Rosa små bakverk och vita små vårtecken

Jag känner ofta direkt på morgonen hur dagen kommer bli. Innan jag ens har rest mig upp ur sängen får jag känslan av om det blir en dag med många krafter eller en dag med färre krafter. Är känslan "i dag blir det en bra dag med många krafter" är det ju bra att starta upp dagen just så, man grundar ju redan där och då för en lyckad dag. Är känslan "i dag blir det inte en fullt så bra dag med så många krafter" är det kanske lite negativt att redan när man slår upp ögonen liksom "bestämma" sig för att det blir en dålig dag. Men jag kan inte göra så mycket åt hur jag känner, förutom att försöka göra det bästa av dagen om den lutar åt det negativa hållet.

I morse kände jag mig omigen ganska tung i kroppen men det har inte hindrat mig speciellt mycket, jag har lunkat på i ren envishet. Nu ska det mycket till för att jag bara ska sjunka ihop på en stol eller i en soffa en hel dag, jag känner att jag är färdig med det för den här gången. Visst behöver jag vila ibland, visst behöver jag smärtstillande - men hur kul är det att låta tröttheten besegra en när den faktiskt inte måste göra det? Man tar sina piller och sedan ger man sig bara tusan på att ignorera smärta och trötthet och så börjar man roa sig med något. De dagar det funkar ska man passa på.

Dagens stora projekt stavades bakning. Jag gillar att baka - det är avkopplande, doftar fantastiskt och man får hyfsat snabbt ett resultat av sitt skapande. Jag är nog varken sämre eller bättre än de flesta som står och rör i degbunkar, ibland har jag misslyckats totalt och ibland har jag blivit förbluffad över vilka mästerverk jag rört ihop. Det mest glädjande i dag var nog att jag glömde bort att kroppen egentligen gjorde ganska ont och att jag egentligen var ganska trött, jag hade liksom full koncentration på sötsakerna. Efteråt föll jag ihop, men som plåster på såren fanns ett gäng rosa små läckerheter att kalasa på.

Det är andra gången mamma och jag har gjort det trevliga lilla franska bakverket macroner, makroner, macarons. Kärt barn har uppenbarligen många namn och stavelser, jag vet inte vilken stavning som gäller. På franska heter det macaron men det bara känns som att det blir makroner på svenska. Jag väljer därför att göra det ytterligare lite krångligare och stava på både det svenska och det franska sättet, macron... Vi lämnar vad bakverket nu må heta och konstaterar att det inte är så jättesvårt att få till det, men det tar enormt lång tid. Det är inget för den otåliga eller den som snabbt ska slänga ihop en kaka för att en vän har ringt och vill komma förbi på lite kaffe om en halvtimma. Har man däremot ungefär ett halvt dygn på sig är det väl värt besväret (för lite pilligt är det) för de är rackans goda!

Man kan bli lite sugen på att bara få dyka ner i fluffig rosa macronsmet! Men det vore dumt, för då skulle det inte bli några kakor...

... alltså låter vi bli och spritsar ut fluffet på plåten i stället...

... för att sedan packa in de fina, färdiggräddade smultronbakverken i en liten ask...

... men vi tar förstås några till kaffet också! 

Jag har än så länge inte hittat det perfekta macronreceptet, men den dagen jag gör det lovar jag att dela med mig av det. Om någon där ute vet ett kanonbra recept är ni förstås välkomna att höra av er!

Mitt i bakningen fick vi besök av Monica som kom förbi med säsongens första bukett vitsippor och en fin bok. Jag tror inte det går att få till mer vårkänsla än den som vitsippor ger! Vintern känns liksom långt borta och man bara vet att det nu går åt rätt håll med ljuset och värmen. Och med denna sjukdom. När jag började med cellgiftsbehandlingarna visste jag att de skulle vara slut i den månad när våren nästan är på väg att bli sommar - och snart är vi där, i maj. Inte för att jag vill att det ska bli vare sig maj eller sommar redan nu, även om det innebär att den här resan då ska vara slut. Nej då, det räcker gott att vara just här, just nu! Just bland vitsipporna :)

Underbar vårfeeling...

... och superfin bok med vackra bilder och kloka ord! 

Bäst just nu: Jag blev plötsligt alldeles obeskrivligt sugen på en smultronmacron! Vilken tur att det finns sådana i huset nu då...