Feberdimma och semelpremiär

Det är lite pinsamt att erkänna. Visst gnällde jag en del under det nästan två dygn långa deppdygnet efter operationen, men i övrigt har jag gnällt ganska lite tycker jag. Den som tycker något annat får förstås gärna göra det, men nu är det ju jag som skriver... Däremot kan jag bli väldigt gnällig, och framför allt ynklig, när jag har feber. Jag mår alldeles gräsligt dåligt, har så ont i kroppen, är så trött. Och ynklig som sagt. Allt detta trots att feber inte är så himla farligt egentligen, men jag blir sänkt ändå.

Ynkligheten tog sin början någon gång under gårdagskvällen och har fortsatt i natt och i dag. Sov ganska dåligt i natt, vaknade av alla möjliga orsaker - det var för varmt, det var för kallt, jag var för törstig, jag ville ha en febernedsättande tablett men orkade inte gå upp. Lyckades dock sova rejält djupt de två sista timmarna innan det var dags för frukost, alltid något. Och frukosten i vardagsrummet bjöd på strålande morgonsol och jag försökte bli människa igen.

Solig morgonstund.

Nu har det gått lite fram och tillbaka med det där med mänskligheten under denna dag. Jag har feber ibland, blir av med den ibland. Kroppen är dock trött hela tiden. Jag vet inte om jag fortfarande är svag efter operationen. Jag kom så fort i form efter första operationen så jag tycker förstås jag ska må prima direkt efter denna omgång också. Men jag vet ju, det var en mycket större operation för drygt två veckor sedan, för vissa tar det flera månader att bli "normala" igen. Så jag får väl inse att jag är smått skör.

Hade fullt program i dag egentligen. Det blev lite si och så med den saken dock. Först skulle vi till mormor och äta rotmos. Mormors rotmos är alldeles för gott för att lite feber ska hindra en så det var det enda jag visste att jag skulle klara av, på något sätt. Jag var förstås trött och ganska hängig under hela lunchen, men det var det värt!

Häromdagen bokade jag till i dag tid på ett perukställe. Inte så mycket för att titta utan mer för att fråga, få information om denna nya värld som snart blir min verklighet. Men det där bokade jag av under förmiddagen, hade inte fått in något i skallen av vad damen i affären skulle sagt. Dessutom är det bättre att fokusera på denna huvudbonad när jag kommer tillbaka till Stockholm. Så hej då peruker. I alla fall fram till nästa vecka, då tar jag nya tag.

När jag i går fick mina tre första datum för cellgiftsbehandlingen såg jag att marstiden krockar med årets fettisdag. Jag gillar semlor. Mycket. Frågan är bara om jag kommer tänka på just semlor när jag ligger där på sjukhuset och får cellgifter insprutade i kroppen. I värsta fall kommer jag helt missa denna dag, vilket vore synd och skam. Alltså tyckte jag inte det räckte med en massa rotmos i kroppen i dag, en liten semla skulle ju sitta fint till eftermiddagsfikat! Lyckligtvis tyckte mor och far detsamma, så semlor har vi ägnat oss åt denna eftermiddag. Supergoda semlor. Gigantiska semlor. För första gången i hela mitt liv orkade jag inte äta upp hela härligheten - jag måste ju verkligen vara seriöst sjuk!  

Goda semlor! Stoooora semlor!

Annars ägnas tiden just nu åt bokläsning - igen! Jag vill helst bara sova men försöker låta bli för att inte störa nattsömnen. Men vila är nu det enda som gäller, förhoppningsvis blir jag frisk av det.

En helt unik bild ni aldrig sett förut! Emma läser! Den här gången är det Miraklet i Anderna av Nando Parrado. Galet spännande, en sann berättelse om Nando och hans vänner som i början av 1970-talet störtar i Anderna - ett ställe där man över huvud taget inte ska kunna överleva. Långt ifrån alla gör ju det när flygplanet kraschar och för att inte dö av svält börjar de som fortfarande befinner sig vid liv till slut äta av sina döda kamraters kroppar. Det ser ju nästan ut som att jag börjar sympatiäta på min hand av bara farten, men det gör jag inte. Handen är fortfarande intakt, jag lovar.

Bäst just nu: Ipren. När febern överfaller en är det skönt att få lite lindring ett tag.