Cellgifter + salta pinnar = sant

Är fullständigt toktrött efter en intensiv dag, trött i kropp och trött i huvud. Om jag börjar svamla vet ni vad det beror på.

I dag har jag kastat mig in i den stora cellgiftsvärlden och är efter det väldigt snurrig i skallen. Det kändes nästan som att jag var tillbaka i skolbänken: först pratar läraren om en massa saker, sedan får man läxor man måste gå hem och läsa på för att vara förberedd till provet. Översatt till min värld: först pratar läkaren om en massa saker, sedan får man en mängd papper och en pärm man måste gå hem och läsa på för att vara förberdd till cellgiftsbehandlingar och livet efter dessa.

Mååånga papper. Och till höger tre av alla sju medicinburkar jag hämtade ut efter avslutat läkarbesök. Är jag laddad nu då?

Och nu vet jag rätt mycket, utan att ha läst i alla mina miljoner papper. Jag vet på ett ungefär hur jag kommer må (illa, men förmodligen inte så jag kräks och jag har fått en stor mängd medicin för att hålla mig på den inte fullt så elakt illamående sidan), jag vet att det är väldigt bra att äta salt om man mår illa av sina cellgifter ("exempelvis salta pinnar!" som läkaren sa. Fantastisk kvinna!), jag vet när jag kommer tappa håret (ganska snart), jag vet att man stundtals blir väldigt infektionskänslig när man tar cellgifter (men jag har glömt i vilken vecka det är som värst, så där måste jag läsa på), jag vet vad jag kan få för biverkningar utöver illamåendet (ont i kroppen, svårt att få hjärnan att koncentrera sig på för mycket saker, samt stickningar i händer och fötter - "vissa patienter känner inte ens när de står med fötterna på golvet", som min läkare sa. Skönt!), jag vet att det är stor risk att cancern kommer tillbaka om jag inte tar cellgifter (som om jag någonsin hade ifrågasatt det där giftet), jag vet att det blir väldigt många nålstick i huden under ett par månader (ska få en infart fastsatt under huden, vid nyckelbenet ungefär. Den syns. "På vissa människor ser man också infartens slang där den ligger tätt under huden", upplyste läkaren om. Jag har alltså även lärt mig att jag kommer ha vissa sci-fi-liknande effekter på kroppen), jag har lärt mig att jag kommer vara ännu mer sjukskriven (vi börjar med en månad, sedan hoppas jag verkligen att jag kan börja jobba igen). Ja, det är väl det jag har lärt mig. Men det är mycket kvar att lära, så jag ska ta tag i pärm och papper så fort jag har ork.

Några timmar senare gjorde jag ett besök på jobbet. Det skulle inte alls bli långt - bara säga hej och fixa med lite papper tänkte jag. Men jag fastnade i nästan två och en halv timme. Man vill ju säga hej till alla! Prata, vara social, kramas! Det var väldigt härligt att vara tillbaka hos de kära kollegerna, men mot slutet kände jag mig alldeles klubbad. Trodde knappt jag skulle klara av att komma hem, det verkar som det blev lite för mycket intryck i dag. Så nu är det soffläge. Ligga under en filtläge. Tända massor med levande ljusläge. Och så småningom läsa papperläge.

Bäst just nu: Beställt tid på ett perukställe. Man kan nämligen inte bara gå och titta på peruker på samma sätt som man tittar på skor, man måste boka tid för att titta och ställa frågor. Om några veckor sitter jag ju i min soffa utan eget hår och då vill man ju gärna ha ett substitut. Då är det bra att ha tagit första steget. Måndag nästa vecka är likamed perukmåndag.