Smått rastlös - ett gott tecken

"Det märks att du börjar få mer krafter nu, du är lite smått rastlös", sa mamma för en stund sedan. Det var dagens sanning - och en väldigt bra sådan också. För även om det är tråkigt att vara rastlös är det en skön känsla att vara så pass pigg att man orkar ha tråkigt. Innan har jag haft fullt upp med att stå ut, stå ut genom smärta och orkeslöshet. Nu känner jag att jag är på rätt väg, i dag har krafterna blivit något fler än i går och jag börjar fantisera om saker jag vill göra nästa vecka när jag bör vara ännu mer pigg! Det är en snudd på barnslig glädje som sprider sig i kroppen när jag ser att det finns en ljusning.

För det blir bättre och bättre, för varje dag orkar jag ytterligare lite till. Kroppen är fortfarande stel och det märks tydligt när jag suttit för länge eller går i trappor. Jag vet inte när jag senast gick som en normalt rörlig vuxen människa i en trappa, med ena foten framför den andra. Jag beter mig som ett väldigt litet barn som precis lärt sig gå - måste sätta båda fötterna på ett trappsteg innan jag kan ta mig vidare till nästa och alltid ta antingen höger eller vänster fot först, alltså inte växla mellan dem som man brukar göra. Det ser nog ganska dumt ut, för att inte tala om hur lång tid det kan ta eftersom jag ibland måste stanna och vila, men jag bjuder på det! Man har inte roligare än man gör sig :)

Så värst rolig har jag dock inte varit i dag, inte på det sätt att jag har massor att rapportera om i alla fall. I morgon ska jag försöka vara jättekul! På återseende då.

Bäst just nu: När krafterna börjar återvända orkar man också ta tag i saker som blivit liggande för länge - man går igenom viktiga mail och ringer viktiga telefonsamtal exempelvis. Det känns som att livet blir lite mer normalt, och det är sannerligen inte fel!