Svårt att väga 300 kilo

Det har varit en väldigt dimmig dag i Jönköping i dag och jag har inte varit utanför dörren sedan i fredags. Börjar därför känna mig ganska mosig i både kroppen och skallen, skulle verkligen behöva lite luft. Problemet är bara att jag inte orkar! Jag är så slut i kroppen så jag knappt kan ta mig från nedervåningen, där jag sover, till frukosten på övervåningen på morgonen. Allt går enormt sakta och när jag försöker göra något avancerat, som att duscha, är jag helt slut efteråt. Just nu är det nog tröttheten som är värst, även om smärtan inte heller är rolig. Men tröttheten tar bort all energi och till slut blir det till och med jobbigt och tungt att vila! Det låter kanske knäppt och som att jag klagar, men när jag suttit still länge och ska försöka börja röra på mig har nederdelen av kroppen domnat bort och jag känner mig totalt förlamad. Det är lika spännande varje gång när jag testar om fötterna klarar av min tyngd och kan föra mig framåt!

Det känns som att jag väger 300 kilo men att nästan all vikt har hamnat nere i fötterna. Resten av kroppen är på något märkligt sätt både mjuk och tung och i vilket fall som helst för skör för att klara av ett längre pass i lodrätt läge. Ibland känns det som att jag får skärpa mig för att orka släpa de tunga 300 kilos-fötterna några steg framåt.

Dags att sträcka på sig! Den dagen krafterna finns alltså... en dag så!

Jag tittar ibland på den här tavlan mamma och pappa har i vardagsrummet, och jämför mig med den här mannen. I nuläget är jag nummer två nerifrån, absolut inte på botten men jag har en bit kvar av krälande i skiten. Jag slås ibland av att jag inte vet när jag senast kände mig helt stark. Någon gång innan cellgifterna gjorde jag nog det, även om det också var en stundtals kraftlös period precis efter den stora operationen. Jag längtar verkligen efter den dag jag likt mannen längst upp kan sträcka mina 172 centimeter rakt upp i luften och känna att jag inte har ont, att jag har kraft för både denna dag, och nästa, och nästa, och nästa...

I början trodde jag nog att ju mer cellgifter jag skulle få, ju mer skulle kroppen vänja sig vid det. Att det skulle bli lite lättare för varje omgång. Men jag vet inte, kanske är det tvärtom - ju mer gift som sprutas in, ju mer finns det där inne som tar längre tid på sig att gå ur kroppen. Efter första cellgiftsomgången mådde jag uselt första veckan, sedan var det över. Senaste omgången tog det tre veckor innan jag mådde hyfsat okej och jag har förstås ingen aning om hur den omgång jag gjorde i början av veckan kommer utveckla sig. Som jag sagt innan, smärtan har varit lite lindrigare denna gång men tröttheten är lika brutal som alltid. Åhhh vad jag längtar efter att kunna resa mig! Armar uppåt sträck!

I morgon måste jag försöka komma ut lite, om det så bara ska vara att gå runt i trädgården en liten stund, med små stapplande steg. Det här håller liksom inte, hur skönt det än är att lägga timmarna på en bra bok. I morgon hoppas jag kunna leverera lite mer action. Vi får se hur det går.

Bäst just nu: Matlusten har kommit tillbaka ganska bra, efter några dagar när det varit lite si och så med den saken. Det är ju bra dels för att man behöver mat för att orka göra saker, och dels för att mamma och pappa gör väldigt god mat - och lyxen med sådan mat vill man ju inte missa! I just denna matmatch leder jag nu över cellgiftsmonstren, som gick ut hårt de första dagarna och därmed tog snudd på död på matintresset. Men nu har jag både kvitterat och ökat på ledningen till min fördel! Heja mig :)