Pall och elefanter hjälper en trött kropp

Jag tror det värsta med cellgifter är att aldrig veta hur jag ska må, från dag till dag, från timme till timme. Jag vet att jag misströstade och gnällde efter mina två operationer men hur jobbigt det än var visste jag ändå, någonstans, att det skulle bli bättre. När deppdygnen drog förbi visste jag att livet skulle återvända, sakta men säkert. Med cellgifter finns det inget deppdygn som sedan går över, med cellgifter går det upp och ner, fram och tillbaka. Man mår uselt ena dagen, bättre den andra. Sämre den tredje och är helt slut den fjärde. Det sätter sig lite på psyket faktiskt. Jag måste verkligen rycka upp mig!

Smärtan började ju avta i går för att bytas ut mot en förlamande trötthet. Det är ungefär samma sak i dag, det sticker i fötterna, det gör ont i min hårbotten (nu faller ju håret snart av) och jag är uttömd på energi. Dålig dag att vara det på, i dag var jag nämligen tvungen att ta mig till jobbet. Extra dåligt när cellgifter och diabetes bestämmer sig för att göra allt så helvetiskt om möjligt. I morse hade jag så högt blodsocker att det inte ens var mätbart. Kombinationen att inte röra på sig så mycket (svårt med motion när jag tror jag ska falla ihop hela tiden typ) och äta en viss medicin mot illamående gör att det är svårt att hålla insulinet på en bra nivå. Eller svårt, det är nästan omöjligt faktiskt. Som tur är ska jag till min diabetessjuksköterska i veckan, vi behöver verkligen justera doser då.

Som sagt, i dag var jag tvungen att ta mig till jobbet. Insåg nämligen när jag för några dagar sedan kollade på papper som ska skickas in till Försäkringskassan, att jag inte fattade mycket av hur jag skulle fylla i alla rutor och rader. Jag har aldrig varit sjuk förut så det var en djungel! Tog mig i kragen och ansträngde mig till max för att kunna flytta min trötta, ömma kropp från lägenheten till jobbet. Väl på plats sjönk jag ihop på en stol så fort jag kunde, och förstod inte hur jag hade lyckats ta mig från a till b. Var jag tvungen att stå upp en stund lutade jag mig mot närmaste vägg eller pelare, det gick helt enkelt inte att stå upp utan stöd. Det börjar bli löjligt att vara så här kraftlös!

Efter hälsande på kolleger, ifyllande av papper (tack till ekonomiavdelningen som vet hur man gör!) och kopierande av alla sjukintyg (som fick kopieras ett och ett, orkade inte stå tillräckligt länge vid kopieringsmaskinen för att göra flera papper. Det här börjar bli löjligt som sagt) började jag fundera på hur jag skulle ta mig hem. Onödig tanke, min närmaste kollega Birgitta bestämde att vi skulle ta företagsbilen (jodå, chefen godkände det med orden "det är Emma värd!") och dessutom ta en extra tur för att köpa pall. Ni som läst gårsdagens inlägg vet att jag föll ihop i duschen i går när orken tog slut. Redan då föreslog Birgitta en pall som jag kan sitta på och i dag hade hon tittat ut en som skulle passa! Så minsann, vi åkte i väg till K-Rauta och shoppade pall när pappersarbetet var färdigt! Eller rätt ska vara rätt, Birgitta shoppade, jag fick inte ens betala min pall. Och som om det inte vore nog fick jag en korsordstidning också! Jag har skrivit det förr, cellgifter sätter sig på hjärnan och man kan ha svårt med saker som annars, i det vanliga livet, är lätt. Man uppmanas som cellgiftspatient att lösa exempelvis korsord för att aktivera hjärnan, och Birgitta - som har en utmärkt hjärna! - tänkte att det nog kunde vara dags för mig att gnugga geniknölarna nu. Har suttit under eftermiddagen och knåpat med orden, kan meddela att hjärnan är hyfsat intakt fortfarande...

Inget mer trilla ihop på golvet nu! Och ja, det ser ut som att pallen är ganska låg i den här vinkeln, men den är i fullt sittvänlig höjd och kommer rädda många stunder när kroppen inte vill stå av sig självt.

 Korsordstidningen ligger redo på fotpallen. Kom igen nu hjärnan, utmana mig!

Kommer nog vara trött resten av denna dag och kväll, så det blir inte många saker gjorda nu. Lutar mig tillbaka i soffan i stället - som nu är extra fin! I dag levererade brevbäraren en fantastisk elefantkudde från fina Helena. Hon är inte bara generös, hon har också satt in pengar på Barncancerfondens konto, något jag verkligen uppskattar. Ni som läst gårdagens inlägg vet ju att jag målar monster, så jag är ju lite av ett barn... Och om jag, som vuxen, lider av min behandling är det ingenting emot vad ett barn gör. Varenda slant till cancervård är en bra investerad slant. Tack för allt Helena!

Extra mysig soffa med fin elefantkudde.

Det är elefanter på den alltså, om ni inte har fattat det...

Bäst just nu: Alla fina människor som blir glada över att se mig, alla fina människor som skickar hälsningar av olika slag, alla fina människor som läser denna blogg och hejar på mig på olika sätt. En tuff resa blir såååå mycket lättare med medpassagerare!

Här kommer cellgiftsmonstren!

I går skrev jag om att cellgifter gör att man kan gå från total trötthet till total ork, från total ork till total trötthet. I går hade jag massor med energi - i dag föll jag ihop totalt, bildligt.

Hade svårt att sova natten till i dag - fann ingen skön sovställning, det var för varmt, det gjorde för ont, jag var för pigg, jag var för trött. Bara kaos med andra ord. Började fundera på mina cellgifter och hur de egentligen jobbar i kroppen. Och jag har kommit på det nu, så här ska ni få en bild av hur det går till i min kropp just nu. Bilderna målade jag i förmiddags, så ni ska se framför er vad som händer...

Jag ser cellgifterna som miljarder små monster. När gifterna ligger i sina påsar och sakta droppar in i kroppen ser det bara ut som just en påse med klar vätska. Men när de kommer in i kroppen händer något. De förvandlas till monster av olika slag, som ska göra rackartyg i kroppen (rackartyg som i längden är bra, men i början bara är jobbigt). Första dagen de kommer in i kroppen springer de bara omkring som yra höns, utan att fastna någonstans. De bekantar sig med kroppen helt enkelt, lever loppan fast på ett ganska stillsamt sätt.

Dagen efter börjar ett stort gäng av cellgiftsmonstren jobba. Det är den sortens monster som kommer i tid till jobbet, gärna en kvart innan faktiskt, för att få så mycket som möjligt gjort. I mitt fall var det monstren i nederdelen av kroppen som började jobba först. De började slåss, sparkas, bitas, rivas, knuffas på muskler och leder. Sällan tog de någon rast, de har jobbat stenhårt sedan starten (i mitt fall sedan i onsdagseftermiddag). Lite uttröttade nu, men de visar fortfarande att de finns.

Cellgiftsmonstren som jobbar hårt på en gång gör kroppen svag och orsakar så mycket smärta som går. De har till och med snörat på sig ordentliga skor så de kan sparka ordentligt!

Sedan finns det de där cellgiftsmonstren som egentligen är ganska lata. De som kommer till jobbet två timmar försent och skyller på trafikstörningar i tunnelbanan. Eller ännu hellre pendeltåget, det färdmedlet är alltid mest utsatt. "Äh du vet ju hur det är!", säger de till chefen och himlar med ögonen. "Du vet tåget där mot Märsta... stoooora förseningar! Och när det väl kom ett tåg - då var det ju fullt vet du! Jag kom ju inte på! Så det var ju bara att vänta till nästa... men nu är jag här, ska bara ta en kopp kaffe först, så kommer jag snart igång med jobbet vet du!".

Så börjar de sin dag med en timmes kafferast. Och efter det är det bara en kvart kvar till lunch, så cellgiftsmonstren vankar mest omkring, sparkar lite här och var utan någon större inspiration. När det blir dags för lunch tar de lata monstren till ett tretimmars lunchmöte. Och sedan är det ju dags för eftermiddagskaffe... 

Efter detta tycker egentligen de lata cellgiftsmonstren att det är dags att gå hem. Men dels har de ju sina kolleger som jobbar stenhårt i nedre delen av kroppen (och som därför verkar så duktiga), dels vet de ju att de faktiskt måste göra sitt jobb och orsaka lite smärta och håravfall högre upp. Så de knorrar lite och börjar småjobba. Gnager av fler hårstrå än som faller en helt normal dag, men inte nog mycket för att det ska vara en stor skillnad än. Men det kommer nog. I dag tror jag de börjat bearbeta mitt huvud. Det gör ont liksom på huvudet, inte i som när man har huvudvärk, men det är som att de är där inne och bankar mot skallbenet. Fast än så länge dricker de mest kaffe.  

"Ska vi ta en kopp kaffe till kanske? Vi kan jobba en annan dag va..."

Sedan finns det förstås de cellgiftsmonster som inte bryr sig alls, de som bara slinker med ner från påsen och bara finns där. Försöker sprida lite stämning kanske. Just de här två har hittat varandra på jobbet och är kära. Tänk så det kan bli i kroppen :)

För att återgå till början: I dag har det varit dåligt med orken. Värst var det i förmiddags, innan jag började måla cellgiftsmonster. Stod i duschen och tvättade håret när jag kände hur enormt ansträngande det var att bara höja armarna i huvudhöjd och försöka gnugga schampo i hårbotten. Stod mest dubbelvikt och försökte ta mig igenom själva proceduren. När jag hade smetat in balsam i håret stod världen inte still längre. "Jag svimmar" tänkte jag när badrummet snurrade runt. Visste inte att jag så snabbt kunde ta mig ner på golvet - som opererad ska man ju inte böja på sig så mycket, och gör man det ska man böja sig sakta och fint. Tjena vad ofint det blev, jag föll ihop i en hög på duschgolvet och tänkte "okej, jag sitter här ett tag, tills världen stannat upp".

Det tog ett tag. Lyckades ta mig upp på knä efter en lång stund och fick väl det mesta av tvål och balsam att rinna ner i avloppet innan jag kom ut i friheten - i detta fall ut i sovrummet så jag kunde sätta mig på sängkanten med huvudet lutat i händerna och efter några minuter med normal andning. Var totalt slut efteråt, och nu kan håret faktiskt få falla av, så jag slipper spara ork till att både duscha och tvätta håret samtidigt... ja, jag kommer göra de båda sakerna vid skilda tillfällen från och med nu, de gånger som är kvar innan håret verkligen faller av. Den där attacken behöver jag inte ha fler gånger.

Sedan har dagen varit lugn. Inte haft ork att göra något mer avancerat än att sitta i soffan, kolla på tv, promenera runt i lägenheten några varv, diska. Det sistnämnda krävde en enorm kraftansträngning kan jag meddela, jag vet inte varför mina mattallrikar har börjat väga 30 kilo styck helt plötsligt, men av någon anledning har det skett - sedan i går! Märkligt...

Bäst just nu: Ja, det blir roligare att tänka på cellgifter som miljarder små stickiga monster! I kväll, när det är dags att sova, ska jag försöka räkna dem, så kanske jag somnar av ren utmattning... :)

Ork till att skapa nytt

Jodå, jag går från klarhet till klarhet kan jag meddela! Fortfarande trött kropp, fortfarande öm kropp - men mycket bättre än i förrgår, bättre än i går. Sov inte så bra natten till i dag, värktabletterna ville inte börja jobba lika snabbt som jag tyckte de skulle, så jag låg och vände och vred på mig ett bra tag. Vaknade några gånger och undrade om det inte skulle bli bättre någongång? När jag vaknade vid åttatiden i morse, då jag ska ta piller mot illamående, märkte jag till min glädje att det stack ordentligt i fötterna. Nej, det är egentligen ingen skön känsla alls, men den kändes bekant på en gång.

Ni som följer min blogg vet att jag tar två olika behandlingar när jag får cellgifter, taxol och paraplatin. Taxolen kan lätt orsaka stickningar och domningar i händer och fötter, samt smärta i muskler och leder. Just smärtan pratade läkaren och jag inte så mycket om, det var i alla fall mest stickningarna jag la på minnet. Därför kändes det nästan skönt när de satte in i morse - en biverkning jag vet beror på det jag går igenom. Och när jag läst på lite mer i min pärm vet jag att mina känslor och kroppens reaktioner efter den första cellgiftsomgången är helt normala, det är ungefär så här jag ska känna! Och även om det inte är kul blir det lättare att uthärda. Och som sagt, jag mår bättre för var dag. Vid nästa läkarbesök ska vi prata om något bra smärtstillande läkemedel som kan hjälpa mig ytterligare lite på vägen.

Var segstartad på förmiddagen, efter frukost blev det sängen och bokläsning. Kände mig ganska trött, kroppen har ibland svårt att hänga med på noterna. Var inte det minsta sugen, men efter en dusch kändes det som att kaffe skulle vara en ganska god idé. I gåreftermiddag råkade jag somna i soffan vilket inte alls är bra om man inte allt för sent på natten vill gå och lägga sig i sängen och få så många timmars smärtfri sömn som möjligt, så jag tänkte att lite koffein kunde råda bot på tröttheten i dag. Och det vete tusan vad jag lyckades blanda i det där kaffepulvret för hejsan hoppsan vilken energi jag fick! Satt och läste en artikel om möbel- och designföretaget Svenskt Tenns nya vd och kände plötsligt "nej men så här kan jag ju inte ha det, kom igen nu - action!".

Det var inte så att jag ville ut på stan (puh, blir trött bara jag tänker på det!) och köpa nya möbler, eller byta plats på sovrum och vardagsrum. Jag ville bara göra något! Plocka, strukturera, fixa. Speciellt nu när energin verkligen fanns på riktigt. Jag vet att man kan gå lite upp och ner under sin behandling, från total trötthet till total ork. Från total ork till total trötthet. Så nu gällde det att ta till vara på lusten och sysselsätta kropp och hjärna. Lekte bland annat florist, för första gången i livet. Jo, jag har under detta liv snittat många tulpanstjälkar och satt fina buketter i vatten men det räknas inte riktigt. Nu var det kreerandet jag var ute efter. Och jag är nöjd med resultatet, små blommor i större betongkruka, ett dekorationshjärta i cement, mossa och lite tunnt sidenband för att knyta ihop den lilla "kronan". Så kan det gå :)

Det här hade jag också velat göra om jag haft ingredienser hemma!

Ja, det var ingen hejd på kreativiteten ett tag. Är inte helt säker på att jag skulle orka knåda deg nu men jag hade nog försökt! Bilden och receptet kommer från Leila Lindholms fina A piece of cake och jag får nog nöja mig med att bara titta på den smaskiga bilden. Äta semlor får jag göra en annan dag!

Bäst just nu: Okej, jag kanske blir idiotförklarad för det här, men det bryr jag mig i så fall inte alls om. För Britney Spears nya singel Hold it against me är riktigt bra! Jag dansar mest till den med överkroppen eftersom benen och framför allt fötterna inte riktigt vill vara lika smärtfria som resten av mig. Skön popdansdänga som sätter sig som en smäck i skallen. Go Britney!

Fredagsmys med knasig kropp

Jodå, det rullar på här. Mår som i morse - bättre än i går men fortfarande med en smärtande och trött kropp. Är dock vid bättre mod denna dag, jag tror ju ändå det går åt rätt håll, hur knasig kroppen än känns i nuläget! Efter en dunderkur smärtstillande till natten kanske kroppen fungerar helt normalt i morgon igen! Man kan alltid hoppas.

I vilket fall som helst blir det en lugn fredag här hemma (jag tror det är fredag i dag i alla fall, det är lätt att bli förvirrad kring dagarna när man bara går hemma), nu snart med handbollen Sverige-Frankrike, en portion chokladpudding med päron och banan. Nej, det förstnämnda i ätväg är inte så nyttigt men ibland måste man festa till det lite. Jag kan ju inte göra så mycket festliga saker nu, så då tager man vad man haver - vilket råkar vara chokladpudding, denna veckas fredagsmys. Det sägs att en av de två cellgiftssorter jag tar ger ett extra sug efter mat, framför allt för oss kvinnor (taskigt!) varpå vi kan gå upp i vikt när vi håller på med den här giftskiten. Än så länge är jag väldigt sällan sugen på mat på det sättet att jag äter mer än frukost och lunch och det där man ska äta på en dag, så vikten ligger väl ungefär där den låg innan behandling. Men visst, det gäller att passa sig. Det kan ju räcka med att ha cancer och ta cellgifter, jag behöver inte ta till viktökning också! Men just i dag, snart, ska jag roa mig med lite chokladpudding och förhoppningsvis en skrällseger i handbollen! Hoppas ni får en trevlig fredageftermiddag och kväll där ute, vad ni nu än ska roa er med :)

Bäst just nu: Fick ett vykort på posten i dag (ja var annars ifrån förresten? Det är sällan man får vykort med expressbud. Eller från kassörskan nere i mataffären. Eller från någon som bara går förbi på gatan). Denna gång kom kortet från kolleger kring annonsavdelningen och kundcenter och jag blev så glad! Det är inte dem jag ser mest på jobbet när jag väl är där, vi sitter en bit ifrån varandra, men ändå bryr de sig så pass mycket att de skickar en bamsekram - och det värmer :)

Lite bättre i dag

Efter en stor portion värktabletter av det mesta jag hade hemma i gårkväll mår jag i dag bättre. Somnade så fort jag la mig ner i sängen någongång vid midnatt, omtöcknad av piller, smärta och trötthet. Kroppen gör fortfarande ordentligt ont, jag har svårt att röra mig - men den där brutala smärtan som fanns i går har avtagit en hel del. Så nu hoppas jag det går åt rätt håll, att jag orkar göra lite saker i dag, även om det inte blir mer än att bara lunka omkring här hemma. Men nu vet ni. Och i dag tänker jag inte vara lika gnällig som i går :)

Bäst just nu: Att man kan gå omkring hemma i sakta fart utan att det gör något, att jag inte behöver vara ute på stan och stressa med alla andra människor - jag kan ta dagen i min takt. Vila ibland, vara i rörelse ibland. Precis vad jag behöver.

Biverkningar och gnäll

I dag är jag lite gnällig. Brukar inte vara det, i alla fall inte när det gäller den här sjukdomen med allt vad det innebär. Jag tar det hela med ro, mestadels. Men i dag är det inte så roligt för nu börjar biverkningarna från tisdagens cellgiftsomgång leva loppan.

Det började lite i gåreftermiddag, kväll när jag fick hysteriskt ont i fötterna. Hade svårt att gå, de var tunga, trötta, ömma. Ungefär som man kan känna om man gått väldigt mycket en hel dag i de kanske inte bekvämaste skor som finns. Rörde mig väldigt lite i går så jag visste ju att det fanns en viss risk att det här inte var så snabbt övergående. Och nej då. Det är nu gnället kommer. För i dag känner jag mig helt färdig. Är så trött i kroppen, har så ont i kroppen och fötterna måste jag varit ute och sprungit maraton med i natt, med några nummer för små 20 centimers klackar! Väldigt dumt gjort av mig, och jag har inget minne av att jag gjorde det... men det känns som det är det jag gjort. Har mycket svårt att gå, funderar helt seriöst på att köpa knäskydd så jag på hemmaplan kan krypa i stället för att ta mig fram till fots.

Tröttheten och den smärtande kroppen är tydligen ganska vanliga i cellgiftssammanhang så det är ju bara att ta. Det sägs att det blir bättre om några dagar. Pratade med sjukhuset tidigare i dag och de rekommenderade lite starkare värktabletter för att råda bot på det onda. Det har inte hjälpt än, jag hoppas det blir bättre snart eftersom det inte bara gör ont att gå eller stå - sitta och ligga ska minsann också spöka till det! Så nu är krafterna inte så många eller stora eller vad krafter nu mäts i. Det är störigt. Jag fattar också att man inte kan må hundraprocentigt bra efter cellgifter - det är ju en ganska stor påfrestning för kroppen - och jag är jätteglad att illamåendet som stundtals dyker upp lägger sig efter tre sekunder igen, men allra helst vill jag ju bara ha lugna, fina och trevliga biverkningar, som inte gör så mycket väsen av sig! Nu funkar ju inte biverkningar så, det är sällan de är lugna, fina och trevliga men jag bara menar att de inte behöver slå till så in i bomben mycket och hårt! För var tar man vägen när allt gör ont? När hela kroppen skriker av trötthet och smärta? Tja, man tar tabletter och hoppas det blir bättre. Även om det inte blir bättre nu blir det väl bätttre sedan.

Jag har i alla fall något vackert att titta på, mitt i allt gnäll! I dag fick jag en fin bukett riktigt mörklila - eller kanske vinröda - tulpaner av mormor och morbror, det blev jag väldigt glad för! Lite blomsterfägring ger glädje även när kroppen gör ont.

Fick också ett fint kort på posten i dag, mamma skickade en kram som värmde. Och jag skickar vidare den kramen till alla er därute som läser denna blogg - framför allt ni som skickar en kommentar då och då, det är väldigt roligt att läsa era tankar och hurrarop, eller vad ni nu skriver. Tack!

Bäst just nu: Att det snart är dags att ta en ny värktablett, som förhoppningsvis hjälper mig igenom eftermiddagen och kvällen. Och det vore ju bra, för i eftermiddags åkte pappa hem, så jag har ingen som roar mig längre. Men det var himla trevligt så länge det varade, pappasällskap är bra sällskap :)

Många tabletter, noll biverkningar

Det är smått magiskt. Jag mår precis som innan. Lite trött kanske men i övrigt är det fina fisken med humör, kropp och själ. Det känns lite konstigt, jag har varit så beredd på att jag ska må uselt - eller i alla fall en hel del illa - och vara i ett ganska lågt tillstånd. Men inte då. Inte än i alla fall, kanske är bäst att tillägga. Även om det vanliga kanske är att må illa ganska tätt inpå behandlingen vet jag också att det kan komma senare. Senare i dag eller i morgon. Eller inte alls denna första gång men jättemycket efter nästa behandling. Man får se, och förstås vara jätteglad över att allt känns bra än så länge. Men det borde det kanske, med tanke på mina nio tabletter mot illamående i morse...

Ja, det är lätt att känna sig som snudd på tablettmissbrukare ibland. Och skulle illamåendet sätta in i dag, och bli ohanterbart, kommer det bli ännu fler tabletter i min kropp. Hualigen.

Operationssnittet på halsen gör lite mindre ont i dag, det känns väldigt skönt. Var mycket försiktig när jag tog en dusch för ett tag sedan, även om allt är omplåstrat med vattensäkert förband vill man inte komma åt snitt och portacat för mycket. För att inte tala om den där otäcka slangen jag känner under huden. Det är märkligt, cancer och cellgifter skrämmer mig inte någonting nästan, men den här helvetesmanicken under huden känns mycket läskig! Det blir kanske bättre när jag kan ta bort förbanden om några dagar, slipper se mig själv så omplåstrad. Eller också blir det värre, man vet aldrig.

Nu ska jag plocka med lite småsaker, bland annat försöka mig på en omorganisering i min bokhylla. Det har trillat in en och annan bok sedan sjukdomen inträffade och sedan jag bad om boktips för ett tag sedan, så nu har jag ett kärt bekymmer med att få plats med hela härligheten! En bra sysselsättning denna dag, inte för avancerad men det kräver ändå en hjärna som kan se nya möjligheter.

Bäst just nu: Att orken fortfarande finns, att illamåendet ännu inte finns. Kommer det så kommer det. Kommer det inte kommer jag börja undra om sjuksköterskan i går råkade ge mig någon sorts placebocellgift, men man får väl ändå hoppas att hon visste vad hon gjorde...

Första cellgiftsdagen

Jaha ja, då var första dosen cellgift avklarad. Än så länge skulle jag säga att det hela är en lätt resa och jag tänker "var det inte värre än så här?". För det kändes... ingenting! Men vi tar det från början.

Hade ju en liten minioperation som väntade på morgonen och i går var det tvätt med desinfektion som gällde. Hann få upp viss irritation faktiskt, för jag förstod inte - och förstår inte - vitsen med all denna renlighet. När jag skulle göra stora bukoperationer, få en stor del av magen uppsprättad, räckte det minsann med lite oparfymerad tvål samma dag jag skulle opereras, samt ett hyfsat nytvättat hår. Den här gången var det ju ett liiitet snitt som skulle göras högt upp på överkroppen - men då krävdes minsann dusch och hårtvätt med specialmedel och en beskrivning som noga sa hur jag skulle gå till väga : 1. Skölj hela kroppen och håret. 2. Stäng av duschen, och så vidare. När tvålproceduren var klar (tvätta uppifrån och nej, fy skäms om du tar benen före ansiktet exempelvis) skulle löddret duschas av och sedan göras en gång till. Har aldrig varit så ren i hela mitt liv vill jag lova. Likt väl kändes det fånigt. Samma intvålning gällde i morse men då var jag i alla fall rebellisk nog att inte tvätta håret. Någon måtta får det väl ändå vara på renligheten!

Skulle till strålningsavdelningen på morgonen för att sätta dit den där "grejen" under huden, den man ska ta blodprover och sätta cellgifterna i. "Grejen" heter tydligen portacat, eller subkutan venport och sätts alltså in under huden när man exempelvis inte har några vener att sticka i. Det är en liten dosa kan man säga, men fråga mig inte mer än så hur den fungerar, jag bara vet att den gör det. Och jag vet att snittet som skars upp för att sätta in den gör ont. Det är väldigt vanligt att man är öm några dagar efter att man fått en portacat insatt, så allt är ju som det ska, men ändå: den stör mig! Och det läskiga är att jag känner sladden som är kopplad från operationssnittet uppe vid halsen ner till dosan på höger bröstben. Den ligger där under huden och gör att jag känner mig som en utomjording. Typiskt att jag är så svårstucken... :(

Titta vad jag har fått på mig! En ny nyårsklänning! Ni som läst min blogg sedan början, eller i alla fall sedan nyårsafton vet vad jag menar... Och inte nog med att jag har en ny festblåsa - jag har också fått en läcker hatt! Va då? En blåaktig plastmössa? Nej men nu skojar ni väl ändå... Partyhatt säger jag!

Efter att min portacat var fastsatt där den skulle fick jag byta avdelning, från strålningen till radiumhemmets lokaler. Fick fyra stora sprutor genom den nyinsatta utomjordingsmanicken, de innehöll mest medel mot illamående, plus någon som gjorde mig väldigt dåsig. Somnade nästan på en gång och sov under den timme sprutorna behövde på sig för att börja verka. Efter ett tag kom buffén in till min säng: äppeljuice och salta tilltugg - som är bra mot illamående - i form av kex och: salta pinnar! Utan att jag ens bad om det!

Bildbevis! Heja salta pinnar!

Vid elvatiden var det dags för första cellgiftsdosen. Det kändes väldigt spännande - vad skulle hända? Vad skulle jag känna? Sjuksystern som hade hand om mig stannade kvar de tio första minuterna, det är nämligen vanligast att om man känner något känner man det under den tiden. Men inte kände jag något! Livet fortsatte precis som vanligt, bortsett från att jag var väldigt trött. Sköterskan berättade att många patienter blir så knockade av den där sprutan att de sover under hela behandlingen. Jag försökte dock hålla mig vaken så mycket som möjligt, vill inte att sömnen ska förstöras till natten.

Så här ser mina cellgifter ut, det är precis som att få dropp alltså.

Vid halv fyratiden var jag klar - och mådde alldeles utmärkt. Minus tröttheten då. En blick i spegeln visade en blek, trött person med påsar under ögonen - ingen vacker syn! Tur att jag inte sprang på drömprinsen på bussen som tog mig halva vägen hem! Och pappa, som jag åkte bil med sista biten, har nog sett mig i ännu värre tillstånd och verkade tåla det han såg. Fick fina tulpaner och ett kort av mamma och honom, nu står bukett och kort och lyser upp i vardagsrummet :)

Lite vårkänsla på tv-bänken!

Kommer förmodligen börja må illa under kvällen eller i morgon säger de som vet. Men än så länge är det helt lugnt på den fronten, det är bara snittet på halsen som spökar. Känns lite som att ha en såg insatt där, vars egg dras fram och tillbaka när jag rör på huvudet, och hugger lite elakt då och då när jag sitter still. Inte skönt alltså, men det ska försvinna om några dagar. Bara att stå ut ett tag till alltså. Det ska nog gå.

Bäst just nu: Att inte behöva ligga inne på sjukhus någon längre tid för dessa behandlingar. Blev uttråkad bara av de knappa fem timmar jag låg i sängen dag. Skönare att gå omkring hemma hos sig själv!

Peruk = lycka!

Ny vecka, denna gång med fokus på cellgifter. I morgon drar det igång. Och vet ni: Jag är helt lugn. Inte bara för att jag tänker vägra må illa (vi får väl se hur det går med den saken...), utan för att det är spännande, mitt i det att det är aningens liiite skrämmande! Spännande för att jag inte vet hur det blir, hur jag kommer må, vad jag kommer få för biverkningar, hur det kommer kännas. Och det är bättre att se det som spännande än skrämmande. Jag är ju inte rädd, jag vill bara inte få väldigt svåra biverkningar, så det är väl det som känns lite olustigt. Att inte veta. Men som sagt, spänningen finns där också. Det kanske låter sjukt och knäppt men jag håller fast vid att saker och ting hade kunnat vara så mycket värre! Jag hade inte alls varit så uppåt om jag exempelvis hade blivit av med mina ben i en bilolycka. Det vore en tuff kamp, men så ser jag inte cancern. För det här kommer jag fixa. Så det så.

I dag har jag varit och hämtat ut min peruk! Och tro mig, jag har ingen ångest över att snart tappa håret. När jag satt i stolen på perukstället och hade hjälp av en jättebra expedit blev jag på så gott humör, på riktigt! När hon hade hämtat in ett gäng peruker till vårt lilla bås och det var dags för provning blev jag smått exalterad. Först kändes det jättekonstigt, det kändes som att jag skulle vara med i någon teateruppsättning när första peruken åkte på. "Det här är inte jag - men den är jättefin! Jag gillar den här", både tänkte och sa jag. Och ganska snabbt vande jag mig vid den modell jag valt, långt blont hår.

Här ligger det ett gäng peruker som ska provas.

Vi provade ett tiotal peruker och jag hittade ganska snart två favoriter. Vi diskuterade fram och tillbaka vilken som var bäst och efter en stund hade jag bestämt mig. När sista peruken togs av och mitt eget hår var alldeles tillplattat av allt provande tyckte jag nästan det var tråkigt att se mitt gamla vanliga jag. Och det bådar väl gott antar jag.

Än så länge har vi inte gjort något åt peruken, det ska klippas lugg och hela härligheten ska sys så den passar mitt huvud perfekt. Vore ju snopet om peruken flög av när det blåser... Alla justeringar görs dock när mitt eget hår försvunnit så än så länge ligger peruken kvar i påsen jag fick med mig hem. Har inte vågat titta på den här hemma, den kanske har förvandlats till en ful, grå krullig tantperuk? Eller kanske inte.

Så här kan man se ut när man fotar sig själv i en peruk!

Även peruker måste tvättas, precis som vanligt hår. Man bara gör det på ett väldigt annorlunda sätt. Ett mycket mer praktiskt sätt, som bidrar till min glädje över dessa kommande månader! För hur smart är det inte att ta av sig sin peruk, lägga den i en balja vatten med specialschampo, blaska runt lite grann och låta den ligga där och bli ren, för att sedan göra samma procedur med balsam?! Tokpraktiskt säger jag, håret sköter sig liksom helt på egen hand! Typ på egen hand i alla fall. Och inte behöver jag göra något med håret heller, förutom att kamma det förstås. Men hålla på med hårfön, produkter som ska göra håret starkare, glansigare, mjukare, tjockare och allt vad man nu vill. Nej då - tvätta, sätt upp på en speciell ställning, kamma igenom och låt torka och så ser det ut som det gjorde när det var nytt! Och inte behöver man hålla efter färgen heller, eller klippa luggen när den blir för lång! Vid närmare eftertanke finns det inga nackdelar alls med att förlora håret och istället får en peruk. Jag förstår att ni är avundsjuka ;)

Inte nog med att landstinget står för hår på huvudet till oss cancerpatienter - vi får även lösögonfransar. Förstår ni nu att jag inte har någonting över huvudtaget att klaga på?!? Man hämtar ut sex par åt gången och när peruken väl var bestämd var det läge att bestämma sig för de sex första fransarna.
- De här är fina, långa och täta, sa min expedit. Sedan har vi längre men de är mer som partyfransar... men vänta nu, du har ju jättelånga ögonfransar! Du kanske ska ta några partyfransar också, de ser ut ungefär som dina!
Det där var ljuv musik för mina ickepartyöron. Om man inte går så mycket på partyn är det ju trevligt att man har partyögonfransar till vardags menar jag! Men jag hoppas verkligen det blir lite riktiga partyn framöver, så jag kan blinka vackert (?) med ögonen och låta fransarna festa loss. För att inte tala om att jag vill svinga håret lite fram och tillbaka! Nu vet ni det, ni läsare där ute. Jag vill gå på fest, okej?

Som ni förstått blev jag alldeles till mig av dagns perukstund. Så pass att jag glömde gå till apoteket och fixa desinfektion inför morgondagens övningar. Måste duscha med specialmedel i kväll och i morgon, samt fasta tills jag kommer till sjukhuset. Får ni operationsvibbar? Yeah! Som jag har längtat efter att någon ska skära i min kropp igen! Skämt åsido, det är ett litet ingrepp denna gång. Eftersom jag har så tunna blodkärl ska det sättas in en liten "grej" vid någon sida nyckelbenen där man kan ge cellgifterna och ta blodprover. Fråga mig inte hur det går till, jag bara vet att de skär ett litet snitt, sätter in "grejen" - som förstås har ett finare namn, minns inte vad dock - och sedan syr igen. Typ. Det blir bra, hur det än blir.

Bäst just nu: Snart kommer pappa hit. Det är skönt att ha en förälder i närheten när jag i förväg inte alls vet hur jag kommer må i morgon och de närmsta dagarna. Men eftersom jag som sagt tänker vägra må illa kommer vi bara ha trevligt!

Det här gör cellgifterna med mig

En lugn dag i dag. Sov tio timmar i natt och efter det har dagen fortsatt i ganska sakta tempo. Städat lite, plockat och fixat. Ingen action alls alltså. Nu i kväll har jag suttit och läst igenom alla mina papper inför det som komma skall - och jag inser att det är ganska mycket.

Alla cancerpatienter som ingår i äggstockscancergruppen (vilket jag gör, även om min form heter äggledarcancer, eller för all del tubarcancer om vi nu ska svänga oss med de fina orden) blir erbjudna att delta i en studie av ett nytt läkemedel - BIBF 1120 - som syftar till att hitta cellgifter som ska leda till "överlevnad utan återfall och total överlevnad" som det står i mina papper. Och det är ju jättebra, med cellgiftsbehandling lever patienter längre än de som inte får det, och det vore ju kalasbra om det fanns cellgifter som kunde garantera just "total överlevnad"! BIBF 1120 (vilket namn, va!) är ett läkemedel som hämmar att blodkärl bildas, vilket är bra - när cancerceller förökas och växer till tumörer behöver de utveckla sin egen blodförsörjning för att överleva, men med BIBF 1120 kan tumörens blodförsörjning försämras, vilket i sin tur kan leda till att tumörens förmåga att växa och sprida sig till andra delar av kroppen minskar. Alltså gillar vi BIBF 1120!

Problemet med detta är att om man vill delta i studien och få tabletter som antingen är riktiga BIBF 1120-piller eller helt verkningslösa placebotabletter, måste man skjuta cellgiftsbehandlingen lite på framtiden. Inte mycket, men det krävs flera nya undersökningar och prover innan man får ta sina gifter. Och även om jag gärna vill vara med i studien känner jag att jag vill komma igång med min behandling NU, inte sedan. Dessutom krävs det måååånga fler sjukhusbesök om man deltar i studien. För att inte tala om hur många piller man ska ta... under 120 veckor, cirka 2 år och 3 månader, ska man ta en tablett på exakt samma tidpunkt morgon och kväll. Efter de avslutade 120 veckorna kontrolleras man regelbundet av läkare under tre års tid.

Är jag en dålig människa som säger nej till att delta? Jag vet inte men har funderat på det ganska mycket. Om jag i min situation kan bidra med att kvinnor i framtiden får en lättare resa med denna sjukdom, borde jag inte göra det då? Visst, studien står inte och faller med mig, cirka 1 300 patienter från flera länder kommer vara med, varav ett trettiotal från Sverige och det finns redan några på Radiumhemmet som är med. Men ändå... Ja, det känns lite dumt att säga nej, men som sagt - jag vill komma igång med mina cellgifter nästa vecka, jag vill inte vara slav under tabletter på exakt samma tider i över två år, jag vill inte gå på fler sjukhusbesök eller vara med om fler undersökningar eller ta mer prover än jag behöver. Så det blir nej för mig. Hej då, BIBF 1120.

I övrigt har jag läst om mina två sorters cellgifter jag kommer behandlas med, Paraplatin och Taxol. Båda sorterna påverkar benmärgen där blodkropparna bildas. De vita blodkropparna utgör en viktig del av imunförsvaret och dessa blodkroppars mängd sjunker efter varje behandling - det är därför man dels måste mäta blodvärden både inför och några veckor efter varje behandling, och dels därför man ska passa sig för att bli sjuk.
Paraplatin orsakar också illamåendet, medan Taxol orsakar håravfall. Just det kommer ske snart, kropps- och huvudhår börjar falla cirka två veckor efter första kuren. Taxolen står även för biverkningar som stickningar i händer och fötter och värk i kroppen.

Något jag inte var riktigt beredd på, men nu förstått när jag läst, är att många cancerpatienter som behandlas med cellgifter drabbas av en specill form av trötthet som kallas fatigue. Det finns tydligen ingen bra svensk motsvarande tem men man pratar ofta om orkeslöshet eller utmattning. Den här sortens trötthet går inte att vila bort - man ska snarare försöka vara aktiv eftersom fatigue smyger sig på när man är oaktiv. Många patienter beskriver tydligen detta tillstånd som att gå omkring i tuggummi eller att benen känns som spaghetti, man får brist på energi och motivationen minskar.

För att minska risken för fatigue ska man vila ofta men korta stunder, typ 30 minuter (inte sova i tio timmar alltså). Man ska dessutom vila innan man blir trött (som att man vet det i förväg! "Hm, om två timmar blir jag nog lite trött, så jag lägger mig ner en stund nu..."). En bra sak med detta är dock att man uppmanas att "så mycket som möjligt upprätthålla ett socialt liv. Det kan ge extra energi och distraktion att träffa vänner och familj". Så alla där ute som vill vara sociala med mig: jag är på och ser fram emot många stunder med er!

Bäst just nu: Ska kolla peruk i morgon och läste tidigare i dag på min remiss som ska lämnas till perukmakarna. Där står att jag ska ha en "tacksam peruk". Jag vet inte vad en tacksam peruk är men nog låter det roligt :)

Hälsotallrik och ohälsotallrik med härlig vän

Vilken bra vecka det här är! Jag säger det igen: vänner är bästa medicinen och bästa lyckopillret. När man tänker efter är det ju så härligt att umgås med folk som står en så nära. Som tänker som jag gör (och ibland säger samma sak i samma sekund som jag själv), som skrattar åt samma saker som jag gör, som stör sig på samma saker som jag gör, som - mer eller mindre - gillar samma saker som jag gör, som lär mig nya saker, som stöttar och man får stötta tillbaka, som man får prata med om stort och smått, djupt och ytligt, ditten och datten. Äkta vänner är såååå värdefullt!

I dag har jag träffat en av dessa härliga vänner. Vid tvåtiden möttes Karin och jag på Södermalm där vi oftast ses på olika matställen och barer. I dag blev det lunch och fika, prat och skratt i flera timmar. Om två månader ska Karin och hennes sambo ha barn och hon har världens finaste gravidmage! Det är bra att så många vänner skaffat - alternativt snart har skaffat - så många bebisar (många är likamed tre) så jag kan gosa med dem nu när jag inte kan få några själv :)

Karin är redo att hugga in på fikat, här en smoothie...

... och en hallon & kolapaj. Den var fantastiskt god, jag tog en också...

... efter att ha ätit en hälsotallrik. Har man ätit en nyttig lunch måste man ju avsluta med en lite mindre nyttig efterrätt! Och ja, jag vet att matkort inte alltid ser så kul ut, men det här är bara för att ni ska veta att jag inte bara äter onyttigheter... :)

Fick en fin liten present av Karin, te och chokladpraliner, som jag nu ska börja festa på. Tepåsarna innehåller bland annat ingefära, hur bra som helst när man som cellgiftspatient ska hålla sig så frisk som möjligt! Och choklad är ju kalasbra för hälsan, kroppen och själen - det vet ju alla :) Lördagsmys säger jag!

Bäst just nu: Utöver det där med vänner då förstås... : Jag kan inte låta bli att så smått imponeras av Peter Forsberg. Hur många gånger har killen inte försökt komma tillbaka, komma tillbaka, komma tillbaka, komma... ja, ni fattar. Man kan ju på ett sätt tycka att han bara borde lägga ner, foten har inte varit hockeylirarens bästa vän under lååång tid. Men det där med att ge upp verkar inte vara Foppas grej. Det är lite gulligt på något sätt :)

Snart ska jag leka, minsann...

Jag har kommit på att det inte bara varit stora sjukhusveckan denna vecka. Det har också varit, är också, något mycket roligare: stora träffa vännerveckan! I onsdags var det Linda med toksöta dottern Ellie, i morgon är det Karin med toksött barn i magen (klart ungen är söt, det vet jag i förväg!) och i dag var det Jessica och Erik med toksöta sonen Vilmer. Alla dessa vänner och deras barn är ju den bästa medicinen, omöjligt att inte må bra efter umgänge med nära och kära!

Det blev en heldag hos Vilmer, åtta månader, och hans föräldrar. Vi har ätit god lunch och god efterrätt, pratat, haft roligt åt och med den lille sötnosen. Det finns bara en sak som stör mig när jag är med barn likt Vilmer: att jag inte kan leka med (sätta mig ner på golvet) eller lyfta, hålla dessa guldklimpar! Bebisar väger för mycket för en nyopererad person som dessutom inte får böja sig hur som helst. Försöka sätta sig ner på golvet för att hamna på samma nivå som ett barn är ett helt företag, skulle jag lyckas komma ner i sittande ställning skulle det ta så lång tid att vilket barn som helst skulle tröttnat innan jag var klar. Men om några månader, när jag får lyfta mer än två kilo, när jag får böja mig ner, när jag inte behöver undvika barn och vuxna som är sjuka - då ska jag leka med alla bebisar jag känner, vare sig de vill det eller inte! Och jag ska bära alla bebisar jag känner, vare sig de vill det eller inte! Så det så.

Jag ser till att spisen står på sin plats, ok? 

Hallå, var är maten?!? Jag sitter här redo i min stol!

Hm, här var det något spännande... Emmas fingrar ser intressanta ut, undrar om det går att äta dem i väntan på maten...

 ... jag testar!

Mammas famn är bra den! Och skedar är gott...

... för att inte tala om hammaren till bultbrädan!

De stora äter fruktsallad till efterrätt.

När pappa leker hiss är det väldigt roligt!

Även hos mamma är det kul, även om det är min fot som är det roliga i sammanhanget!

Det är ganska roligt att hålla Emma i händerna också, faktiskt. Och hon verkar ju helt klart tycka att det är jättekul!

Bäst just nu: Jag återanvänder en gammal goding: Vänner.

Cellgifter + salta pinnar = sant

Är fullständigt toktrött efter en intensiv dag, trött i kropp och trött i huvud. Om jag börjar svamla vet ni vad det beror på.

I dag har jag kastat mig in i den stora cellgiftsvärlden och är efter det väldigt snurrig i skallen. Det kändes nästan som att jag var tillbaka i skolbänken: först pratar läraren om en massa saker, sedan får man läxor man måste gå hem och läsa på för att vara förberedd till provet. Översatt till min värld: först pratar läkaren om en massa saker, sedan får man en mängd papper och en pärm man måste gå hem och läsa på för att vara förberdd till cellgiftsbehandlingar och livet efter dessa.

Mååånga papper. Och till höger tre av alla sju medicinburkar jag hämtade ut efter avslutat läkarbesök. Är jag laddad nu då?

Och nu vet jag rätt mycket, utan att ha läst i alla mina miljoner papper. Jag vet på ett ungefär hur jag kommer må (illa, men förmodligen inte så jag kräks och jag har fått en stor mängd medicin för att hålla mig på den inte fullt så elakt illamående sidan), jag vet att det är väldigt bra att äta salt om man mår illa av sina cellgifter ("exempelvis salta pinnar!" som läkaren sa. Fantastisk kvinna!), jag vet när jag kommer tappa håret (ganska snart), jag vet att man stundtals blir väldigt infektionskänslig när man tar cellgifter (men jag har glömt i vilken vecka det är som värst, så där måste jag läsa på), jag vet vad jag kan få för biverkningar utöver illamåendet (ont i kroppen, svårt att få hjärnan att koncentrera sig på för mycket saker, samt stickningar i händer och fötter - "vissa patienter känner inte ens när de står med fötterna på golvet", som min läkare sa. Skönt!), jag vet att det är stor risk att cancern kommer tillbaka om jag inte tar cellgifter (som om jag någonsin hade ifrågasatt det där giftet), jag vet att det blir väldigt många nålstick i huden under ett par månader (ska få en infart fastsatt under huden, vid nyckelbenet ungefär. Den syns. "På vissa människor ser man också infartens slang där den ligger tätt under huden", upplyste läkaren om. Jag har alltså även lärt mig att jag kommer ha vissa sci-fi-liknande effekter på kroppen), jag har lärt mig att jag kommer vara ännu mer sjukskriven (vi börjar med en månad, sedan hoppas jag verkligen att jag kan börja jobba igen). Ja, det är väl det jag har lärt mig. Men det är mycket kvar att lära, så jag ska ta tag i pärm och papper så fort jag har ork.

Några timmar senare gjorde jag ett besök på jobbet. Det skulle inte alls bli långt - bara säga hej och fixa med lite papper tänkte jag. Men jag fastnade i nästan två och en halv timme. Man vill ju säga hej till alla! Prata, vara social, kramas! Det var väldigt härligt att vara tillbaka hos de kära kollegerna, men mot slutet kände jag mig alldeles klubbad. Trodde knappt jag skulle klara av att komma hem, det verkar som det blev lite för mycket intryck i dag. Så nu är det soffläge. Ligga under en filtläge. Tända massor med levande ljusläge. Och så småningom läsa papperläge.

Bäst just nu: Beställt tid på ett perukställe. Man kan nämligen inte bara gå och titta på peruker på samma sätt som man tittar på skor, man måste boka tid för att titta och ställa frågor. Om några veckor sitter jag ju i min soffa utan eget hår och då vill man ju gärna ha ett substitut. Då är det bra att ha tagit första steget. Måndag nästa vecka är likamed perukmåndag.

"Tack, jag äter gärna på den här fjärrkontrollen!"

Shit pommes frites vilken bra dag jag har haft i dag, med en liten och en stor höjdpunkt! Provtagning avklarad och fika med en av mina närmsta vänner och hennes charmtroll till dotter - vad mer kan man begära?!? Men vi tar det från början...

Åkt stadsbuss för första gången i år, tycker fortfarande det är roligt att komma på saker jag gör för första gången - speciellt när det handlar om saker jag borde gjort flera gånger vid det här laget. Buss skulle jag exempelvis ha åkt vid ett flertal tillfällen om det här året hade varit normalt. Men när ett år börjar med en sjukskrivning är inte allt så normalt, när man mest vilar sig i form hör bussar till det onormala. Nu är jag dock tillbaka i matchen igen, nu har jag åkt buss. Och under färden satt jag och tänkte massor med tankar utan att låta någon av dem ta fäste någonstans. Ibland är det skönt att bara vara. När vi närmade oss Karolinska sjukhuset, slutstationen, kom verkligheten tillbaka. "Jaha, då var man här igen".

Kan inte säga att jag saknat stället direkt men det kändes bra att jag inte var tillbaka för att läggas in, som ärendet var förra gången. Nej, i dag var det blodprovstagning, vilket visade sig ta låååång tid. Tillsammans med remissen till lab hade jag fått en karta och några rader om att jag just i dag skulle till laboratoriet på KS. Eftersom kartan sa att labbet låg i en helt annan byggnad än huvudbyggnaden knatade jag på åt ett helt annat håll än alla andra, som nyss suttit på bussen, gick. Solen sken från en alldeles klarblå himmel och det var lite vårfeeling mitt i alltihop. På väg till labbet gick jag förbi en skylt som förkunnade att här låg restaurang Den Glada Restaurangen. Tyckte, trots att jag gillar glada saker, att det var ett oerhört fånigt namn på en restaurang - men det ledde onekligen till att jag drog på munnen en smula.

Labbet var svårfunnet. När jag trodde att jag äntligen hittat rätt blev jag väldigt förvirrad av att ingen skylt verkade anpassad till just mina behov. "Blodgivning", "Rum för patienter" var ju inte riktigt min grej. Letade länge efter någon att fråga. Till slut sprang jag på en man i vit rock.
- Jag ska ta blodprover, jag har fått en lapp där det står att jag ska gå hit, typ...
- Ja inte är det här, svarade han och såg lite fundersam ut.
- Det kanske är en gammal lapp, sa han - ungefär i betydelsen "Vi har inte tagit blodprov här sedan 1984...". Jag försäkrade honom om att det var en alldeles ny lapp.
- Du kan ta prover i huvudbyggnaden, rakt fram förbi caféet, upplyste han till slut om.
Dumt att skriva att jag ska till ett laboratorium då, tänkte jag och gick tillbaka samma väg jag kommit. Och jodå, en skylt på väggen i huvudbyggnaden sa att rakt fram fanns minsann provtagningsrum. "Ja men nu så!" tänkte jag och gick rakt fram. Det var bara det att rakt fram slutade i en vägg. Till höger och vänster fanns korridorer men ingen av dess skyltar innehöll ens en stavelse i närheten av provtagning. När jag vände mig om fann jag dock slutet på min färd: Snett bakom mig, bakom en vikvägg, fanns provtagningsrummet. Seger!

Fick vänta länge på min tur och väl inne i provtagningsstolen framträdde den klassiska bilden: sjuksystern tryckte med fingrarna och slog (försiktigt) på armvecket för att hitta något att sätta nålen i. Första försöket fyllde botten på ett provrör - vilket alltså borde vara fyra-fem droppar ungefär - innan det tog stopp.
- Jag är lite svårstucken... sa jag, som om hon inte redan hade märkt det.
- Ja de är jättesmala! Jättesmala alltså, sa hon och tryckte lite till på armvecket. På andra försöket lyckades hon bättre och fyllde snabbt fyra rör.

När jag sedan kom hem väntade dagens stora höjdpunkt (att ett blodprov med fyra rör bara krävde två försök var den lilla, men dock, höjdpunkten). I dag skulle vännen Linda med dottern Ellie komma med fika. Ellie är drygt tio månader och en av världens sötaste bebisar (om jag får bestämma. Och det är ju min blogg, så det får jag). Hon gjorde mig snabbt påmind om att jag inte har ett barnvänligt hem, men hon hittade många spännande saker att leka med/bita på - fjärrkontrollen, tidningar, myssockar, möbler. Jag tycker det är supercharmigt med en intensiv sötnos som kryper och går omkring överallt på nästan hundra ställen samtidigt - men jag behöver ju inte vara med om att varje vaken timma passa så det inte händer något som inte ska hända, som hennes mor. Jag har dock inte blivit avskräckt, Ellie är välkommen tillbaka att leka hos mig igen, nästan när hon vill! Hennes mamma också.

Ellie möblerar om hemma hos mig. Bordet som stod vid soffan rensades först på saker och fick sedan en ny plats, lite snyggt snett liksom. 

Mums med fjärrkontroll!

Ja, det är ett suddigt kort och inte beror det så mycket på att Ellie är ganska snabb i vändningarna utan mer på att kameran tyckte det skulle vara en suddig bild. Minsann... Men jag tycker hon är så rackans söt, trots det suddiga! 

Fick en superfin goodiebag av finaste Linda, med bok, filmer, godis, doftljus, goda skorpor - och charmiga gåvan målarfärg och ett ritblock.
- Om du känner för att måla en blomma en dag för att du är glad kan du göra det, känner du att det är en dålig dag kan du måla ett helt papper svart, sa hon - och jag tycker gåvan är fantastisk. För inte ens jag, som gärna uttrycker mig med ord, kan alltid få fram vad jag vill i tal eller skrift! Mycket fin goodiebag säger jag :)

Sedan var det fika för hela slanten, kaffe och munkar till de stora flickorna, yoghurt till den lilla flickan. Alla nöjda och glada.

När mina kära gäster sedan gått ställde jag tillbaka mina "leksaker" på rätt plats. Snart kommer nog Ellie tillbaka och rör till det lite igen, precis som det ska vara. Man kan inte leva för perfekt hela tiden... ;)

Bäst just nu: Vänner. Man kommer långt i livet med dem, men kort utan dem.  

Var sak på sin plats

Sjukhusfri dag. Hade nog gärna sovit lite längre än jag gjorde, bara för att fira att jag inte behövde gå upp så tidigt. Och okej, jag fick sova ett tag. Kvart i åtta väktes jag dock av ett sommarljud utanför sovrumsfönstret. "Vänta nu, hur länge har jag sovit?" tänkte jag förvirrat när jag hörde det ljud jag förknippar med sol, värme och trädgård, eller i alla fall grönska. Högt gräs på svåråtkomliga ställen typ. Jag snackar en sådan där trimmer ni vet, som rensar upp i röran där en gräsklippare inte kommer åt. Det ljudet vaknade jag upp av. Man kan tydligen göra mer med en trimmer än att få ner gräs, det har jag lärt mig i dag! För utanför fönstret, många meter nere vid marken höll ett gäng män i neongula västar på att rensa. Kanske inte så mycket på marken egentligen, utan lite högre upp. Det skulle tydligen klippas ner en stor mängd träd och en ännu större mängd grenar. Jag vet fortfarande inte exakt vad trimmern användes till, hugga ner träd - även om det är små träd - har jag svårt att tro att man kan göra. Full aktivitet var det i alla fall, så det fick vara slut med sömn och bli aktivitet på mig med.

Tog tag i rensandet av lådor efter lite frukost, lite slappande vid tvn, lite dusch, lite kaffe och lite annat. Kan neonmännen få ner träd med en enkel trimmer så kan jag ta tag i lådornas röra vid datorbordet, tänkte jag. 

Nu kanske inte ni tycker att det ser så jätterörigt ut. Några sladdar lite huller om buller bara. Men jo, det var rörigt och det var framför allt alldeles för mycket saker. Den som tvivlar kan titta på nästa bild...

Ja, jag är ganska bra på att samla på mig saker! Märkligt mycket saker jag inte behöver, insåg jag efter att ha slängt ungefär hälften av allt som låg i ena lådan.

Och titta så fint det blev! Eller ja, finare i alla fall. Sladdarna ligger bara på två ställen nu, i stället för på femtielva som de gjorde förut. Jag är nöjd.
Tog mig an ytterligare några lådor efteråt, perfekt sysselsättning när man är sjukskriven - inte speciellt jobbigt eftersom man bara sitter på en stol och flyttar saker från en plats till en annan, och ändå får man ordning utan att lägga tid på det en dag när man är ledig och förmodligen vill göra roligare saker. Även om rensandet kan vara roligt, ibland stöter man på gamla minnen i form av lappar, konsertbiljetter, mail...

Nu har jag dock tagit ledigt för resten av dagen, det blir tv och film i kväll tror jag. I morgon ska jag ta blodprover inför min första omgång cellgifter. Det är bara att vänja sig vid att det är så mitt närmaste halvår kommer se ut, prover och cellgifter, prover och cellgifter... Och än så länge är det ju nytt och nästan spännande!

Bäst just nu: Slash självbetitlade album från förra året, med en rad storheter bakom mikrofonen. Världens bästa gitarrist har rockat hårt hela dagen i mitt hem. Det lär han göra fler gånger.