Spelmys och kompismys

Då var det slut med midsommarfirandet för den här gången. Har haft en bra helg, ur alla synvinklar. Nu vågar jag tro att det värsta ur smärt- och trötthetssynpunkt är över för den här gången. Lite trist att det är dags för nya jobbiga veckor från och med onsdag 6 juli, då nästa cellgiftsomgång är planerad. Men då är det på riktigt sista gången, så jag ska nog klara av det med.

I går, på midsommardagen, kom Oscar och Lina och hälsade på.  Då stod grillat på menyn, plus denna fantastiska hallonskapelse:

God efterrätt! Fantastiskt god efterrätt! Sagolikt god efterrätt! Vad det är? Tja, en typ av hallonpaj/hallonpannacotta/halloncheesecake. Det ni!

På kvällen slog spelfamiljen tärningar för glatta livet, hela sex tärningar skakades vilt under glada tillrop och förskräckta suckar. För ungefär en vecka sedan fick jag boxen Superyatzy av Oscar och Lina, där man inte bara kan festa loss på gamla vanliga yatzy - nej då, här finns också maxiyatzy och trippelyatzy, yatzy för kung och fosterland vill jag lova! Vi körde mellanvarianten maxiyatzy, med sex tärningar och möjligheten att spara några kast till bättre behövande tillfällen. Det var väldigt roligt, trots att jag kom sist. Lina gick segrande ur striden. Nästa gång ska jag utmana henne om förstaplatsen, ska sitta hemma och öva mig på att slå tärningar lite snitsigt...

Samla på ettor eller fyror? Försöka få stegar, hus, kåk eller torn? Ta en svart plastplutt och spara ett kast till en annan omgång? Många val blir det. Jag gjorde helt klart för många dåliga val eftersom jag slutade på en allt annat än hedrande femteplats... Men det är smällar man får ta! 

Efter den intensiva spelkvällen somnade jag så fort jag la huvudet på kudden. I kväll ska jag vara så vild och vågad att jag testar sömn utan sömntablett, det känns redan spännande! Det borde faktiskt gå bra att somna på egen hand, nu när jag inte har så ont finns det liksom inget som stör lugnet, jag behöver inte ligga och vrida mig fram och tillbaka för att hitta en ställning där kroppen gör som minst ont. Så i natt blir det bara värktabletter i kroppen - man måste faktiskt våga lite här i livet!

I dag skiner solen och det är en alldeles fantastiskt trevlig dag! I går ringde min gamla barndomskompis Sofia och frågade om vi skulle ses. Sofia och jag har varit kompisar sedan vi var pyttesmå, typ tre äpplen höga. Mina föräldrar och hennes föräldrar har känt varandra sedan länge och eftersom de umgicks mellan varven gjorde hon och jag det med. Vi lekte ofta och gick i samma klass från ettan till nian men nu var det längesedan vi sågs. Hon och familjen bor i Göteborg, men nu hade vi turen att vara i samma gamla Jönköping samtidigt och bestämde oss därför för att ses. Sofias föräldrar bor två gator ovanför mina, så i förmiddags tog jag en promenad upp för backarna för att återuppleva gamla barndomsminnen, prata om livet i nuläget och...

... fika! Kladdkaka, grädde, kaffe och rabarbersaft på balkongen - hur somrigt och härligt som helst!

Det var några riktigt härliga timmar, det är så roligt med folk man kan prata och skratta hur naturligt som helst med, trots att man bara sprungit på varandra ett par gånger de senaste femton åren! Att man sedan kan prata och skratta precis lika naturligt med deras äkta hälft, som man nästan aldrig har träffat, och att det finns små söta och charmiga barn i familjen, gör ju inte saken sämre. Jag blir på så gott humör när jag umgås med sköna människor - och jag blir nog ta mig tusan lite friskare också :) 

Pappa Robert med Ella, 3 år, och mamma Sofia med Bobo, 11 månader, blir man på gott humör av minsann!

När Ella fick se att jag skulle ta kort ville hon förstås inte vara sämre. Om ni tror att hon håller i en sådan där rysk docka som man kan plocka isär och ta ur en mindre inuti, har ni dålig fantasi - det är en kamera hon plåtar familjen med förstår ni väl! Och inte behövde man säga det gamla tjatiga "omelett" framför kameran heller, Ella styrde mamma och pappa med järnhand och lät dem säga "äpple", "banan" och "apelsin" i stället - mycket mer originellt! Det blev jättebra bilder med dock... förlåt, kameran, också!  

Bobo är i det där söta stadiet där han nästan vilken sekund som helst kommer börja gå, men än så länge är det säkrast att sitta, alternativt stå och klamra sig fast i stolar och bord och stampa på stället - gulligt det med. Mammas famn är kanske dock den skönaste platsen att vara på!

Nu ska jag gå och ta dagens tredje värktablettsdos, sedan blir det lite häng på balkongen en stund - vädret verkar ha förstått att det ska vara sommar nu :)

Bäst just nu: Har tagit mig i kragen och lämnat in min kamera på reparation nu. Kommer vara utan den i ungefär två veckor, vilket förstås är en mardröm när man skriver blogg mer eller mindre varje dag... Lyckligtvis har mamma en kamera som jag nu ska lära mig, så ingen anledning till oro - om ni nu kände det... :)