"Ligg där huvud och skäms!"

Jag är ledsen om jag gör er besvikna, men nu har positiva Emma gått och gömt sig någonstans. Det är svårt att hålla modet uppe när man inte sover och har en skalle som känns uppäten inifrån. I natt har cellgiftsmonstren varit galna och bråkat mer än någonsin. Det är precis som i går huvudet som tar värst stryk, det känns verkligen som att de springer omkring där inne och slår, sprakar, bankar, biter, sliter och sticker mig med vassa nålar. Kunde inte ligga still många sekunder under natten, satt mest på sängkanten samt försökte vara uppe och röra på mig - vilket inte heller fungerar eftersom kroppen är så trött, fortfarande är det överkokt spaghetti i kroppen och tegelstenar i fötterna.

Är vansinnigt trött nu men kan inte ligga ner, det gör helt enkelt för ont när huvudet möter en yta, även om den är så mjuk som en kudde. Ett tag försökte jag sova sittande, med armbågarna på knäna och pannan lutad mot handflatorna (pannan gör nämligen inte ont). Det var ju inte det minsta bekvämt så jag sov ju inte alls på det sättet. De tre timmars sömn jag fick gick nog av ren utmattning, plus att värktabletterna just då gjorde som störst verkan. Men så fort jag rörde på mig vaknade jag av att det gjorde ont.

Kuddar verkar vara cellgiftsmonstrens värsta fiender, de verkar tycka det är oerhört fräckt att jag försöker vila mot något mjukt. Jag tycker snarare att monstren är fräcka men jag tror inte de bryr sig om det så mycket.

Blev på så dåligt humör under de tidiga morgontimmarna och ville bara bryta ihop och gråta! Efter gråt kan saker kännas lite bättre är min erfarenhet. Och jag grät lite men det var inte den där mängden jag behöver för att känna "Okej, nu har allt kommit ut, det är jättesynd om dig - men nu skärper vi till oss här!", jag blev bara gnällgråtig över att det gjorde så förbannat ont, att jag var så trött och att kroppen var för svag för att bära mig - jag kunde ju inte ens för att fördriva tiden gå omkring i lägenheten resten av natten! Nej, det här var sannerligen inte roligt och just nu skulle jag önska att jag kunde slita av mig skallen och slänga den i ett hörn, så får den ligga där och dels bråka hur mycket den vill, dels skämmas! Jag tar tillbaka den på kroppen när den lugnat ner sig, när den slutat bete sig så omoget! Morr.

Har lite svårt att komma igång denna dag, går fortfarande i nattlinne och morgonrock. Sitter mest, orkar inget annat. Väntar på att "min" sjuksköterska från Radiumhemmet ska ringa, se om hon har någon dunderkur att komma med. Jag hoppas verkligen det, annars vet man inte hur den här dagen slutar...

Bäst just nu: Haha, jättekul...  det finns faktiskt inget som är bra när det känns som att man håller på att explodera inifrån. Så det så.