Sorg - men jag kommer greja det

Minnet är tydligen kort. Jag hade förträngt hur deprimerande det kan vara med sjukhus. Trots att det bara var drygt en månad sedan jag låg inne kom det nästan som en blixt från en klarblå när jag steg ur hissen på "min" avdelning för några timmar sedan.
- Ja välkommen, du ska läggas in nu va?
- Va? Nej! Absolut inte!!, sa jag med (misstänker jag) skräck i rösten. Kom inte här och förstör min sista kväll i frihet, jag ska sova hemma! Så det så...
- Ja det är helt okej. Men vi ska ta lite prover inför din operation, jag säger till syster Miriam som tar hand om dig.

Syster Miriam är trevlig och visar mig mitt rum. Jag har legat på sjukhus förr men kan inte påminna mig att något annat sjukhus än just detta visar ens rum i förväg. Men det är ju trevligt att bekanta sig med väggarna i förtid...
- Om du sätter dig på sängen ska vi kolla syret, pulsen och blodtrycket, säger syster Miriam och tar fram sina instrument.
- Hm, syreupptagningen är ju inte alls bra, du har 97 - det ska vara 100, säger hon, och får det att låta som en enorm katastrof. I mina öron är 97 alltid nära 100, i alla lägen. I min värld behöver man inte bråka om småsaker. 97 eller 100 - spela roll...
- Pulsen är lite hög, du är nog mer tagen av allvaret än du visar, fastslår syster Miriam. De brukar hävda det, sjuksköterskorna på den här avdelningen. enligt dem är jag snudd på ett nervvrak som är konstant nervös. Men jag är inte nervös, faktiskt. Däremot har sorgen kommit under tiden jag sitter där på sängkanten. För det är nu jag verkligen inser: Jag vill inte gå igenom det här en gång till! Det gör ont i hela kroppen, hjärtat, hjärnan - för jag vill så gärna slippa ytterligare en krävande operation, jag vill slippa ha ont, jag vill slippa den här miljön!!

Jag får sitta i dagrummet och vänta på narkosläkaren i nästan en timme. När hon väl kommer pratar vi i fem minuter. Det är inga större nyheter, utöver att jag kommer komma i klimakteriet nu eftersom de tar bort äggstock nummer två. Tack för den!
- Du har den första tiden i morgon.
- Aha, bra - då ska jag vara här vid sjutiden då? Som förra gången?
- Hm, alltså det vore bra om du kom liiite tidigare... gärna klockan sex.
- Sex?? Va? Men sluta... ska vi säga halv sju istället?
- Hm, okej då...
Jag gillar henne, hon tvingar ju inte upp mig okristligt tidigt. Eller jo, det gör hon ju. Men jag kommer ju å andra sidan sova i princip hela dagen i morgon, så det får väl gå. Och jag fick ju bestämma lite själv.

Jag har varit lite gråtfärdig under hela besöket men på väg därifrån, i bilen med pappa, konstaterar jag att det bara är att ta nya tag. Lätt sagt - men det är ju så! Det hjälper mig inte alls att bryta ihop och vägra åka dit, bara för att jag inte vill. Så i vanlig ordning bestämmer jag mig: Det är bara att göra det bästa av situationen och stå ut. Visst, det blir några skitdagar nu framöver, men sedan är det väl förhoppningsvis över.

Väl hemma ger jag mig i kast med ett nästan timslångt telefonsamtal med ett visst telebolag som lovat leverera ett mobilt bredband innan jul. Det har de förstås inte. Fotot visar inte alls min frustration (vilket kanske är bra för det var nog ingen trevlig syn), men eftersom det är detta jag ägnat kvällen åt får ni se mig ändå...

... även om jag hellre hade suttit här och bloggat tidigare än nu - när jag är trött och snart borde börja förbereda mig för morgondagens operation. Men det är alltså här jag sitter och skriver då och då:

Nåväl, nu får det vara nog för idag. Håll tummarna för mig imorgon!

Bäst just nu: Jag blev inte helt knäckt av sjukhusbesöket. Hur trist det som ligger framför än är kommer jag klara det. Och så är det med det.