"Nu ska vi se om du har någon hjärtinfarkt..."

Känns rubriken läskig? Okej, vi börjar med något fint och mjukt då i stället:

Den här fina tulpanbuketten fick jag av vännen Jessica som kom förbi och hälsade på i dag. Men vi återkommer till det lite senare och börjar från början...

Ni som läst mitt nattliga inlägg vet att det inte blev många timmars sömn denna gång. Tror jag somnade vid halv sextiden bara för att väckas av klockan en timme senare. Just då var jag förstås dödstrött men så fort jag klev upp ur sängen blev jag klarvaken och har fortsatt så resten av dagen. Kändes nästan ironiskt att anledningen till att klockan ringde var att jag skulle iväg på vilo-EKG på Thoraxkliniken på Karolinska. Vila, som jag tydligen varit så himla bra på denna natt, när jag vänt och vridit på mig som värsta åkattraktionen på Liseberg...

Stora delar av Karolinskas sjukhusområde är en byggarbetsplats. Vet inte vad som byggs men för att ta sig till Thoraxklinikens Fysiologavdelning måste man kryssa mellan enorma lastbilar och ett helt samhälle med män i gula Skanskajackor, tillfälliga vägar och gångar, betongexplosioner och öronbedövande slammer. Inte det minsta vilsamt. Men jag är spänd av förväntan inför detta vilo-EKG, för vad kan det innebära för rofyllda aktiviteter? Lite lyxigt häng vid en pool? Lite massage med delfinsång i högtalarna? Färsk frukt och en liten drink i vilstolen? Nähä, det är bara jag som fokuserar på det första ordet vilo, sjukhuset trycker mest på det sista EKG-iga... Mitt besök tar max tio minuter så det blir dåligt med vila.

Undersköterksan M säger, på min fråga varför vi ska ta EKG, att vi ska kolla om jag har någon hjärtinfarkt. Som att jag någonsin hade misstänkt det. Jag är på väg att upplysa honom om att hjärtat faktiskt är den enda muskel jag inte har haft ont i den senaste veckan, men jag låter det vara. Det är tydligen inte bara infarkter som ska kollas, min läkare vill helt enkelt se hur mitt hjärta slår och mår.
Jag får ta av mig på överkroppen och lägga mig ner på en brits. Det klistras lappar på kroppen och sätts slangar till lapparna. Jag reser mig upp lite grann för att se hur det ser ut och M frågar om jag ligger obekvämt.
- Nej då, jag ska bara se hur jag ser ut. Jag bloggar förstår du, och det här måste jag ju beskriva sedan när jag kommer hem, upplyser jag honom. Här passar det nämligen inte att langa fram kameran, jag ligger ju för sjutton med bar överkropp. Riktigt så roligt ska ni inte få ha det...
- Jaha, ja då kan du skriva att du har två lappar och slangar på benet, två på armarna och sex stycken på bröstkorgen, säger M. Han tycker nog jag ska lägga mig ner och inte hålla på och räkna mätinstrument.
- Då kanske du vill ha en utskrift som du kan lägga in på bloggen?, fortsätter han.
Jag har aldrig tänkt tanken men det låter ju onekligen spännande - hur många har sina hjärtslag på sin blogg, va?! Och även om ni inte bryr er det minsta vill jag absolut se kurvor på mitt hjärta, det verkar festligt på något sätt.

Åhhh så fint det här hjärtat slår!

- Här är apparaten som kollar ditt hjärta. Det är den du ser på alla såpoperor på tv, när det är allvarligt och fara, säger M och viftar med handen mot den sak som gjort det han just har sagt. Han trycker lite extra på "såpoperor" och jag anar ett visst förakt i sammanhanget. Misstänker att sjukvårdskunniga hittar en hel del fel i serier som Greys anatomy och allt vad de heter, till och med jag - med i princip noll kunskap - gör ju det. För vid det här laget borde väl de allra flesta veta att man ska sjunga BeeGees Stayin alive för att få in rätt takt när man ska få igång någons hjärta som stannat? På tv använder ju läkarna händerna lika sakta som folk flyttar fötterna på en stillsam söndagspromenad... Nog om detta. M visar mig utskriften och pekar på pappret.
- Högst upp är mätningarna från armar och ben, längst ner är de som satt på bröstkorgen. Nu kanske du tycker att det ser konstigt ut att det är sex rader på varje område - du hade ju bara fyra sensorer på armar och ben! Men det beror på att...
Jag tappar bort mig på en gång när talet övergår till det svårbegripliga språket sjukpersonaliska. Det påminner om svenska mellan varven men är uppblandat med krångliga ord bara sjukvårdspersonal förstår.
- Jaha!, säger jag och låtsas att jag förstår precis. Jag bryr mig inte det minsta om att apparaten nyss har mätt sex rader i stället för bara fyra. Huvudsaken är att apparaten vet vad den gör och att personalen kan tyda det den mätt.
- Här ser vi hur ditt hjärta slår, och det ser ju jämnt ut. Men mer än så kan jag inte säga, det får din läkare återkomma till, säger M och ger mig pappret med alla kurvor. Själv tycker jag det är så pass fina kurvor att jag blir stolt över mitt hjärta som gett ifrån sig så perfekta mönster på det rödrutiga pappret. Hjärtinfarkt, jo men tjena...

Många timmar senare får jag finbesök av Jessica som har vägarna förbi. Förutom tulpanerna har hon med sig en ask farligt goda chokladpraliner som vi hugger in på till lite kaffe. Okej, jag hugger mer än Jessica, hon har lite mer disciplin på sig själv än vad jag har... En fantastisk eftermiddag, umgänge med en vän är ett bra umgänge.

Ja tack! Mums!

Nu blir det en lugn kväll och framöver förhoppningsvis en hel natts sömn. Med tanke på hur mycket jag varit vaken den senaste tiden borde det gå bättre denna natt.

Bäst just nu: Orken som håller i sig. Vore det inte för att jag är lite extra infektionskänslig denna andra vecka efter cellgiftsbehandling skulle jag nog orkat ta en liten sväng på stan i dag. Men det får väl vänta ett tag till.