Bråkiga monster och kanske även zombier...

I natt har jag legat på sjukhus. Jag har också varit på bio, varit ute och promenerat och varit i en rymdraket. Med andra ord: Jag har drömt mycket och sovit mycket. Det är en befrielse att trots smärta falla in i sömnens värld och bara bli... ja, just befriad för flera timmar! I natt ska jag börja dra ner på sömntabletterna, nu äter jag inga piller med kortison längre och ska därför inte hjälpa sömnen på kemisk väg. Jag hoppas det fungerar, jag är smått groggy när jag vaknar på morgonen efter en natt med sömntabletter så utan tvekan fungerar de ju. Jag vill bara fungera av mig själv också. Vi får väl se hur det går.

I dag har jag inte så där hysteriskt jätteont, smärtan börjar ersatts av den enorma tröttheten istället. Den är egentligen lite värre eftersom den knäcker mig så totalt. Smärtan kan i alla fall till viss del lindras något med värktabletter men tröttheten råder inga piller bot på. När jag vaknade i morse och skulle göra frukost mådde jag uruselt, kände mig illamående och undrade om jag skulle få i mig någon mat över huvud taget. Men så fort jag satte mig vid bordet och började äta återkom krafterna. Det är när jag är uppe och går och står som orkeslösheten överfaller mig. Det var samma sak förra gången så jag känner igen det - och vet att det går över. Det är ändå en stor påfrestning, att bara vilja falla ihop i en hög. För det håller ju inte, det där med att ligga i en hög på golvet en hel dag. Jag måste röra på mig också, kroppen gillar inte att vara i stillhet hela tiden heller. Det är en balansgång jag försöker lära mig.

Kroppen känns ur smärtsynpunkt alltså ganska okej i dag, om man bortser från huvudet. Hade ont i hårbotten innan håret föll av och kan väl tycka att det räcker nu, måste cellgiftsmonstren vara där och bråka nu när jag bara har två millimeter hår kvar på skallen? Ja tydligen. Jag har svårt att ligga på den annars så mjuka och sköna huvudkudden när jag sover, det gör vansinnigt ont när de sparkar och slår...

Typ så här ser det ut om man tittar in i min skalle nu. Hjärnan har jag inte målat dit, ni får bara lita på att den finns där, okej? Och det är naturligtvis fler monster på plats än de som syns här...

... vissa har boxhandskar på sig och slår för allt vad de är värda...

... och vissa föredrar att sparka hårt. 

Hade tänkt ta en liten promenad i dag men inser att kroppen kanske faktiskt inte bär mig mer än ner till entrén, och då kan det ju lika gärna kvitta. Fötterna är blytunga, känns som två tegelstenar. Benen är överkokt spaghetti och det säger sig självt att det är svårt att promenera då, med tegelstensfötter och spaghettiben. Åh vad jag längtar till att cellgiftsmonstren lägger ner verksamheten för den här gången och går och lägger sig och sover!

Cellgiftsmonster har som synes ingen smak. De sover utan kudde och väljer märkliga färgkombinationer. Lakan som är orange och täcke med blå blommor - vad ska man säga?!? Men jag gillar dem ändå när de sover lite sött!

I eftermiddag och kväll blir det häng framför tvn, eftersom jag inte orkar något annat. Ska se om nya zombieserien på TV11, The walking dead, är något att följa. Jag kanske redan har fastnat i zombieträsket förresten, zombier äter ju hjärnor för att överleva och jag har kanske inte bara cellgiftsmonster inne i skallen utan även zombier som kalasar på innehållet där nu. Det känns så vid närmare eftertanke!

Bäst just nu: Förra gången var tröttheten det sista stoppet i behandlingen, efter smärta och trötthet var det slut på biverkningarna. Om mönstret följs även denna gång bör jag må bättre redan i morgon. Jag hoppas!