Cellgiftsdagen med den långsamma klockan

Håll i hatten, nästsista cellgiftsbehandlingen är gjord! När jag tänker på det är jag rädd att jag räknat fel, att det egentligne ska vara flera stycken kvar. Men hur jag än vänder och vrider på det så återstår det faktiskt bara en omgång. Det är smått magiskt.

Sov ganska bra i natt men var ändå trött när jag vaknade och sov vidare några minuter till, trots att jag visste att det med stor sannolikhet skulle leda till att jag kom sent. Sängen var liksom för skön, vilket är dumt eftersom jag inte kan stressa. Bestämde mig för att göra mig i ordning i min egen takt så fick det gå som det ville. När jag väl var klar insåg jag att klockan inte alls var så mycket som jag trott den skulle vara, och jag visste att det med stor sannolikhet skulle leda till att jag kom i tid. Var tvungen att fundera på om jag glömt något viktigt som kunde förklara att klockan gått så sakta. Hade jag glömt duscha? Nej. Hade jag glömt äta frukost? Nej. Hade jag glömt ta på mig kläderna? Nej.

Nu verkar klockan ha gått allmänt sakta hela dagen i dag, det är tydligen en sådan dag. Det har aldrig varit så segt att få cellgifter som denna gång, trodde aldrig vi skulle bli klara eftersom tiden bara kröp fram! Försökte ta död på timmarna genom att läsa Dagens Nyheter lååångsamt, läsa bok lååångsamt, äta risifruttilunch lååångsamt. Låg i en fyrsal i dag, två äldre kvinnor i 70-årsåldern pratade med varandra under en stor del av tiden. I början verkade de inte ens lyssna på varandra, eller det var kanske snarare som att de skulle bräcka varandra med hur de mådde, hur länge de hade haft cancer, hur mycket hår de tappat/inte tappat och var på kroppen (olika för olika cellgiftsbehandlingar), hur mycket och vilka biverkningar de hade och så vidare. Efter ett tag lät de dock som gamla vänner som både pratade, lyssnade och frågade varandra saker. Hängde på en stund, för att få tiden att gå. Saknade dock Roger och Cissi som jag träffade förra gången, de var liksom roligare att prata med.

Det rinner inte fort i de här påsarna minsann! Eller också är det bara klockan som går väldigt långsamt och tråkar ut mig.

Jag har ju av någon löjlig anledning haft ont i benen och fötterna ett tag, speciellt när jag sitter framför tvn med benen uppslängda på fotpallen eller när jag ligger ner i sängen och ska sova. I dag började det redan under cellgiftsomgången göra väldigt ont i fötterna, på det sättet som det gör en eller två dagar efter behandling. Har svårt att ligga ner med hälarna mot madrassen, hur mjuk den än är. Mot slutet av dagen blev det fötterna i luften istället. Skönt för dem men inte så bekvämt kanske. 

Har sedan jag kom hem, efter 5 timmar och 45 minuter i sjukhussängen, försökt plocka lite samt börja packa. På torsdag förmiddag åker jag ner till mamma och pappa i Jönköping igen och eftersom det tar väldigt lång tid för mig attt packa - vilket det alltid har gjort, det beror inte på cellgifterna. Hur ska jag kunna veta i dag vad jag vill ha på mig i nästa vecka liksom? Vad jag vill läsa för bok då? Svårt... - är det lika bra att börja nu. Speciellt eftersom kroppen kan börja göra rejält ont redan i morgon och krafterna då inte kommer vara så sammarbetsvilliga...

Bäst just nu: Att jag inte behöver gå och lägga mig för natten än. Har ju sovit helt okej utan sömntabletter nu i nästan två veckor och vill egentligen inte börja nu igen. Samtidigt har jag nu massor med uppiggande kortison i kroppen och kan ha det knepigt med sömnen några dagar och bör kanske av den anledningen ta en sömntablett i alla fall. Hm, skönt att jag inte behöver bestämma mig redan här och nu...