Dags att ta sig utomhus

Jaha ja, för en vecka sedan låg jag i min sjukhussäng och var ganska groggy efter en stor operation. Idag, exakt en vecka senare, har jag av mig själv blivit utsläppt i verkligheten. El-gigantenverkligheten och Ikeaverkligheten, minsann!

Hade jag fått välja helt själv hade jag nog fortsatt gå omkring hemma och skrota i mjukiskläder, av ren lathet. Men för en bukopererad person är det faktiskt bra att röra på sig så mycket man orkar, man bör liksom inte ligga i sängen och stirra upp i taket hela tiden. Man får gärna promenera, laga mat eller diska, som det står i informationspapper jag fått från sjukgymnasten (hon som tyckte jag skulle andas i en burk med vatten om ni minns). Man får däremot inte bära tunga väskor eller skotta snö, som det står i samma informationspapper. Som om jag hade tänkt ge mig ut och skotta... nä. Nåväl, poängen är att man ska hålla sig aktiv på ett lite lagom sätt. Göra det man orkar, lyssna på kroppen och sluta om kroppen säger "aj!!".

Sent igårkväll började min kära Kamera (den är mig så kär så den stavas med stort K...) krångla och jag fick hjärtat i halsgropen. Som om jag behöver röra runt ännu mer på de organ som finns kvar... nä. Nåväl, efter lite nattsömn är allt som vanligt tänkte jag, men idag var det fortsatt krångelläge och jag insåg att det idag var dags att testa vingarna, se om kroppen skulle klara av en sväng på stan. Kamera behövde ju uppenbart vård! På med vettiga kläder, lite make up och parfym (You rock, som jag fick av min lillebror och hans fru i julklapp, luktar sååå gott!) för att bli en människa lite mer till sin fördel. Efter en och en halv styrkande portion köttfärssås och spaghetti (pappa gör världens godaste köttfärssås, man kan aldrig äta bara en portion) satte vi oss i bilen - mamma, pappa, Kamera och jag. Pappa körde hela vägen fram till entrén, jag tog Kamera under armen och ställde mig i den ganska långa kön till hjälpdisken, tillsammans med bland annat skådespelaren Claes Månsson. Han är lång. Jättelång, faktiskt.

- Du måste formatera om minneskortet, så killen i disken.
- Va? Ehh, jaha, hur gör man det då?
Ja, jag erkänner, jag är ganska oteknisk. Men jag gick därifrån med en förhoppning om att snart kunna återställa Kamera till det vänliga skick Kamera alltid varit förut. Vi får ta ett snack lite senare.

Orken var på topp efter detta tyckte jag och bestämde att vi skulle åka till Ikea. Behövde en pall, en låda och en ram. Somnade så fort jag satte mig i bilen - så var det med den orken. Och Ikea tog på krafterna. Mest för att de naturligtvis inte hade allt hemma, denna gång var det slut på den nämnda pallen. Ikea kan man tröttna på även i fullt friskt läge! Men jag fick tag på min låda och min ram. Och nu är jag hemma och kan vila resten av kvällen.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag känner mig i hyfsad form för att vara ute och röra mig om jag får lite hjälp (blir framkörd, får bärhjälp, får gå sakta och sådant). Ont har jag stundtals vare sig jag går, sitter, står eller ligger men det går helt klart åt rätt håll. Så jag är redo att i alla fall ibland ge mig ut på små, korta äventyr när det behövs. Det är bra det.

Bäst just nu: Alla hälsningar man får! Det här kortet från min kollega Evalena låg och väntade på hallgolvet när vi kom hem idag. Jag blir väldigt rörd och glad när folk tänker på mig :)