Hej då sjukhuset - hej hemma!

Äntligen, som Gert Fylking skulle sagt om han varit i närheten. Det var han inte, vilket spelar noll roll, mitt äntligen är röststarkt ändå och jag säger det igen: Äntligen! Jag är hemma! No more sjukhus på ett par veckor, hipp hipp hurra!! :)

Fick sova till halv nio i morse, "det är ju ändå nyårsdagen", sa sjuksystern som förklaring till denna sovmorgon. Nyårsnattens tolvslag tillbringade min rumskompis och jag vid varsitt av rummets två fönster, tittandes på fyrverkerier och önskandes varandra gott nytt år. Vi gav upp några minuter efter midnatt så vårt firande blev väldigt stillsamt, men trevligt på sitt sätt. När jag stod där vid fönstret funderade jag på hur det kommande året kommer bli - vilket förstås är ganska meningslöst när det nämnda året bara hunnit bli några sekunder långt. Men ändå, det är ju lätt att skena i väg! Nyårslöften av det gamla vanliga slaget - att jag ska sluta äta onyttigheter, bli smal och snygg - har jag lagt ner, det funkar ju ändå aldrig! Men jag lovar mig själv att:
1. Njuta mer av livet, ta till vara på det, hitta ljuspunkterna även när det blir mörkt, kämpa eftersom det alltid finns något att kämpa för. Man vet inte alltid vad det där är, men det kanske visar sig så småningom.
2. Ta tillvara på alla underbara nära och kära, låta dem veta så ofta som möjligt hur fantastiska de är. När man är sjuk märker man extra mycket vilket stöd det finns i ens närhet och hur värdefulla dessa människor är. Det bör de - ni som läser bland annat - få veta, som sagt så ofta som möjligt.

Tillbaka till i dag: Förmiddagen ägnades mest åt bokläsning, samtal med min operationsläkare, packning, och ingen andning i burken. Jag har bra syrevärde nu så jag behöver inte blåsa vattenbubblor längre :) Efter lunch och den tillhörande medicindosen väntade jag bara på att pappa skulle komma och hämta mig. Och han skötte sig ju, kom som han skulle. Jag fick däremot en knäpp i skallen och kroppen och sköt upp den där hämtningen ett tag.

Jag äter ganska oskyldiga värktabletter nu, alvedon och sådant. Men eftersom smärtan ibland blir ganska kraftig får jag mellan varven Citodon, en tablett man kan bli lite snurrig av. Jag har aldrig riktigt känt av det där, tagit mina tabletter, legat kvar i sängen och låtit de avlånga pillren göra sitt jobb. Problemet den här gången var att jag höll mig allt annat än stilla efter intagandet av dessa lömska tabletter. Och plötsligt var yrseln total, jag kände mig alldeles stel från halsen och neråt, hade gelé i benen och fattade knappt vad jag tänkte över huvud taget.
- Det var väldigt vilken hög puls du har, sa sköterskan som i detta läge mätte just nämnda puls.
- Jaaa, svarade jag och insåg att jag i natt drömde om flygande gratängformar. "Nu håller jag på att bli knäpp på riktigt, man kan ju inte drömma om gratängformar, speciellt inte sådana som flyger! Skit också, nu kommer de säga 'hm, vi får nog lägga in dig ett tag till, det är något fel på dig'. Vad farao är det med mig??"

Nu, ett gäng timmar senare, är jag tillbaka i hyfsat normalt tillstånd. Det var ju bara det starkaste av de där tabletterna som behövde gå ur kroppen. Nu är jag inte mer stel än man är när man legat i en säng väldigt länge, och benen bär. Dessutom kan man kanske drömma om knäppare saker än flygande gratängformar...

Det var underbart att komma hem till mitt fina hem! Gick nästan direkt till sängen eftersom det tog på krafterna att ta sig hit och tabletterna fortfarande spökade. Men efter vila och en efterlängtad hårtvätt kändes allt bättre och seneftermiddagen ägnades åt fantastisk nyårsmiddag signerad mamma och pappa. Och jag fortsätter hela tiden känna: Yes, äntligen hemma!

    Trerättersmenyn är förstås det godaste jag ätit i år! Till förrätt gjorde mamma Het tomatsoppa a la nyårsdag. Hemligt recept och mycket gott.

Ja jag hugger in! Till varmrätt serverades Ryggbiff med vintertäcke, mammas potatisgratäng och citrussallad. Den rätten får ni dock inte se.

Till efterrätt serverades Fruktsallad med utsökt glass och polkachoklad.

Far och dotter njuter av att slippa sjukhuset!

Bäst just nu: Med risk för att verka tjatig: Jag är hemma, kan det bli bättre?! :)