Vintern rasar även inomhus

I dag är det tydligen valborgsmässoafton. Jag har lite svårt att hålla reda på dagarna, det var lättare när man jobbade. Då visste man att måndag var måndag, lördag var lördag. Går man omkring och är sjukskriven kan måndag lika gärna vara söndag och lördag lika gärna onsdag. Men i dag ska man titta på eldar och sjunga vårsånger. Det blir inget av det förstnämnda för mig detta år. Hade gärna kollat på en eld, en liten stund i alla fall, men jag har inte alls den orken och kraften i dag. Det känns lite som att all min kraft har halkat ner i fötterna och där ligger krafterna och bråkar om utrymmet - vilket bara gör att det gör ont i fötterna och det spelar därför ingen roll att jag har krafter just där. Resten av kroppen är vinglig och svag, så elden får vara för vår del.

Sjunga kan man däremot göra. Pappa och jag gav oss på lite skönsång för en stund sedan, av någon anledning hoppade vi över vårsångerna (varför ska man göra som alla andra?!?) och gick direkt på Sommarpsalm, mer känd som En vänlig grönskas rika dräkt i stället. Det var väldigt vackert. Vill man vara mer rätt i tiden funkar ju den här också:

Kom igen nu, kläm i och sjung!

Vill man inte sjunga kan man ju titta på fina vårblommor från trädgården, det funkar också bra på Valborgsmässoafton.

Ja det går att rasa även inomhus, utan eldar! I kväll ska vi äta gott och fira våren på så vis. Ett och annat fyrverkeri lär vi också kunna titta på, utsikten över Vättern är som första parkett kan jag meddela.

I övrigt har vi i dag varit hos mormor och ätit middag. Sedan har jag haft väldigt roligt när jag satt och tittade i en gammal notbok från mina år då jag tog sånglektioner på musikskola (mellan- och högstadiet vill jag minnas). Läste upp ett gäng rader för mamma - som kanske hade mer roligt åt att jag hade roligt än åt själva orden. Men jag är så rackans lättroad!

Åhh vad roligt man kan ha åt sångtexter! En av favoriterna var "Uti en rännsten på ett torg bland sopor, skräp och spån, där låg en slocknad fimp och grät, och inte långt ifrån det låg en liten sticka från Kreugers tändsticksstad, två vilsekomna själar ur nattens maskerad". Tänk vilken hit. Extra roligt blev det när man läste texter med lite dialekt. Ja ja, lättroad som sagt.

Bäst just nu: När man nu inte har krafter nog till att vara ute och titta på eldar är det ju bra att SVT bjuder på sista avsnittet av The Kennedys. Bra serie för oss som inte orkar vara ute och flänga på lördagkvällarna hur som helst...  

Finaste promenaden utmed Vättern

I dag har jag tagit i från tårna och använt hela fötterna riktigt mycket. De må göra ont och sticka men ibland måste man liksom tänja på gränserna för vad man klarar av. Någon gång mellan morgon och förmiddag stod långpromenad på schemat denna soliga dag - och givetvis ska ni få följa med på denna fina tur när jag stolt presenterar Jönköpings vackra Vätterstranden :)

Så fort snö och is försvinner brukar mina föräldrar, och jag när jag är här och kan, gå längs med Vätterstranden, en promenadväg som är hur många kilometer som helst (nej, det är den förstås inte men jag vet inte exakt hur lång den är. Men jag överdriver inte, den är många kilometer...). De/vi tar en snabb walking - de med stavar, jag utan - på en halvtimme, sedan vänder de/vi och går tillbaka samma väg lika snabbt, varpå promenaden blir en timme lång. Alla går i sin takt och sedan möts vi vid startpunkten, alla glada med solsken i blick och mer eller mindre trötta. Jag har längtat efter denna promenad hur länge som helst, jag gillar nästan alltid att gå och allra mest här. Krafterna har inte alls funnits för en vanlig snabb walking och det lär tyvärr dröja innan jag kan ge mig ut på samma sätt som förra sommaren, men i dag bestämde jag mig för att ta en lagom, lugn tur i min egen takt.

Här är start och mål för promenaden. Det är första gången jag ser världens trevligaste sjö, Vättern, på nära håll detta år.

Vid detta fototillfälle hade jag inte kommit så värst många meter. Är man en slö människa kan man sätta sig på en solig bänk och beundra utsikten, men jag har pigga ben! I alla fall här. På tillbakavägen var jag däremot nästan frestad att sätta mig... Men nu fortsätter vi!

I denna trevliga och väldigt rena sjö brukar vi bada på somrarna. Inte just här dock, men jag vill visa hur det kan se ut när man går från sandstranden ner till vattnet. Fint värre - även om det är lite småstökigt på stranden med pinnar och grejer. Men det kan man leva med!

Nu har stranden bytts ut mot gräs och stenar (men det finns flera kilometer strand längre fram, om nu någon undrade). Där uppe i smeten bland hus bor mamma och pappa. Och jag, just nu då. Och titta så spegelblank och fin Vättern är!

Då har vi kommit fram till hamnen och Piren! Jag älskar båtar, bryggor och båthus och tror alldeles bestämt att jag ska bli en båt i mitt nästa liv! Här brukar det vara fullt med båtar på somrarna, men vi är ju inte där riktigt än. Några båtar får ni vila ögonen på i alla fall.

Det här är starten på Piren, en kändis i Jönköping. Här är det fullt med folk på somrarna, det ligger ett gäng restauranger längs med vattnet och man kan köpa god glass i den här kiosken...

... och om man vill kan man sitta här, nästan mitt i plurret, och äta den!

På motsatta sidan glasskiosken finns denna charmiga fiskbod, Pirens fiskförsäljning...

... där man bland annat kan köpa dessa firrar och ta med sig hem för att smaska på! Fisk som fångats i Vättern är godast i hela världen. Bara så ni vet.

Vill man äta fisk på restaurang går det också bra förstås, det här är det första av matställen som ligger i en lång rad.

Nu har mamma hunnit vända (så nu förstår ni att det gått en halvtimme) och mött mig på Piren. Då får hon agera fotograf och jag får vila, samt synas på bild.

"Hmm, man kanske skulle släppa taget om staketet och hoppa i vattnet?"

Här, på en av alla restauranger, kan man sitta och ha det trevligt, äta och dricka gott. Om man får tråkigt kan man vända blicken åt höger...

... och titta ut på denna fina vy med vatten och båtar och grejer! Heja Piren!

Ja, det var dagens promenad i bilder det! En riktig kick kan jag meddela. Tyvärr blev jag helt slut efteråt så det blir nog ingen promenad för mig i morgon, jag har inte riktigt den kraften än :( Men en vacker dag ger jag mig ut igen! Så det så.

Bäst just nu: Stranden och vattnet ligger kvar även den dagen jag har fulla krafter igen...

Skor + cellgiftsfötter = svår kombination

I dag mår jag ganska bra. Hittills, kanske är bäst att tillägga. Jag vill inte verka negativ men jag vet ju att det kan gå lite upp och ner inte bara från dag till dag utan också från timme till timme. Men jag har inte tagit några värktabletter än - alltid något.

Sedan sist har det varit en del stillsamt uteliv. Mest av den ickekrävande sorten ute på balkongen men också av en, upptäckte jag, mycket krävande skoshopping. Om ni någon gång funderar på att börja ta cellgifter - kom då inte på att ni också ska prova skor. Kombinationen är nämligen smått löjlig.

Fötterna är ju ofta mina största problem nu när kroppen gör ont. De är blytunga, trötta och så sticker det i dem så man nästan blir tokig. Den stora smärtan har börjat avta, det sticker mest nu men inte så mycket att det skulle bli några problem. Trodde jag.

Jag vet inte hur jag ska beskriva hur knasigt det känns att prova skor när man inte känner sina fötter. Jag hade liksom ingen aning om de satt skönt eller inte, jag kände inte skillnad på fot och sko, hade jag blundat ett tag och någon, exempelvis mamma som var med, hade sagt "gissa om jag tagit av dina skor nu eller inte" skulle jag inte ha den blekaste aning. Eftersom jag av någon mycket märklig anledning verkar ha gått ner i skostorlek den senaste tiden - från 37, 38 till 36, 37 - vet jag inte riktigt vilken storlek som passar och ju mer jag provar ju svårare blir det för fötter utan känsel. Mamma och jag fick gå på ögonmåttet - om skorna inte glappade satt de nog bra. Typ. Det lär visa sig framöver.

Om de verkligen är sköna vet jag inte - men jag tror det! Ibland måste man våga chansa här i livet... Båda skorna kommer från Esprit och känns som härliga sommarskor, bara stoppa fötterna i dem och sedan är man klar! En svagt lila skinnloafers och en svart skinn- samt mockaballerina med lite tjock sula känns som bra alternativ till Converse - ibland måste man liksom förnya sig lite. Och tänk vad bra skorna passar mina rackans färgglada mysbyxor/långkalsonger! Nästan så man borde gå omkring så där ute på stan bland folk! Eller nej, kanske inte.  

I övrigt sysslar jag som sagt inte med så krävande saker men hoppas att jag snart kan börja bli lite mer aktiv. Fortsätter bara kroppen kännas som den gjort i dag kan det nog bli lite aktivitet ganska snart. Den närmsta aktiviteten är morgondagens blodprov. Tycker det är så himla bra att man kan ta blodprover i en helt annan stad, blodprover som sedan skickas till rätt sjukhus i rätt stad. Undra om jag får något roligt plåster denna gång? Vilken stad har festligast sjukhus, Stockholm eller Jönköping? Det spännande svaret kommer i morgon.

Bäst just nu: I natt sov jag, för första gången på månader, typ hela natten. Hade lite svårt att somna och vaknade när det började ljusna, men däremellan gick det många ostörda timmar. Me like.

Hur står jag egentligen ut?

Fram till ganska exakt kvart i sju nu i kväll var dagen ganska bra. Inte en enda värktablett hade svalts, smärtan var hyfsat osynlig, tröttheten mer påtaglig men ändå hanterbar. Klockan 18.45 fick jag hysteriskt ont i fötterna efter en väldigt lugn dag och jag föll ihop lite. Jag förstår faktiskt inte hur jag har stått ut med dessa cellgiftsäventyr i så många månader. Hur jag hela tiden har stretat på och försökt tänka "det blir snart bättre".

Det handlar inte bara om smärta och trötthet även om det förstås är den stora, svåra biten. Men det tar också så enormt på psyket, att ha ont och att inte orka. Att dag efter dag efter dag efter dag försöka liva upp sin tillvaro med små enkla medel - träffa vänner, fika, promenera... förstå mig rätt, jag menar absolut inte att det här är futtiga saker, men livet har vänts så mycket upp och ner när de flesta dagar hittills detta år mest går ut på att försöka ta sig igenom smärta och trötthet, de flesta dagars variation består som mest i att det kanske gör ont i en kroppsdel en dag och i en helt annan nästa dag. Jag gör inte mycket när jag mår dåligt, när jag är trött - men alltid måste jag försöka hitta på något som gör att jag inte blir galen av att inget händer för att jag inte orkar!

Jag börjar bli så vansinnigt less på att må som jag gör. Jag vet att jag kanske ska plocka fram min positiva sida nu och säga som jag gjort den senaste tiden, att "nu är det bara en omgång cellgifter kvar, nu är det snart slut på skiten, hipp hipp hurra!". Men jag har som sagt tröttnat. Jag avskyr att må dåligt, att inte orka ha ett normalt liv, att inte kunna flänga runt på saker. Att inte veta från dag till dag hur jag kommer må, att inte veta hur många månader efter avslutad behandling som jag kommer må risigt, att inte veta om livet någonsin kommer kännas normalt igen (ja, jag fattar att det kommer göra det en vacker dag, men ni förstår nog vad jag menar...).

Jag vill att någon ska komma och ta mig med på något himlastormande fantastiskt som gör att jag glömmer min verklighet för en stund, en timma, en dag! Jag vet inte hur det skulle gå till, men jag vill bara svepas med och känna att livet är härligt punkt, inte att livet är härligt men... Och jag tror inte det handlar om en inställning hos mig först och främst, jag är en ganska positiv person, ingen som säger men och tjurar i tid och otid. Men jag vill slippa det här livet som är mitt just nu, jag vill ha en annan kropp än den som är min just nu! Jag vill att det ska hända något nu!

Bäst just nu: Alla ni som hör av er här på bloggen! Ett litet extra stort tack till er jag inte känner eller inte har träffat i verkliga livet vare sig någon gång eller på mycket länge. Ni anar inte hur mycket det värmer med en hälsning, det gör faktiskt att livet blir lite roligare :)

Älg på hinderbanan

Det är bra att dagarna går. Bara på det sättet vet jag att det blir bättre. Det känns ungefär som i går, smärtan är något lättare men den stora tröttheten är fortfarande väldigt intensiv. I den här cellgiftsvärlden är det som bekant inte säkert att det blir bättre för var dag som går, man vet att det blir bättre någon gång men det kan ta ett tag. Bara att utrusta sig med tålamod.

Vana läsare vet att jag vid min andra cellgiftsbehandling i februari fick veta att det var bra att äta vissa saker för att undvika för låga blodvärden vid cellgiftsintag. Det sägs att det inte är helt ovanligt att man får tillsätta blod vid just de tillfällena och även om jag bara sett det en gång är det säkert just så. För att hjälpa blodet på traven skulle jag gärna äta blodpudding och lever, vilket jag sagt bestämt nej till. Leverpastej var ju en annan bra grej att äta vilket har känts så mycket mer lockande. I alla fall fram tills nyligen. Jag är obeskrivligt trött på att äta havregrynsgröt med leverpastejsmörgås till frukost snudd på varenda dag! Frukosten har varit mitt absolut största problem den senaste tiden men jag har tvingat i mig den tjatiga leverpastejen för att jag vet att den är bra för mig. I morse blev jag dock befriad vid frukosten på balkongen. Jag lever på det fortfarande!

Jag är medveten om att jag ser lite skeptisk ut (nyvaken) men frukost med omelett och fruktsallad bestående av äpple, melon och apelsin var en förstklassig frukost! Hej då leverpastej!

Har mest tagt det lugnt i dag, inte riktigt haft krafter för något annat. Umgåtts en stund med min morbror som kom hit och hälsade på, suttit ute i solen, suttit inne i en av sofforna och promenerat omkring i min hinderbana.

Hinderbanan består av stora hinder för en cellgiftspatient. För en helt vanlig människa består den varken av hinder eller banor utan bara några varvs nötande på mamma och pappas vardagsrums-, hall- samt köksgolv. När jag behöver röra på mig och har som mest ont rör jag mig i en cirkel runt dessa rum med små myrsteg, minst fem varv per promenad. Hindren består i trösklar och mattkanter. Jag förstår att det låter knäppt, men när man har jätteont i kroppen kan ett litet snedsteg som får en ur rytm eller får halva foten att stå på en bit tröskel/mattkant och en bit golv få hela kroppen att explodera i smärta. Utmaningen är alltså här att inte komma ur rytm, att gå så att fötterna har hyfsat jämnt underlag hela tiden. När det gör som mest ont lovar jag att det är just en utmaning.

För tillfället har jag nog lämnat den största smärtan bakom mig för denna gång, nu består inte hinderbanan av så mycket hinder längre - det är mest att man ska orka med banan fler gånger ju mer man går den, innan krafterna tar slut. Det är alltså ingen stor utmaning längre, jag bara går och tänker på det som kommer upp i skallen.

I dag tänkte jag på älgen Trampe. Jag var sju år gammal och hade i min första Mina vänner-bok så fint jag kunde skrivit ner att min favoritbok var Älgen Trampe.  Jag vet inte varför älgen dök upp i skallen just i dag, det är inte så att det fortfarande är den bästa bok jag läst. Det kan ha varit så enkelt att jag tittade ut på en av grannarnas hus under tiden jag spankulerade omkring och mindes att där en gång bodde ett par vars dotter jag ibland lekte med under denna tid. Hon var några år äldre, mycket coolare och tyckte att Älgen Trampe var extremt töntigt att ha som favoritbok. Det var nog flera saker som var töntiga i sammanhanget, jag hade dessutom plitat ner att jag skulle bli Sveriges nya Carola och terroriserade förmodligen mina nära och kära med att ständigt stå framför stereon med en mikrofon i handen, sjungandes till debuten Främling, iförd gula kläder så att jag skulle vara så lik Carolas melodifestivalframträdande som möjligt. Jag kunde varenda ord men fattade inte riktigt vad hon menade när hon sjöng om eldar som brann (i den andra låten på skivan vill jag minnas). Sju år, totalt oskyldig.

Nåväl, nu var det mest Trampe jag tänkte på under promenaden. Vet inte varför jag tyckte så mycket om boken och jag minns inte vad som hände. Funderade på om någon i älgfamiljen kanske föll offer för någon jägare? Något måste ju ha hänt? Men troligen inte, det hade inte den oskyldiga lilla sjuåringen klarat av... Men levde de bara lyckliga i alla sina dagar och så var det inte mer med det? Det låter ju inte så jättespännande... Funderat har jag gjort under en viss del av dagen. Det är väl ett ganska tydligt tecken på att jag inte har så mycket stimulans när cellgiftsmonstren kommer igång och också ett tydligt tecken på att jag behöver bli lite friskare snart så jag kan börja tänka mer normala tankar! Men - om någon nu har Älgen Trampe i sin ägo, eller rent av minns den: Hör gärna av er och berätta om vad som hände. Jag är helt seriös och vill verkligen försöka förstå vad det var jag gillade så mycket! Den är skriven och fint målad av Inga Borg 1962 och hon är annars mest känd för böckerna om det blåhåriga trollet Plupp. Tack på förhand!

Nu ska jag se om jag kan skingra tankarna med något på tv. Hörs.

Bäst just nu: Att smärtan är lite lindrigare i dag är ju tacksamt. Nu ska jag bara bli pigg också...

Upp och ner i påsk

Det är svårt att slita sig från solen utomhus! Förstår att alla lediga människor har njutit av denna påsk hittills och att typ ingen vill gå tillbaka till arbete. För min del är det bara bra att dagarna går, ju fler dagar som avverkas, ju bättre mår jag. Det går ju oändligt sakta men jag känner mig bättre i dag än i går, då den riktiga bottennoteringen kom. Hoppas i alla fall att det var den dagen som var värst och att det nu bara blir bättre.

I går kom den stora tröttheten och blandade upp sig med den stora smärtan. Den dagen, som alltid kommer, är rent bedrövlig, en ren pina som man bara måste ha tålamod att ta sig igenom. Kroppen gör så ont att man bara vill slänga den ifrån sig och inte ha med den att göra, någonsin mer. Många starka tabletter blev det, mycket vila och mycket ont. Ibland undrar jag hur det kommer kännas den dagen jag märker att jag inte har ont eller är trött någonstans. När kroppen fungerar precis som den ska. I går blev det extra tydligt. Tappade någon liten grej på köksgolvet, vad minns jag inte men förmodligen något litet piller av något slag. Fick gå ner på knä för att få upp det lilla tappade - och efter det kom jag inte upp. Styrkan i benen är verkligen obefintlig, jag kan absolut inte under några omständigheter resa mig upp från en stol, säng eller soffa utan att ta sats med händer och armar och genom dem skjuta ifrån. Att komma upp från golvet var rent omöjligt, benen vek sig konstant. Kom upp tack vare att mamma hjälpte mig upp, annars hade jag förmodligen legat kvar där än.

Nu var inte allt jämmer och elände i går även om jag under större delen av dagen (okej, hela dagen faktiskt) var väldigt sänkt. Vi hade en bra påskafton med mormor och lillebror på besök, god påskmat och världens godaste efterrätt, en blåbärscheesecake nedstigen direkt från himmelriket - fast ändå bakad av mamma och mig!

Detta lilla mästerverk kan vara det godaste jag någonsin har ätit! Självklart tar jag på mig att vara cheesecakeutdelare också, man ska dela med sig av goda och fina saker! Här är det mormor och pappa som väntar med spänning på sina bitar.

I övrigt var det mycket soffhäng för min del. Jag satt mest så här...

... men var ändå för det mesta ganska glad som synes, trots smärta och trötthet. Men man kan inte annat än vara uppåt med en hatt mamma köpte i Frankrike en gång i tiden, en hatt som är bra mycket luftigare än en varm peruk! Jag är nu på jakt efter fler lätta saker att ha på huvudet när det blir varmt, om någon exempelvis har varit på stan och sett en väldigt tunt virkad basker eller så får ni gärna säga till mig!

I dag vaknade jag med en något lättare kropp. Stel fortfarande förvisso men samtidigt är stelheten på något märkligt vis uppblandad med känslan av överkokt spaghetti i benen. Det känns lite svajigt att gå men gör inte lika ont som i går, så jag är vid gott mod - det kan förhoppningsvis kännas ännu bättre i morgon! Har än så länge i dag inte behövt de riktigt tokstarka värktabletterna och det är ju ett steg i rätt riktning. Och jag har orkat vara ute i solen också, något jag inte alls hade krafter till i går - och då kanske ni förstår att jag inte mådde så himla bra, om jag nobbade solen...

Ja, det är påsken så här långt - sol, vila, fika, fransk hatt, tabletter, lite si och så med krafterna. Vad har ni själva gjort? :)

Bäst just nu: Den härliga värmen, jag mår så gott i solen! Jag är ofta en ganska frusen person men att kunna sitta ute i väldigt lite kläder och bara känna att det är skönt - det är inte så tokigt!

Påsken i härliga bilder

Långfredag och då tycker jag det är på plats att säga...

Just det, och håll nu i kvasten för nu ska ni få följa med på en liten flygtur med påsktema, bilder från mitt Stockholmshem och Jönköpingsditot! Och här frossar vi i allt härligt vårigt, äggigt, tuppigt och godisigt som ni ska få se. Enjoy :)

En alldeles spegelblank Vätternvy på morgonkvisten!

Ute i trädgården är det nu fullt med blommor hos mamma och pappa, här scillor...

... och här ett litet sött gäng med vitsippor.

Ute på gården står detta påskstilleben med den fina rostiga tuppen som mamma designade och morfar knopade ihop en gång i tiden.

Här är det utomhusfika på balkongen som gäller!

Nu förflyttar vi oss inomhus. I går fick mor och far en liten påskpresent av mig, bestående av väldigt gott påskkaffe och lite godis.

Och nu blir det ägg för hela slanten! Tycker själva äggformen är så fin, vare sig den är ätbar eller "bara" tittbar!

Grenar med ägg hos mamma och pappa...

... och hos mig!

Godis hör ju också högtiden till, vi köper tydligen aldrig så mycket godis som just nu i påsktider. Själv har jag ju inte så mycket vare sig mat- eller godislust, men godisäggen är väldigt fina att titta på i sina färgglada härliga papper!

Fint på bordet!

Ännu mer godis! De gula kycklingarna i skålen till vänster är också ätbara, bra om man är otålig och inte orkar skala ett ägg!

Äggigt i ett av matrumsfönstren!

Blommor hör ju också denna tid till. Påskliljor blir man ju ögonblickligen lycklig av tycker jag!

Fjädrar är ju också påskigt, vad vore en tupp eller höna utan fjädrar om jag får fråga?

Om man tittar lite noga i högra hörnet vid ingången till vardagsrummet ser man att det hänger en härligt bling-blingig fjädergirlang!

Och så var det ju det där med tuppar och hönor då. Med dem säger jag omigen GLAD PÅSK till alla er därute :)

Bäst just nu: Har efter en förmiddag med ganska mycket smärta fått lite ro nu, cellgiftsmonstren verkar ha tagit lite rast! Man tar tillvara på alla tillfällen när det känns bra.