyttigare version, någon sorts GI-sirap som smakar precis lika bra. Påsen bredvid sirapen har egentligen ingenting med frukosten att göra, den bara passade dukningen med sina färger. Den innehåller hallon- och lakritskolor och kan ge en extra sockerkick efter frukosten, om man nu tycker att man behöver mer socker och kickar i magen :)

Klart man är redo att...

...hugga in på den här smaskiga tallriken! Eller i alla fall innehållet på den, det här blev en fantastisk frukost! Tallriken kommer i övrigt från Design House.

Bäst just nu: Sov gott i natt, trots alla stora doser uppiggande kortison i går. Det är skönt eftersom kroppen tar stor stryk av cellgiftsbehandlingen, jag är ganska trött i kroppen och det skulle varit ännu värre om jag inte sovit bra. Så än så länge fungerar jag hyfsat ok!