Sol, smärta, spel. Samt våfflor.

I dag börjar jag med att bjuda på Jönköpingsmorgon över Vättern, en soluppgång som heter duga!

Så här tjusig kan en morgon vara...

... och det är fint även när solen har gått upp. Heja solen!

Har haft en lugn dag i dag. Det är svårt att säga om de nya greppen som ska motverka smärtan verkligen hjälper. Lite kanske, vilket jag i så fall är tacksam för. Känner att smärtan kommit lite senare denna gång och kanske inte fullt så intensivt. Men det är ingen jättestor skillnad, jag har ju ont och har under dagen behövt ett gäng värktabletter för att inte driva mig själv till vansinne. Men jag är fortfarande vid gott mod, känner så väl att cellgifterna har ett slut! Bara två omgångar kvar, jag ska klara av det här, även om det kommer fortsätta göra jätteont!!

Det startar alltid med att det börjar krypa i benen och fötterna. Det gör inte ont, är bara väldigt obehagligt, jag vet inte var jag ska ta vägen när det rusar runt så där. Sedan kommer kramperna, det hugger till i fötter, händer, armar. Illamåendet, som jag sluppit fram tills nu, ligger ibland och lurar i bakgrunden och dyker upp när jag minst anar det. Till sist kommer smärtan. Överkroppen beter sig alldeles utmärkt men benen och fötterna smärtar enormt och jag har svårt att gå. Försöker hitta balansen mellan att vila och röra på mig, inget av alternativen är bra att göra för länge - vilar jag vill jag upp och gå för att försöka "skaka" av mig smärtan, är jag uppe och går skriker kroppen efter vila eftersom det faktiskt inte alls funkar att skaka av sig någonting...

Men som sagt, det kanske är lite bättre denna gång just för att det inte satt i så hysteriskt hårt och så snabbt. Så jag fortsätter kämpa på och hoppas det blir lite lindrigare. Vi får se.

Vid sjutiden kom lillebror Oscar och svägerskan Lina och hälsade på, vi skulle ha våffelkväll. Mamma och pappa hade gjort ett stort berg med fantastiska våfflor och jag åt väldigt många fler än jag tänkt från början... Cellgifter i kroppen är ingen höjdare ur matsynpunkt, de flesta patienter har ungefär noll matlust under den här perioden. Och är jag hemma i min lägenhet och ska göra mat själv är jag precis sådan, jag skulle förmodligen låta bli att äta flera dagar om jag kunde, det smakar liksom inte! Men hemma hos mamma och pappa, där jag blir serverad god mat, är det lättare att få i sig det man ska. Och våfflor är väl nästan aldrig svårt att sätta i sig... :)

Nygräddad våffla med grädde och hallonsylt - bra medicin när kroppen gör ont!

Flitiga läsare av denna blogg vet att det ofta spelas spel när Oscar och Lina är med i sällskapet. Denna gång tog vi tag i frågespelet Qube Jorden runt. I första omgången var jag med i "ungdomslaget", Lina, Oscar och jag, i andra omgången var det "gammallaget", mamma, pappa och jag.  Jag har ju lite svårt att veta var jag hör hemma nu för tiden, är jag 34 eller är jag 45? Det beror ju på vem som gissar, som ni vet...

Oscar och Lina läser en klurig fråga för "gammallaget"... 

... och här sitter jag och har smått roligt åt någonting!

Nu står tröttheten bakom skrivbordsstolen och slår mig i skallen känns det som, så nu ska jag ta min våffelmätta och smärtande kropp och krypa ner i sängen. Sov gott där ute!

Bäst just nu: Att kunna få fotmassage när fötterna gör så ont så man inte vet var man ska ta vägen. Det är inte samma sak att knåda dem själv. Fotmassage och värktabletter är bra medicin! Våfflor och sällskapsspel likaså. Och umgänge med nära och kära. Ni hör ju vad bra jag har det, egentligen, mitt i allt cellgiftskaos :)