"Tack, jag äter gärna på den här fjärrkontrollen!"

Shit pommes frites vilken bra dag jag har haft i dag, med en liten och en stor höjdpunkt! Provtagning avklarad och fika med en av mina närmsta vänner och hennes charmtroll till dotter - vad mer kan man begära?!? Men vi tar det från början...

Åkt stadsbuss för första gången i år, tycker fortfarande det är roligt att komma på saker jag gör för första gången - speciellt när det handlar om saker jag borde gjort flera gånger vid det här laget. Buss skulle jag exempelvis ha åkt vid ett flertal tillfällen om det här året hade varit normalt. Men när ett år börjar med en sjukskrivning är inte allt så normalt, när man mest vilar sig i form hör bussar till det onormala. Nu är jag dock tillbaka i matchen igen, nu har jag åkt buss. Och under färden satt jag och tänkte massor med tankar utan att låta någon av dem ta fäste någonstans. Ibland är det skönt att bara vara. När vi närmade oss Karolinska sjukhuset, slutstationen, kom verkligheten tillbaka. "Jaha, då var man här igen".

Kan inte säga att jag saknat stället direkt men det kändes bra att jag inte var tillbaka för att läggas in, som ärendet var förra gången. Nej, i dag var det blodprovstagning, vilket visade sig ta låååång tid. Tillsammans med remissen till lab hade jag fått en karta och några rader om att jag just i dag skulle till laboratoriet på KS. Eftersom kartan sa att labbet låg i en helt annan byggnad än huvudbyggnaden knatade jag på åt ett helt annat håll än alla andra, som nyss suttit på bussen, gick. Solen sken från en alldeles klarblå himmel och det var lite vårfeeling mitt i alltihop. På väg till labbet gick jag förbi en skylt som förkunnade att här låg restaurang Den Glada Restaurangen. Tyckte, trots att jag gillar glada saker, att det var ett oerhört fånigt namn på en restaurang - men det ledde onekligen till att jag drog på munnen en smula.

Labbet var svårfunnet. När jag trodde att jag äntligen hittat rätt blev jag väldigt förvirrad av att ingen skylt verkade anpassad till just mina behov. "Blodgivning", "Rum för patienter" var ju inte riktigt min grej. Letade länge efter någon att fråga. Till slut sprang jag på en man i vit rock.
- Jag ska ta blodprover, jag har fått en lapp där det står att jag ska gå hit, typ...
- Ja inte är det här, svarade han och såg lite fundersam ut.
- Det kanske är en gammal lapp, sa han - ungefär i betydelsen "Vi har inte tagit blodprov här sedan 1984...". Jag försäkrade honom om att det var en alldeles ny lapp.
- Du kan ta prover i huvudbyggnaden, rakt fram förbi caféet, upplyste han till slut om.
Dumt att skriva att jag ska till ett laboratorium då, tänkte jag och gick tillbaka samma väg jag kommit. Och jodå, en skylt på väggen i huvudbyggnaden sa att rakt fram fanns minsann provtagningsrum. "Ja men nu så!" tänkte jag och gick rakt fram. Det var bara det att rakt fram slutade i en vägg. Till höger och vänster fanns korridorer men ingen av dess skyltar innehöll ens en stavelse i närheten av provtagning. När jag vände mig om fann jag dock slutet på min färd: Snett bakom mig, bakom en vikvägg, fanns provtagningsrummet. Seger!

Fick vänta länge på min tur och väl inne i provtagningsstolen framträdde den klassiska bilden: sjuksystern tryckte med fingrarna och slog (försiktigt) på armvecket för att hitta något att sätta nålen i. Första försöket fyllde botten på ett provrör - vilket alltså borde vara fyra-fem droppar ungefär - innan det tog stopp.
- Jag är lite svårstucken... sa jag, som om hon inte redan hade märkt det.
- Ja de är jättesmala! Jättesmala alltså, sa hon och tryckte lite till på armvecket. På andra försöket lyckades hon bättre och fyllde snabbt fyra rör.

När jag sedan kom hem väntade dagens stora höjdpunkt (att ett blodprov med fyra rör bara krävde två försök var den lilla, men dock, höjdpunkten). I dag skulle vännen Linda med dottern Ellie komma med fika. Ellie är drygt tio månader och en av världens sötaste bebisar (om jag får bestämma. Och det är ju min blogg, så det får jag). Hon gjorde mig snabbt påmind om att jag inte har ett barnvänligt hem, men hon hittade många spännande saker att leka med/bita på - fjärrkontrollen, tidningar, myssockar, möbler. Jag tycker det är supercharmigt med en intensiv sötnos som kryper och går omkring överallt på nästan hundra ställen samtidigt - men jag behöver ju inte vara med om att varje vaken timma passa så det inte händer något som inte ska hända, som hennes mor. Jag har dock inte blivit avskräckt, Ellie är välkommen tillbaka att leka hos mig igen, nästan när hon vill! Hennes mamma också.

Ellie möblerar om hemma hos mig. Bordet som stod vid soffan rensades först på saker och fick sedan en ny plats, lite snyggt snett liksom. 

Mums med fjärrkontroll!

Ja, det är ett suddigt kort och inte beror det så mycket på att Ellie är ganska snabb i vändningarna utan mer på att kameran tyckte det skulle vara en suddig bild. Minsann... Men jag tycker hon är så rackans söt, trots det suddiga! 

Fick en superfin goodiebag av finaste Linda, med bok, filmer, godis, doftljus, goda skorpor - och charmiga gåvan målarfärg och ett ritblock.
- Om du känner för att måla en blomma en dag för att du är glad kan du göra det, känner du att det är en dålig dag kan du måla ett helt papper svart, sa hon - och jag tycker gåvan är fantastisk. För inte ens jag, som gärna uttrycker mig med ord, kan alltid få fram vad jag vill i tal eller skrift! Mycket fin goodiebag säger jag :)

Sedan var det fika för hela slanten, kaffe och munkar till de stora flickorna, yoghurt till den lilla flickan. Alla nöjda och glada.

När mina kära gäster sedan gått ställde jag tillbaka mina "leksaker" på rätt plats. Snart kommer nog Ellie tillbaka och rör till det lite igen, precis som det ska vara. Man kan inte leva för perfekt hela tiden... ;)

Bäst just nu: Vänner. Man kommer långt i livet med dem, men kort utan dem.