En påskgodis satt faktiskt inte fel...

När jag klev av bussen vid Karolinska sjukhuset tidigt i förmiddags slog det mig att det var väldigt längesedan jag var på sjukhus. I alla fall på just KS. Kände mig nästan helt normal för en liten stund, som en människa som inte springer på läkarbesök så ofta. Känslan försvann dock ganska fort och den här veckan lär den inte återkomma, jag har tre inplanerade besök här de närmaste dagarna.

I dag var det det gamla vanliga "inför möjlig cellgiftsomgång-blodprovet" som gällde, plus ett läkarbesök för att få reda på resultatet av blodprovet och därmed veta helt säkert om det blir cellgifter. Det är fantastiskt att det går att analysera blodet så snabbt, man tar provet en och en halv timme innan läkarbesöket och väl på plats hos doktorn får man svaret! Och lättstucken har jag ju märkligt nog blivit på kuppen, även i dag gick det på första försöket.

Efter att sjuksystern var klar satt hon och tittade på mig under tiden jag klädde på mig jackan och samlade ihop mina saker. Tänkte att hon nog tyckte jag var långsam (jag gör ju det mesta långsamt nu för tiden) och att hon ville att jag skulle gå snabbt så hon fick sticka nästa patient. Men nej då, hon ville leda mig till dagens trevligaste överraskning!
- Varsågod och ta godis ur påskägget, sa hon när hon ledde mig ut ur det lilla provtagningsbåset. Hade inte hjärta att säga åt henne att jag inte bara har tappat matlusten utan även godislusten, så jag tog en Marianne. Minten i början ger ju vid lite fantasi en sorts tandkrämskänsla, "det är ju aldrig fel, den kan jag ju ta lite senare", tänkte jag och syftade då på någongång efter lunch eller så. 30 sekunder senare var det dock inte mycket kvar i det lilla pappret... Men gott var det, faktiskt.

Här var det en gång en godis som skulle sparas! Men det blev inte mycket av det.

Hos läkaren fick man inget påskgodis och i övrigt var det inte många nyheter, cellgifterna blir av i morgon så allt är som det ska. Däremot måste jag bli bättre på att äta De Riktigt Starka Tabletterna när jag får ont sa hon och spände ögonen i mig.
Jag vet inte varför jag inte alltid gör det, jag antar att jag tror att jag måste ha hysteriskt jätteont, ligga på en tolva på en skala mellan ett och tio, för att få ta starkare piller. Det är bara jag som har fått för mig det, ingen har sagt det till mig så det är bara mitt eget fel. Jag antar att jag är rädd att om jag tar De Riktigt Starka Tabletterna när jag ligger på en sju, åtta på skalan - vad ska jag då ta om det plötsligt blir tio? Men okej, jag ska skärpa mig denna gång.

Efter sjukhusbesöket åkte jag in till Fridhemsplan och satte mig på Thelins konditori för att äta lunch. Japp, de har mer än bara semlor och tårtor, bra lunch finns där också. Tog en tonfisksallad med bulgur och massor med grönsaker. Förstod ju att det var gott, fräscht och fantastiskt - men det där med mat är fortfarande ett sorgligt kapitel! Det blir lite bättre när jag slipper laga den själv, då smakar det mer. Men helst vill jag låta bli att äta. Det är alldeles ohållbart.

Sedan var det jobbesök som gällde, tyckte det var dags att bjuda mina kära kolleger på fika! Köpte med mig ett gäng kanel-, mandel-, pistage- och apelsinvetelängder, de var tydligen väldigt goda (nej jag vet inte, jag var inte fikasugen heller) och det var trevligt att träffa arbetskamraterna igen, jag kände mig nästan som vanligt, som att jag skulle gå tillbaka till mitt skrivbord och jobba efter fikapasset. Men det dröjer ett par månader till.

Var helt slut när jag kom hem, krafterna är inte lika mycket på topp som de var för exakt en vecka sedan. Men det är okej, behöver inte göra mer i dag, ska slå mig ner i soffan och bara slappa resten av kvällen och vila en lite trött och öm kropp!

Bäst just nu: De här långa och varma vantarna har jag haft på jobbet och använt flitigt, i alla fall på det förra stället vi "bodde" på. Där var det alltid svinkallt men nya stället (nytt sedan i oktober, så med andra ord inte så sprillans toknytt) är mycket varmare och skönare. Vantarna har dock legat kvar och jag har tänkt på dem ibland när jag suttit här hemma och frusit så hysteriskt mycket att inte ens två filtar, te och ett gäng tända ljus har hjälpt. I dag kom jag ihåg att ta med vantarna hem, och här kommer de nog göra lite mer nytta...