Ni na ni na ni na na... boktips nummer tre!

Jag ber om ursäkt för att gårdagens boktips uteblev. Hade tänkt skriva under kvällen men febern satte stopp för alla aktiviteter som var mer krävande än att sitta still. Nu är dock febern borta (peppar peppar...), nu sätter vi tänderna i lite nyttigheter och tar oss an Veronica bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho.

Veronica har egentligen ett ganska bra liv på många sätt. Det är bara det att hon inte är lycklig och att hon inte alls förstår vad meningen med livet är. Efter noga övervägande bestämmer hon sig för att med en överdos sömntabletter ta sitt liv. Men det går inte riktigt som hon tänkt, hon upptäcks strax efter sitt självmordsförsök och blir förd till närmaste mentalsjukhus. Hon vaknar upp och får reda på att hennes hjärta är så pass skadat att hon bara har några dagar kvar att leva.

Till en början är Veronica kvar i sin gamla tankevärld - hon vill fortfarande dö. Men på sjukhuset möter hon patienter, tankar, upplevelser som gör att hon börjar vackla. Mentalpatienterna med sina idéer och uppfattningar kan te sig galna till en början - men är de verkligen det? Och är det så illa att vara lite galen? Steg för steg läggs den ena tanken efter den andra till hennes liv, som gör att hon faktiskt börjar hitta en mening med det liv som fortfarande pågår. Men hur lever man, hur tar man tillvara på de sista dagarna av detta liv som så smått börjar te sig riktigt bra? För snart ska det ju faktiskt ta slut...

Jag var länge ganska kluven till den här boken. Den är jobbig att läsa om man är en person som någon gång grubblat på vad meningen med livet verkligen är, tänkt en och annan mörk tanke och stundtals blivit trött på livet som det ser ut. När jag hade kommit ungefär hundra sidor in i boken kände jag att jag inte ville läsa en rad till och satte tillbaka den i bokhyllan med tanken att "jag läser den sedan".  

Problemet var bara att jag lovat en av mina vänner att läsa den. Han ville diskutera den med mig när jag var klar och låg hela tiden på. "Ja, den är jobbig, men saker måste vara dåliga för att sedan bli bra", sa han. Så med hyfsat stort motstånd plockade jag ner den från bokhyllan och tog vid där jag slutat.

Och det blir förstås bättre, allt är inte tungt och nattsvart. Ibland känner jag väldigt väl igen mig i Veronicas sätt att se på livet, tillvaron. Och hennes slutsatser om vad som verkligen är meningen med livet ter sig plötsligt hyfsat självklara. Vad meningen verkligen är får ni ta reda på själva, ni kan ju inte få allt serverat på en silverbricka! Saken är i vilket fall som helst att jag nu tycker väldigt bra om boken. Den har fått mogna fram och nu ligger den mig ganska varmt om hjärtat. Det tog sitt lilla tag, men jag är glad att jag blev tvingad att läsa färdigt den.

Hörde på radion för några dagar sedan att författarens böcker är förbjudna i Iran. Av flera anledningar är det bra att man inte bor där, och ur boksynpunkt kan man ju vara lycklig - för Paulo Coelho skriver bra och medryckande. Och han kan sin "mentalvärld", som tonåring lades han in på mentalsjukhus vid ett par tillfällen, av föräldrarna som ansåg att hans författardrömmar var opassande. Med Veronica bestämmer sig för att dö medverkade han till att få igenom en brasiliansk lag mot tvångsintagning på mentalsjukhus - bara det är värt en applåd. För en av meningarna med livet kanske är att våga vara lite galen ibland...

Till sist några tänkvärda ord från herr Coelho själv, hämtat från bokens omslag:
"Vi har blivit inlärda att acceptera samhällets normer. Vi ifrågasätter aldrig varför vi måste göra så, eller varför vi måste sluta göra så. De som accepterar detta och följer strömmen blir betraktade som normala människor. Men de som å andra sidan försöker bryta sig loss från ett sådant förutsägbart liv och i stället följer sina drömmar blir betraktade som dårar. I Veronica bestämmer sig för att dö berättar jag en historia om människor som, av ett eller annat skäl, avviker från normalitetens väg och följer sin egen."