En nervös väntan på läkarsamtal

Jag är inte speciellt nervös av mig. För det mesta har jag nerverna under kontroll. Visst, ibland har även jag fjärilar i magen, absolut. Men i det stora hela är jag en ganska lugn person som inte hetsar upp mig så väldigt mycket.

I morse vaknade jag dock med en mindre klump i magen. Jag visste att ungefär klockan 13.20 skulle min läkare ringa. Förra gången han ringde fick jag det värsta beskedet jag någonsin har fått när han en eller två veckor efter min första operation sa:
- Ja vi har fått svar på proverna vi tog vid operationen... det finns lite cancerspår kvar... vi ser att vi för säkerhetsskull måste ta bort din andra äggstock... och livmodern...

Det samtalet var förstås en chock. För det första var jag inte beredd på att han skulle ringa, för det andra för beskedet han gav. Nu hade jag en inbokad telefontid - och vad skulle komma den här gången?
- Ja, vi har fått svar på proverna vi tog vid operationen... det finns lite cancerspår kvar... vi ser att vi för säkerhetsskull måste ta bort din lunga... njurar... och hjärtat...

Man vet ju aldrig! Jag var beredd på nästan vad som helst. Och ju mer klockan närmade sig, desto mer nervös blev jag, desto mer ont i magen fick jag. Stod och diskade lunchdisken och försökte verkligen koncentrera mig på just det, men det blev ju löjligt - man behöver inte fokusera så mycket för att få en gryta ren liksom och eftersom det inte krävdes något tankearbete skenade ju fantasin iväg.

Klockan 13.17 ringer min mobil, som jag kollat säkert tre gånger bara för att se att jag verkligen satt på ljudet. Jag har lagt den så nära jag kunnat utan att lägga den i diskhon, för att jag verkligen inte ska missa när det ringer. Jag är inte alls beredd, har hela tiden tänkt att han nog ringer senare än utsatt tid, inte tidigare. Läkare har ju så mycket annat viktigt de ska göra - operera, gå ronden... Men likt väl ringer mobilen klockan 13.17.
- Jag vill bara kolla hur det är, säger han, och jag blir alldeles förvirrad. "Vänta nu, han säger alltså inte att jag behöver opereras på nytt...?" tänker jag.
- Jo det rullar på. Jag har inte ont längre, slutade med värktabletterna för några dagar sedan.
- Vad bra, säger han med mer entusiasm än jag någonsin hört från honom. Han är en väldigt stillsam läkare. Hade han varit av den sprudlande sorten hade han förmodligen applåderat, så bra verkade det vara att jag inte behöver smärtstillande längre. Men nu konstaterade han alltså på sitt lugna sätt att det var bra.
- Och du äter och dricker normalt?
- Ja det är inga problem, säger jag och funderade på om jag skulle ge lite information om den nyss avslutade lunchen. Men han skulle nog inte bry sig om att jag åt fisk i dag, trots att det var väldigt gott, så jag lämnade detta.

Efter denna korta, vänliga, icke operationshotande inledning var han på väg att avsluta samtalet. Jag passade på att fråga om han visste något om mina kommande cellgiftsbehandlingar. Har fått en kallelse till Radiumhemmet nästa vecka men inte förstått om det bara är ett besök inför första behandlingen eller om det faktiskt är själva behandlingen som börjar då.
- Det kan jag inte tänka mig... du måste ju få information först... hmm..., säger han och började leta bland mina uppgifter.
- Nej, nästa vecka ska du på information. Den första behandlingen är bokad den 25 januari. Du ska få de tre första datumen här..., meddelar han och jag antecknar för glatta livet. Januari, februari och mars.
- Jaha, nej men då var väl det allt, säger han - och inte kom det något "jo men förresten, vi måste ju plocka bort lite fler organ på dig..." från honom! Vi avslutade samtalet och allt var frid och fröjd.

Fortsatte ha lite ont i magen ett tag till, av bara farten. Men nu börjar jag så smått tro att han faktiskt inte kommer ringa och ge mig några dåliga besked. Jag kan fortsätta läka ihop i lugn och ro! Vackert...

Bäst just nu: Ingen mer operation. Inga fler organ som ska tas bort. Nu måste jag nog fira lite... :)