Envis våffeldag

I morse bestämde jag mig: Nu får det vara nog med den här tröttheten, mattheten, smärtan - nu får det vara nog med allt! Jag tänker inte vara trött längre, nu ska jag orka göra massor med saker!

Började dagen med att tvätta, upp och ner, fram och tillbaka till tvättstugan på pigga ben! Eller tja, kanske inte så pigga. Inte mot slutet i alla fall. Innan jag skulle ner för sista vändan tvätt var jag helt slut men fick tvinga mig själv att inte sätta mig ner någonstans, jag hade förmodligen suttit kvar där än om jag hade fallit för frestelsen! Så jag fortsatte, envis som en åsna, hålla på och göra saker, försökte mota bort tröttheten. När jag väl för mig själv fick sätta mig ner gjorde det ont i hela kroppen - men det var sååå skönt att sitta ner!

Pratade med min kontaktsjuksköterska i dag. Hon sa något oroväckande att det inte alls var ovanligt att känna denna trötthet när man kommit en bit in i behandlingen. Oroväckande eftersom jag är rädd att det kommer vara så här fram till mitten av maj, när cellgiftsomgångarna ska vara slut. Då kommer jag bli galen, jag fixar inte det! Bara så ni vet.

Tröttheten är av den sorten som inte går att vila bort sa sköterskan. Jag vet inte om jag håller med henne, jag tycker jag behöver vila kroppen när den gör ont och jag är rädd att jag kommer falla i hop i en hög om jag är uppe och går. Men tydligen ska jag försöka mig på motion, det blir ofta bättre då. Jag är mycket skeptisk, men ska ge det en chans.

När jag var som tröttast ringde telefonen och Helena från Jönköping stod utanför porten, ville komma upp med en blomma. Jag blev väldigt förvånad och glad - och fick massor med energi! Förstå mig rätt nu, det är inte så att jag kräver saker för att orka, att jag måste matas för att bli glad eller så. Jag bara kände att den fina blombuketten gav mig energi på något sätt, lust att plocka lite, ta tag i tvätten, vara uppe och röra på mig!

Titta vilken härlig färgklick! Den här buketten kom väldigt lägligt eftersom mina födelsedagsblommor börjar sjunga på sista refrängen. En del har till och med slutat sjunga. Tack snälla Helena...

... som dessutom gav mig en god, nyttig brödlimpa - frukosten kommer bli fantastisk!

Det höll ett tag, lusten att sjunka ner i soffan kom, jag fortsatte vara envis och stretade på ett tag till, sedan sjönk jag ihop igen. Ibland vet jag inte längre om jag har ont i kroppen eller om den "bara" känns så tung att jag inte orkar hålla den upprätt för länge. När posten kom, vid femtiden (man får vara glad att det kommer post över huvud taget på dagarna, även om den kommer när dagen i princip är slut) fick jag energi igen! Caroline och Johan skickade styrkekramar och... glass :)

Blir jag inte styrkt av det här vet jag inte vad som ska till! En mumsig glass borde vara lösningen på de flesta problem :) Tack snälla Caroline och Johan!

Hur mycket jag än älskar glass har jag inte hämtat ut mitt glassogram i dag, men det kommer. I kväll har jag i stället festat loss på våfflor, våffeldagen till ära. Jag vet att det inte är den nyttigaste kvällsmaten - våfflor, grädde och jordgubbssylt... - men det struntar jag i. Det är mitt sätt att liva upp mig lite. Har ju svårt att ge mig ut på roligheter så då får man skapa dem själv.

Våffelfest!

Nu är det helt klart soffan som gäller, kroppen tokprotesterar över all energi jag envist tvingat på mig i dag. Det kommer bli ett gäng smärtstillande till natten så jag kan sova bra. I morgon vore det skönt att inte tvinga till sig kraft, utan att faktiskt ha den där på riktigt. Men vi får väl se hur det går.

Bäst just nu: Att jag inte behöver göra mer i dag, det får liksom vara kväll och lugnt nu. Tror jag behöver det.