Ont och tungt - men hanterbart

Ibland slår det mig. Man kan tycka att jag borde ha koll på det vid det här laget, men för det mesta tänker jag faktiskt inte på det. Trots att det är helt onormalt att inte ha jobbat sedan i december, trots att jag stundtals har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ändå lever jag på och tänker inte så mycket. Men som sagt, ibland slår det mig: jag har faktiskt cancer. När tanken kommer gör den det oftast vid tillfällen när det egentligen inte är så mycket som påminner om det, det bara dyker upp ett konstaterande i hjärnan. Ibland tänker jag på det ett litet tag, men för det mesta lämnar jag tanken i samma stund som den kommer. Kanske tänker "jaha, det var ju tråkigt... men nu kanske jag ska bestämma mig för vad jag ska äta till lunch...". Det är ju liksom lättare att inte grubbla så mycket!

I dag gör kroppen väldigt ont och är tung. När jag vaknade av smärta vid fyratiden i morse, och förmodligen hade legat ganska still i sängen sedan jag kröp ner strax efter elva i gårkväll, var jag snudd på förlamad i hela kroppen. Det tog ett tag att kravla sig ur sängen och gå in till köket för att svälja några värktabletter - och det är i normala fall en promenad på typ sju steg. Men jag kämpar på och säger som innan, så länge cellgiftsmonstren inte börjar bråka i huvudet kan jag ta den här smärtan. Precis som i går försöker jag hitta den perfekta balansen mellan att ha kroppen i rörelse och i vila. Med hjälp av värktabletter fungerar det hyfsat, men jag måste nog ta till De Riktigt Starka Tabletterna till natten denna gång. Det går dock ingen nöd på mig, om nu någon trodde det!

Nu ska jag öppna ett paket salta pinnar och ha fredagsmys! Hoppas ni har det bra där ute :)

Bäst just nu: Lyxproblem. Final i På spåret i ettan i kväll, samtidigt som det är Vampire diaries på sexan. Vad ska jag välja? Det blir nog till att zappa lite...