Rädd för cancer? Jodå...

Läser i dagens Dagens Nyheter att vi svenskar är ett oroligt folk. Nästan oroligast i världen faktiskt. Kineserna är snäppet värre, men vi ligger inte långt efter. Miljöförstöring, klimatförändringar och rattfyllerister är några av de saker som väcker mest oro bland oss enligt en undersökning gjord av försäkringsbolagen RSA och Trygg-Hansa.  Klimatförändringarna, samt cancer, anses vara de största riskerna i det här landet.

Har funderat lite på det där med rädsla och cancer, det sistnämnda ligger ju ganska nära mig själv. Eller okej, väldigt nära... Är jag rädd för cancer, jag som faktiskt är mitt inne i skiten?

I fredags när jag var på make up-kursen satt jag och pratade med en kvinna i väntrummet. Vi hade kommit samtidigt och tagit hissen upp tillsammans. Det första man pratar om med en annan cancerpatient är inte så ofta vädret, oroligheter i omvärlden eller senaste omgången av Let´s dance. Man pratar heller inte, märkte jag, om vilken sorts cancer man går omkring och kämpar mot - men däremot om cellgifter, biverkningar och problem det innebär. Lätt deprimerande förstås, men det kanske blir så. I alla fall när man inte hinner prata så länge, bara skrapar på ytan.

När jag pratade med denna kvinna, som kanske var 20 år äldre, insåg jag att jag nog inte vill umgås med mina likasinnade. Inte för mycket i alla fall. Okej, jag ska inte döma efter ett samtal med en person och det är egentligen inte det jag gör. Det var inte det hon sa som var "fel", hela situationen gjorde mig bara... rädd.

Vi är oroliga, för både det ena och det andra.

Det visade sig att kvinnan är inne på sin artonde cellgiftsbehandling. Hon gör dem varje vecka. Jag skriver det igen: arton cellgiftsbehandlingar. En i veckan. Det är helt vansinnigt. Blev smått förskräckt när hon sa det.
- Men hur går det ihop? Hur är det med biverkningar?
Det visade sig att hon har en "enklare" form av cellgifter än den jag har. Tur det, jag tror det är omöjligt för en människa att må som jag har gjort under den här tiden och behöva gå igenom giftet varenda vecka. Hon får sina behandlingar på onsdagar, mår dåligt torsdagar och fredagar, sedan är det klart. Låter ganska smidigt i ärlighetens namn. Men varje vecka, nej tack.
- Jobbar du? Jag kan inte jobba längre, det sticker så enormt i fötter och händer, jag kan inte ta i någonting nästan. Och synen har jag nästan förlorat, sa hon (och nej, jag har ingen aning om hur hon lyckades med sin make up med sin ickesyn...).

Det var här jag blev rädd. Att sitta och prata biverkningar, prata om hur förstörd kroppen blir, hur mycket som kan drabba en på grund av dessa cellgiftsmonster, var inte min grej. Som sagt, hon och jag har inte alls samma sorts cellgifter, det finns ingen som helst risk att min syn försvinner eller så - men när man vet vilket järngrepp cellgifterna har om en kan man bli orolig för mindre. Tänk om mina stickningar tilltar så jag inte heller kan ta i saker? Jag har ju redan nu förlorat en hel del motorik och tappar saker konstant? Tänk om min huvudvärk aldrig försvinner helt och hållet? Tänk om jag aldrig känner mig totalt utvilad, totalt frisk och stark i kroppen? Vad är det mer att vänta i form av smärta?

Så ja, jag är också rädd för cancer! Jag är rädd för vad som väntar framöver, rädd för att bryta ihop och inte omedelbums få tröst, rädd för att inte orka. Rädd för massor med saker! Så ja, jag är precis som "alla" svenskar, rädd och orolig.

Nu vet jag dock att jag är en fighter, jag skulle aldrig drömma om att ge upp i just det här fallet. Jag ska igenom denna ibland kämpiga period och segra på slutet. Även om jag är rädd vet jag att jag kommer klara det. Bara för att det inte finns något alternativ! Man kan ju inte lägga sig ner och dö, hur skulle det se ut?!? Nej, jag ska bråka vidare med mina monster, vad de än hittar på. Jag ska hålla mina nära och kära tätt intill mig och få tröst när jag behöver det. Jag ska samla alla krafter och orka en dag till, en dag till, en dag till, en dag... Och jag ska inte prata för mycket med andra cancersjuka kvinnor. Inte bara om sjukdom i alla fall.

Vi skulle däremot kunna prata om salta pinnar, exempelvis. Det enda som är bra med att ta cellgifter (förutom att de ju gör nytta, mitt i smärtan), är ju att de passar utmärkt ihop med salta pinnar!

I övrigt har jag huvudvärk efter att ha ringt ett väldigt ilsket samtal till Försäkringskassan. Antingen fattar de inte att de har klantat sig stort eller också bryr de sig inte för de möter min ilska med inövade standardsvar och hela situationen gör mig väldigt förbannad. I dag hotade jag med att jag kommer vara död innan jag får mina pengar om de ska jobba så sakta som de gör i vanliga fall. Jag kommer förstås inte dö eftersom jag har folk i min närhet som ser till att jag överlever, men sanningen är att det ligger mycket i det där hotet - jag har inte pengar att köpa mat för så värst länge till.
- Ja jag kan ryvärr inte göra något åt det..., är inte svaret man vill ha i det läget. Jag brukar inte ha något "Sämst just nu" men sämst är ändå Försäkringskassan som kommer inneha den inte fullt så smickrande titeln "Sämst nästan hela tiden" vääääldigt länge till. Man får faktiskt inte behandla människor hur som helst. Sjuka människor ska man behandla lite extra väl tycker jag...

Bäst just nu: Att hitta gamla (men inte för gamla!) kakor i frysen. Jag är väldigt sugen på att börja baka igen, har en hel hög med recept jag vill testa men har tyvärr inte råd att köpa ingredienser just nu. Då är det bra att det finns något att smaska på under tiden, tills pengarna trillar in. När det nu blir...