Peruk = lycka!

Ny vecka, denna gång med fokus på cellgifter. I morgon drar det igång. Och vet ni: Jag är helt lugn. Inte bara för att jag tänker vägra må illa (vi får väl se hur det går med den saken...), utan för att det är spännande, mitt i det att det är aningens liiite skrämmande! Spännande för att jag inte vet hur det blir, hur jag kommer må, vad jag kommer få för biverkningar, hur det kommer kännas. Och det är bättre att se det som spännande än skrämmande. Jag är ju inte rädd, jag vill bara inte få väldigt svåra biverkningar, så det är väl det som känns lite olustigt. Att inte veta. Men som sagt, spänningen finns där också. Det kanske låter sjukt och knäppt men jag håller fast vid att saker och ting hade kunnat vara så mycket värre! Jag hade inte alls varit så uppåt om jag exempelvis hade blivit av med mina ben i en bilolycka. Det vore en tuff kamp, men så ser jag inte cancern. För det här kommer jag fixa. Så det så.

I dag har jag varit och hämtat ut min peruk! Och tro mig, jag har ingen ångest över att snart tappa håret. När jag satt i stolen på perukstället och hade hjälp av en jättebra expedit blev jag på så gott humör, på riktigt! När hon hade hämtat in ett gäng peruker till vårt lilla bås och det var dags för provning blev jag smått exalterad. Först kändes det jättekonstigt, det kändes som att jag skulle vara med i någon teateruppsättning när första peruken åkte på. "Det här är inte jag - men den är jättefin! Jag gillar den här", både tänkte och sa jag. Och ganska snabbt vande jag mig vid den modell jag valt, långt blont hår.

Här ligger det ett gäng peruker som ska provas.

Vi provade ett tiotal peruker och jag hittade ganska snart två favoriter. Vi diskuterade fram och tillbaka vilken som var bäst och efter en stund hade jag bestämt mig. När sista peruken togs av och mitt eget hår var alldeles tillplattat av allt provande tyckte jag nästan det var tråkigt att se mitt gamla vanliga jag. Och det bådar väl gott antar jag.

Än så länge har vi inte gjort något åt peruken, det ska klippas lugg och hela härligheten ska sys så den passar mitt huvud perfekt. Vore ju snopet om peruken flög av när det blåser... Alla justeringar görs dock när mitt eget hår försvunnit så än så länge ligger peruken kvar i påsen jag fick med mig hem. Har inte vågat titta på den här hemma, den kanske har förvandlats till en ful, grå krullig tantperuk? Eller kanske inte.

Så här kan man se ut när man fotar sig själv i en peruk!

Även peruker måste tvättas, precis som vanligt hår. Man bara gör det på ett väldigt annorlunda sätt. Ett mycket mer praktiskt sätt, som bidrar till min glädje över dessa kommande månader! För hur smart är det inte att ta av sig sin peruk, lägga den i en balja vatten med specialschampo, blaska runt lite grann och låta den ligga där och bli ren, för att sedan göra samma procedur med balsam?! Tokpraktiskt säger jag, håret sköter sig liksom helt på egen hand! Typ på egen hand i alla fall. Och inte behöver jag göra något med håret heller, förutom att kamma det förstås. Men hålla på med hårfön, produkter som ska göra håret starkare, glansigare, mjukare, tjockare och allt vad man nu vill. Nej då - tvätta, sätt upp på en speciell ställning, kamma igenom och låt torka och så ser det ut som det gjorde när det var nytt! Och inte behöver man hålla efter färgen heller, eller klippa luggen när den blir för lång! Vid närmare eftertanke finns det inga nackdelar alls med att förlora håret och istället får en peruk. Jag förstår att ni är avundsjuka ;)

Inte nog med att landstinget står för hår på huvudet till oss cancerpatienter - vi får även lösögonfransar. Förstår ni nu att jag inte har någonting över huvudtaget att klaga på?!? Man hämtar ut sex par åt gången och när peruken väl var bestämd var det läge att bestämma sig för de sex första fransarna.
- De här är fina, långa och täta, sa min expedit. Sedan har vi längre men de är mer som partyfransar... men vänta nu, du har ju jättelånga ögonfransar! Du kanske ska ta några partyfransar också, de ser ut ungefär som dina!
Det där var ljuv musik för mina ickepartyöron. Om man inte går så mycket på partyn är det ju trevligt att man har partyögonfransar till vardags menar jag! Men jag hoppas verkligen det blir lite riktiga partyn framöver, så jag kan blinka vackert (?) med ögonen och låta fransarna festa loss. För att inte tala om att jag vill svinga håret lite fram och tillbaka! Nu vet ni det, ni läsare där ute. Jag vill gå på fest, okej?

Som ni förstått blev jag alldeles till mig av dagns perukstund. Så pass att jag glömde gå till apoteket och fixa desinfektion inför morgondagens övningar. Måste duscha med specialmedel i kväll och i morgon, samt fasta tills jag kommer till sjukhuset. Får ni operationsvibbar? Yeah! Som jag har längtat efter att någon ska skära i min kropp igen! Skämt åsido, det är ett litet ingrepp denna gång. Eftersom jag har så tunna blodkärl ska det sättas in en liten "grej" vid någon sida nyckelbenen där man kan ge cellgifterna och ta blodprover. Fråga mig inte hur det går till, jag bara vet att de skär ett litet snitt, sätter in "grejen" - som förstås har ett finare namn, minns inte vad dock - och sedan syr igen. Typ. Det blir bra, hur det än blir.

Bäst just nu: Snart kommer pappa hit. Det är skönt att ha en förälder i närheten när jag i förväg inte alls vet hur jag kommer må i morgon och de närmsta dagarna. Men eftersom jag som sagt tänker vägra må illa kommer vi bara ha trevligt!