Hur länge är man egentligen sjuk?

Ja nu är det dags för lite påskkycklingar här i bakgrunden! Så att ni inte glömmer bort att det snart är den tiden på året...

Ibland funderar jag på hur länge jag kommer känna mig sjuk. I dag kände jag mig inte det minsta sjuk när jag bestämde mig för att efter två timmar på stan ta en promenad hem. Har gjort det många gånger, det är liksom inte flera mil, men ett par kilometer. Och i vanliga fall brukar det inte vara så jobbigt, man knatar bara på liksom och till slut är man hemma. Men när jag kommit halvvägs i dag insåg jag att jag ju inte alls är frisk och inte alls i samma utsträckning kan utsätta kroppen för sådant jag kunde göra förr. En promenad som i vanliga fall går på mindre än en timme gick i dag på två. Det kan inte vara ett tecken på att man är frisk.

Cancer får man dras med ett bra tag. Enligt läkarna blir man friskförklarad först efter fem år. Nu känns ju det väääldigt långt fram i tiden, och inte vill man gå omkring och känna sig sjuk i flera år! Nej det har jag inga planer på. Jag tänker att jag kommer känna mig frisk den dagen smärtorna och tröttheten försvinner, om några månader sådär. När jag kan gå fullständigt normalt i trappor utan att benen vill vika sig av smärta. När jag kan sova en hel natt utan att vakna och undra var jag har gjort av benen och fötterna som jag inte har någon känsel i, men som genast sätter igång och gör ont så fort jag känner efter. När jag inte behöver sätta mig ner och vila så fort jag gjort något som är aningens mer ansträngande än att bara gå någon kilometer. När matlusten är tillbaka på det sätt den brukar vara. När cellgiftsmonstren har lämnat kroppen och allt känns fullständigt normalt. DÅ kommer jag känna mig frisk!

Eller är det så att jag aldrig någonsin kommer känna mig frisk? Kommer jag gå igenom resten av livet och ständigt veta att jag i alla fall har varit så sjuk att jag nu är några organ fattigare? Några väldigt viktiga organ, viktiga för att kunna ge liv. Blir man då ständigt påmind om denna sjukdom och liksom känner sig lite sjuk av bara farten, hela tiden?

För ett tag sedan såg jag filmen Juno på tv. För er som inte sett den kan jag dels rekommendera den, den är fin och rolig. Dels kan jag ge en mycket snabb sammanfattning: 16-åriga Juno blir oplanerat gravid. Pappa är hennes bästa killkompis Paulie och det hela komplicerar deras vänskap. Juno vill varken göra abort eller behålla barnet och ger sig därför ut på jakt efter de perfekta adoptivföräldrarna. Tja, det får räcka så, det är ingen filmrecension jag ska göra, jag hade en annan poäng med det hela.

Jag har inget emot att se gravida kvinnor, jag tycker det är jättehärligt att mina vänner har barn som jag kan gosa med (och sedan lämna över till föräldrarna när det är dags att byta blöja). Jag bröt inte ihop när läkarna sa att min livmoder och mina äggstockar skulle ryka och att det då blev hej då till att skaffa barn på det gamla vanliga sättet - jag tog det med fattning och tänkte väl typ "Ja, det var ju synd... men det är så det är". Och jag fortsätter nog att tänka just så för det mesta - men ibland slår det mig. Och när värkarna sätter in och Juno åker in till sjukhuset med sin styvmor och sin bästa tjejkompis - då kommer tårarna hos mig. För jag kan skaffa ett helt dagis med ungar genom adoption, men jag får aldrig vara med om den där graviditeten och själva födseln! Jag vet att jag inte är ensam om det, det finns massor med par som inte kan få barn på vanligt sätt - men det är likt förbannat tråkigt när det drabbar en själv. Och det är lätt att känna sig alldeles väldigt sjuk bara man tänker på det.

Nåväl, nu är det som det är som sagt, och jag försöker alltid göra det bästa av situatonen. Och även om jag vet att jag inte kan få barn på grund av en sjukdom behöver jag kanske inte känna mig sjuk för evigt för det. Det vore liksom onödigt deppigt. Och jag är faktiskt en ganska glad skit för det mesta :)

Bäst just nu: Borde sova rätt gott i natt, efter min långa promenad i dag. Är fortfarande helt slut, trots att jag kom hem för tre timmar sedan, och borde alltså falla ihop i sängen av ren utmattning när det är dags för det!