Älg på hinderbanan

Det är bra att dagarna går. Bara på det sättet vet jag att det blir bättre. Det känns ungefär som i går, smärtan är något lättare men den stora tröttheten är fortfarande väldigt intensiv. I den här cellgiftsvärlden är det som bekant inte säkert att det blir bättre för var dag som går, man vet att det blir bättre någon gång men det kan ta ett tag. Bara att utrusta sig med tålamod.

Vana läsare vet att jag vid min andra cellgiftsbehandling i februari fick veta att det var bra att äta vissa saker för att undvika för låga blodvärden vid cellgiftsintag. Det sägs att det inte är helt ovanligt att man får tillsätta blod vid just de tillfällena och även om jag bara sett det en gång är det säkert just så. För att hjälpa blodet på traven skulle jag gärna äta blodpudding och lever, vilket jag sagt bestämt nej till. Leverpastej var ju en annan bra grej att äta vilket har känts så mycket mer lockande. I alla fall fram tills nyligen. Jag är obeskrivligt trött på att äta havregrynsgröt med leverpastejsmörgås till frukost snudd på varenda dag! Frukosten har varit mitt absolut största problem den senaste tiden men jag har tvingat i mig den tjatiga leverpastejen för att jag vet att den är bra för mig. I morse blev jag dock befriad vid frukosten på balkongen. Jag lever på det fortfarande!

Jag är medveten om att jag ser lite skeptisk ut (nyvaken) men frukost med omelett och fruktsallad bestående av äpple, melon och apelsin var en förstklassig frukost! Hej då leverpastej!

Har mest tagt det lugnt i dag, inte riktigt haft krafter för något annat. Umgåtts en stund med min morbror som kom hit och hälsade på, suttit ute i solen, suttit inne i en av sofforna och promenerat omkring i min hinderbana.

Hinderbanan består av stora hinder för en cellgiftspatient. För en helt vanlig människa består den varken av hinder eller banor utan bara några varvs nötande på mamma och pappas vardagsrums-, hall- samt köksgolv. När jag behöver röra på mig och har som mest ont rör jag mig i en cirkel runt dessa rum med små myrsteg, minst fem varv per promenad. Hindren består i trösklar och mattkanter. Jag förstår att det låter knäppt, men när man har jätteont i kroppen kan ett litet snedsteg som får en ur rytm eller får halva foten att stå på en bit tröskel/mattkant och en bit golv få hela kroppen att explodera i smärta. Utmaningen är alltså här att inte komma ur rytm, att gå så att fötterna har hyfsat jämnt underlag hela tiden. När det gör som mest ont lovar jag att det är just en utmaning.

För tillfället har jag nog lämnat den största smärtan bakom mig för denna gång, nu består inte hinderbanan av så mycket hinder längre - det är mest att man ska orka med banan fler gånger ju mer man går den, innan krafterna tar slut. Det är alltså ingen stor utmaning längre, jag bara går och tänker på det som kommer upp i skallen.

I dag tänkte jag på älgen Trampe. Jag var sju år gammal och hade i min första Mina vänner-bok så fint jag kunde skrivit ner att min favoritbok var Älgen Trampe.  Jag vet inte varför älgen dök upp i skallen just i dag, det är inte så att det fortfarande är den bästa bok jag läst. Det kan ha varit så enkelt att jag tittade ut på en av grannarnas hus under tiden jag spankulerade omkring och mindes att där en gång bodde ett par vars dotter jag ibland lekte med under denna tid. Hon var några år äldre, mycket coolare och tyckte att Älgen Trampe var extremt töntigt att ha som favoritbok. Det var nog flera saker som var töntiga i sammanhanget, jag hade dessutom plitat ner att jag skulle bli Sveriges nya Carola och terroriserade förmodligen mina nära och kära med att ständigt stå framför stereon med en mikrofon i handen, sjungandes till debuten Främling, iförd gula kläder så att jag skulle vara så lik Carolas melodifestivalframträdande som möjligt. Jag kunde varenda ord men fattade inte riktigt vad hon menade när hon sjöng om eldar som brann (i den andra låten på skivan vill jag minnas). Sju år, totalt oskyldig.

Nåväl, nu var det mest Trampe jag tänkte på under promenaden. Vet inte varför jag tyckte så mycket om boken och jag minns inte vad som hände. Funderade på om någon i älgfamiljen kanske föll offer för någon jägare? Något måste ju ha hänt? Men troligen inte, det hade inte den oskyldiga lilla sjuåringen klarat av... Men levde de bara lyckliga i alla sina dagar och så var det inte mer med det? Det låter ju inte så jättespännande... Funderat har jag gjort under en viss del av dagen. Det är väl ett ganska tydligt tecken på att jag inte har så mycket stimulans när cellgiftsmonstren kommer igång och också ett tydligt tecken på att jag behöver bli lite friskare snart så jag kan börja tänka mer normala tankar! Men - om någon nu har Älgen Trampe i sin ägo, eller rent av minns den: Hör gärna av er och berätta om vad som hände. Jag är helt seriös och vill verkligen försöka förstå vad det var jag gillade så mycket! Den är skriven och fint målad av Inga Borg 1962 och hon är annars mest känd för böckerna om det blåhåriga trollet Plupp. Tack på förhand!

Nu ska jag se om jag kan skingra tankarna med något på tv. Hörs.

Bäst just nu: Att smärtan är lite lindrigare i dag är ju tacksamt. Nu ska jag bara bli pigg också...