Mys med bebis

Kanske är det lite bebisgos som är medicinen? I dag har jag bara tagit värktabletter efter frukost, efter det har energin varit på topp hela dagen - om man bortser från att jag behövde stoppa i mig lite smärtstillande nyss för en helt vanlig men intensiv huvudvärk. Men det är en bisak, huvudsaken är att jag varit väldigt smärtfri denna dag, då jag ägnat de flesta timmar hos Karin, Anton och deras Edvin, tre veckor gammal. En riktig höjdardag, det är tur att vännerna skaffar barn när man inte kan få några själv!

Jag är lite rädd för att hålla väldigt små bebisar, har alltid varit eftersom jag är rädd att tappa dem, det är någon fix idé jag fått. Med cellgiftsmonster i kroppen är jag ännu mer skraj. Cellgifter leder ju ofta till stickningar i händer och fötter och ibland är det nästan som att jag förlorar känseln i händerna. Tappar ofta saker, dock mindre ömtåliga än bebisar - det är mest småsaker som gafflar och fjärrkontroller som åker ner i golvet. Att gå omkring och bära en bebis skulle jag låta bli, för säkerhets skull. Sitta i en mjuk soffa är däremot helt okej, skulle jag mot all förmodan tappa det lilla livet då skulle det med stor sannolikhet falla ner i knät eller i soffan - ingen som helst fara alltså. Edvin höll jag dock i famnen hela tiden, så ingen skada skedd!

Här sitter Edvin och jag och har det mysigt! På sista bilden ser det ju ut som att jag håller den lille krabaten på ett för honom obekvämt sätt, men jag var faktiskt noga med att låta huvudet vila mot antingen armen eller i handen. Och den lille hammarbyaren (han brås på sin mor och far, samt har grönvita byxor) klagade inte! Ett tag funderade jag på att försöka smuggla med honom hem men jag bestämde mig för att försöka hälsa på ofta i stället.

Det är inte bara Edvin som är söt i den här familjen, hunden Håkan är också fin! För det mesta är han ganska livlig men här ligger han lugnt och stilla och vilar. 

I går fick jag en kallelse till kontrastultraljudet och i dag har jag, utöver att titta på en söt bebis, försökt få den tiden bakflyttad. Ska dit nästa torsdag, två dagar efter min femte cellgiftsomgång. I värsta fall kommer jag må uruselt den dagen, därför hade det varit skönt att slippa åka till sjukhuset just då. Men en tidigare tid fanns förstås inte, så det är bara att hoppas att cellgiftsmonstren inte har hunnit börja jobba vid den tiden. Och har de ändå gjort det ska jag streta på i alla fall, jag känner ju att allt nu går åt rätt håll, så kanske kan jag gå på ren glädje över att jag inte har så många omgångar kvar!

Bäst just nu: Fortsätter planera saker för denna vecka, krafterna är långt ifrån slut än! Det är precis så jag vill ha det.