Andra cellgiftsomgången med tung elefant

Då är andra cellgiftsomgången avklarad. I dag trodde jag faktiskt, på riktigt, att jag skulle dö.

Sov riktigt dåligt i natt, tog ingen sömntablett och fick lida för det. Ska från och med nu bara ta sömntabletter när jag har kortison i kroppen, vilket jag får när jag tar cellgifter och några dagar efteråt när jag tar tabletter mot illamående. Men i natt körde jag alltså utan sömnpiller och det dröjde ett par timmar innan jag somnade. Vaknade vid tretiden, hade drömt att jag på mycket lösa grunder utvisade en kvinna till Iran. Varför det var min uppgift vet jag inte, men det var en väldigt otrevlig dröm. Hade lågt blodsocker och gick upp och åt. Sedan dröjde det två timmar till innan jag somnade om och fortsatte drömma. Den trevligaste drömmen var att min älskade morfar levde igen, han dog för många år sedan. Visst har det lett till att jag saknat honom ännu mer, men det var ändå en fin dröm.

Sedan skulle jag helt plötsligt av någon märklig anledning intervjua Björn Ranelid. Det visade sig att jag hade intervjuat honom i ett annat ärende bara några veckor tidigare och han hade många sura åsikter om min text om honom. "Den är undermålig!" muttrade han. Det största felet gav jag honom rätt i, jag hade nämligen kallat honom för Gunilla i hela texten... i övrigt påpekade han bara småsaker som var helt oviktiga. Intervjun, den jag skulle göra nu i drömmen, handlade sedan mest om mig själv. Om det var han som styrde in allt på mig eller om jag plötsligt fick en släng av jagfixering vet jag inte. Och artikeln blev aldrig färdigskriven, hann vakna innan.

Mannen bakom bland annat denna bok kan också heta Gunilla. Bara så ni vet.

Vid niotiden var jag på plats på Radiumhemmet på Karolinska igen. Börjar kunna det stället som min egen ficka nu. Syster M, som är "min" sköterska under dessa behandlingar började i vanlig ordning med att ge mig fyra stora sprutor en timme innan själva behandlingen. Man får en spruta med kortison, en för att motverka magsår som man annars kan få för att man tar just kortison, en för att motverka illamående och en för att man inte ska få en allergisk reaktion av gifterna. Den förstnämnda, med kortison, gör egentligen att man blir speedad och smått manisk, men den sista - den mot allergiska reaktioner - gör att man blir oerhört trött och den är så mycket starkare än kortisonet. Med andra ord somnade jag på stört.

En timme senare var det dags för själva cellgifterna. Förra gången hände ju ingenting, jag kände inte att jag fick någon behandling över huvud taget. Syster M stannade kvar för att se hur kroppen reagerade denna gång - och det visade sig bli heeelt annorlunda.

Det dröjde inte många sekunder innan jag kände att min kropp förändrades på ett väldigt obehagligt sätt. Tror att jag först fick ett tryck över magen och skulle försöka beskriva detta för syster M. Kan inte minnas att jag var varm men jag var tydligen röd som en tomat. Det värsta var dock att jag inte fick någon luft.
- Jag kan inte andas! pep jag fram. I samma ögonblick såg jag i dimman hur rummet fylldes av sjuksköterskor. Det var fem stycken runt min säng, en satte en slang med syrgas i min näsa, en slog av maskinen med cellgifter, en skrev i papper, en baddade min panna, en höll min hand och försökte lära mig andas igen.

Nu kom nästa slag, för plötsligt exploderade nedre delen av ryggen i enorm smärta. Jag skrek rakt ut, så mycket jag nu kunde skrika med minimal luft i lungorna.
- Har du ont i ryggen? frågade sköterskan som höll mig i handen. Det här har de tydligen varit med om förr.
- Ge henne en dos kortison, sa en läkare som hade kommit in mitt i kaoset. Och detta hjälpte, andningen kom tillbaka, smärtan i ryggen avtog.

- Det här händer för ganska många patienter, antingen första eller andra omgången. Och det kommer alltid in så här många sköterskor när det händer, bara så du vet. Det är inget farligt men jag vet att det känns obehagligt. Många som är med om det här säger att det känns som att en elefant sitter på bröstet på dem. Klart det är svårt att andas då, sa syster M som tröst.
- Vi väntar en halvtimme så fortsätter vi sedan i lite sakta takt, fortsatte hon.

En halvtimmen senare var hon tillbaka, då i sällskap med läkaren som varit inne hos mig tidigare.
- Nu ser du lite mer blek och normal ut! sa doktorn. Tomatfejset kanske inte klädde mig...
Resten av behandlingen gick bra men tog ganska lång tid eftersom vi inte körde på den snabbaste farten. Åt salta pinnar, läste bok, sov, lyssnade på musik. Strax innan fyra var det klart, skönt att gå därifrån då.

Hemma väntade mamma med supergod fisksoppa till middag. Jag köpte semlor på hemvägen och vi delade en efter maten - tyckte det fanns anledning att fira att jag inte dog där i sjukhussängen!

Nu blir det bara en lugn kväll. Är trött i kroppen och känner hur det kryper i benen, har svårt att sitta still för länge. Men jag är hemma i alla fall, skönt!

Så sant som det är sagt!

Bäst just nu: Även om kortisonet gör att jag inte mår så bra nu är det skönt att det finns, man vill inte ha en elefant sittandes på bröstet mer än nödvändigt!