Hur står jag egentligen ut?

Fram till ganska exakt kvart i sju nu i kväll var dagen ganska bra. Inte en enda värktablett hade svalts, smärtan var hyfsat osynlig, tröttheten mer påtaglig men ändå hanterbar. Klockan 18.45 fick jag hysteriskt ont i fötterna efter en väldigt lugn dag och jag föll ihop lite. Jag förstår faktiskt inte hur jag har stått ut med dessa cellgiftsäventyr i så många månader. Hur jag hela tiden har stretat på och försökt tänka "det blir snart bättre".

Det handlar inte bara om smärta och trötthet även om det förstås är den stora, svåra biten. Men det tar också så enormt på psyket, att ha ont och att inte orka. Att dag efter dag efter dag efter dag försöka liva upp sin tillvaro med små enkla medel - träffa vänner, fika, promenera... förstå mig rätt, jag menar absolut inte att det här är futtiga saker, men livet har vänts så mycket upp och ner när de flesta dagar hittills detta år mest går ut på att försöka ta sig igenom smärta och trötthet, de flesta dagars variation består som mest i att det kanske gör ont i en kroppsdel en dag och i en helt annan nästa dag. Jag gör inte mycket när jag mår dåligt, när jag är trött - men alltid måste jag försöka hitta på något som gör att jag inte blir galen av att inget händer för att jag inte orkar!

Jag börjar bli så vansinnigt less på att må som jag gör. Jag vet att jag kanske ska plocka fram min positiva sida nu och säga som jag gjort den senaste tiden, att "nu är det bara en omgång cellgifter kvar, nu är det snart slut på skiten, hipp hipp hurra!". Men jag har som sagt tröttnat. Jag avskyr att må dåligt, att inte orka ha ett normalt liv, att inte kunna flänga runt på saker. Att inte veta från dag till dag hur jag kommer må, att inte veta hur många månader efter avslutad behandling som jag kommer må risigt, att inte veta om livet någonsin kommer kännas normalt igen (ja, jag fattar att det kommer göra det en vacker dag, men ni förstår nog vad jag menar...).

Jag vill att någon ska komma och ta mig med på något himlastormande fantastiskt som gör att jag glömmer min verklighet för en stund, en timma, en dag! Jag vet inte hur det skulle gå till, men jag vill bara svepas med och känna att livet är härligt punkt, inte att livet är härligt men... Och jag tror inte det handlar om en inställning hos mig först och främst, jag är en ganska positiv person, ingen som säger men och tjurar i tid och otid. Men jag vill slippa det här livet som är mitt just nu, jag vill ha en annan kropp än den som är min just nu! Jag vill att det ska hända något nu!

Bäst just nu: Alla ni som hör av er här på bloggen! Ett litet extra stort tack till er jag inte känner eller inte har träffat i verkliga livet vare sig någon gång eller på mycket länge. Ni anar inte hur mycket det värmer med en hälsning, det gör faktiskt att livet blir lite roligare :)