Förändringar i... tja, något organ...

Kära vänner, det ni nu läser är inlägg nummer 100 minsann. Det känns stort. Jag får fundera på hur detta ska firas...

I dag har det varit läkarbesök och blodprovstagning. Dagen skulle börja med det sistnämnda klockan halv tio sent i morse/tidigt i förmiddags (när slutar det vara morgon och när blir det förmiddag? Någon som kan upplysa mig?). Denna gång skulle jag till Radiumhemmets eget lab för att ta prover, precis samma prover jag kan ta på vilket provlab som helst, men denna gång krävdes en snabbanalys på plats för att resultatet skulle vara klart till läkarbesöket en och en halv timme senare.

På väg till Radiumhemmet tänkte jag på just Radiumhemmet. Detta stora hus med sina fem våningar som bara är till för mig och de som har samma sjukdom som jag, som cellgiftsbehandlas eller strålas. Och, i viss mån, för deras anhöriga. Och, i stor mån, för de många anställda. Men i övrigt är det inte till för så många andra. Det är i detta stora hus jag hör hemma, hur knasigt det än känns.

Nej jag vet, ni ser inte hur stort Radiumhemmet är. Men ni ser i alla fall var jag går in när jag är här. Väldigt spännande, ja.

Väl på plats i provtagningsstolen frågade jag i vanlig ordning om vi kunde ta proverna i fingret istället för armvecket. Det gick i vanlig ordning bra och kvinnan, ingen sköterska denna gång utan labtekniker som det stod så snitsigt på skylten, tog min hand - och insåg att den var alldeles för kall. Det där med att jag egentligen är i klimakteriet nu för tiden märks inte alls, jag är ofta stelfrusen.

På plats i ett provlab gör det mig dock ingeting. Förra gången jag var och tog blodprov stiftade jag bekantskap med den finaste lilla uppfinnig mänskligheten skådat på bra länge - en liten värmekudde som man kramar i handen! Den lilla kudden består av vatten och natriumacetat (googla på det om ni vill, jag kan inte förklara vad det är) och kramar man den kommer den upp i en bit över 50 grader och ger efter en stund även den mest frusna skön värme. Jag blir alldeles lycklig så fort en sköterska plockar fram dessa små underverk och sitter och masserar mina kalla händer med dem! Tror inte min labtekniker var lika road, hon har nog högre utbildning än att bara se till att en patient blir varm, men jag gillar det.

Bästa uppfinningen på länge! Myyycket länge!

När handen var varm nog tog hon fram en nål och började sticka. Och sticka. Och sticka. Det krävdes tre fingrar för att fylla två ynka rör. Efter en halvtimme var jag klar, omplåstrad både här och där.

Sedan följde en timmes väntan på läkarbesöket. Det var här jag skulle få reda på om värdena var så pass bra att jag kan ta cellgifter i morgon som planerat, samt få svar på förra veckans datortomografi. Det sistnämnda hade jag helt glömt av men kom på det strax innan jag gick in till doktorn. För att höja spänningen ersätts ett visst ord med ****** här nedan, men håll ut - sanningen avslöjas mot slutet!
- Jag har svaren på din undersökning förra veckan, sa läkaren så fort jag satt mig ner i hennes rum. Du har en förändring på ****** men vi vet inte vad det är.
- Nähä, ok? Förändring... kan det vara en tumör? frågade jag. "Förändring" är ett väldigt dumt ord, det säger ju liksom ingenting. Jag fattar att det kanske inte finns bättre ord när man inte vet, så jag högg till med tumör, det var liksom den enda förändring jag kunde tänka mig.
- Vi vet inte, så du måste röntgas på nytt. Helst den här veckan, så jag skickar en remiss till röntgen sedan!

Sedan pratade vi vidare, mycket om min skalle som inte varit nådig mot mig den senaste tiden (eller ja, den absolut senaste tiden har den varit ganska snäll, men efter den senaste cellgiftsbehandlingen då). Hon trodde det var en reaktion på att jag i den vevan tappade håret och att jag av den anledningen kanske skulle slippa den enorma värken denna gång. Det är tydligen en ganska ovanlig reaktion så de vet inte så mycket. Lyckligtvis har jag fått tillåtelse att ta De Riktigt Starka Tabletterna mer ofta än förra gången, om värken kommer tillbaka. Jag hoppas jag slipper, om inte är jag redo.

- Blodproverna måste du tyvärr ta om när vi är klara här, konstaterade läkaren sedan. Blodet hade tydligen koagulerat under tiden labteknikern försökte få ur mig några droppar. Det kom inte alls som en överraskning, jag tänkte faktiskt på det när hon satt där och pressade fram blodet, det ena röret fick stå oblandat väldigt länge... Så efter besöket var det bara att promenera bort till provtagningen igen. Denna gång förstod till och med jag att fingrarna inte var någon god idé - det fick bli stick i en svårstucken arm istället.
- Det var inte mycket att skryta med! utropade sköterskan som tog hand om mig denna gång. Jag skrattade åt hennes klockrena kommentar. Jag har aldrig skrutit om att jag har bra ådror att sticka i, det vore nämligen att ljuga. Fram med kompisen värmekudde igen, denna gång tryckt mot armvecket. Efter en stunds uppvärmning klarade sköterskan av att hitta rätt på första försöket!

Till slut blev det alltså stick i armen!

Väl hemma ringde jag pappa och meddelade hur dagen hade förflutit. Sedan ringde läkaren och konstaterade att det nya blodprovet var mycket bättre än det förra, jag är fullt godkänd som cellgiftsmottagare i morgon. Sedan ringde pappa igen, han ville veta lite mer vad läkaren hade sagt.
- Det var förändringar i lungorna sa hon?
- Va, lungorna? Det låter inte så bekant... sa jag lungorna?
- Du sa lungorna till mig ja.
- Hm, det känns inte som att hon sa så... säg några andra organ så får vi se om det verkligen var lungorna! Något annat kanske låter mer bekant!
- Du, det finns rätt många organ...
- Ja jag vet, men säg några ändå!
Pappa försökte. Hjärtat? Nej. Njurarna? Nej. Vi gick igenom några stycken och jag kände mig väldigt förvirrad. Inget lät bekant!
- Ja ja, om jag sa lungorna så var det väl lungorna. Fast... det känns som att hon sa något organ man bara har en sort av, lungor är ju plural och hon sa inte "en lunga"...

"Det är nu den där känslan av alzheimers sätter in", tänkte jag. I mina papper står det att cellgifterna kan sätta sig på hjärnan och man tror att man blivit senil. Jag såg framför mig hur cellgiftsmonstren börjat kalasa på min hjärna och tyckte det var lite sorgligt - fram tills nu har jag kommit ihåg allt jag ska komma ihåg, hela tiden! Men jag tänkte "Skit samma, en vacker dag får jag ju reda på var förändringarna satt, spela roll...".

Nyfikenheten tog dock över och jag ringde min kontaktsjuksköterska och förklarade att jag blivit senil. Hon log åt mig och sa att det ju är så mycket man får reda på hos doktorn och man kan inte komma ihåg allt.
- Du har förändringar i levern, sa hon. Jag ser här att doktorn skickat en remiss till röntgen och bett om att du ska få en tid den här veckan, så de hör av sig till dig.
Aha, levern! Ja det finns ju bara en av den sorten. Mysteriet löst!

Så här går jag omkring, med förändringar på levern. Vad det innebär får jag återkomma till, nu ska jag, i brist på små värmekuddar, värma mig med en mugg te.

Bäst just nu: Att cellgifterna blir av i morgon. Helst vill man ju förstås slippa allt sådant i evigheters evighet men eftersom det nu inte är ett alternativ är det bra att följa tidsplanen.