Mindre smärta denna gång?

Jag är ledsen att mina inlägg ibland är bildlösa, som detta exempelvis, men ibland finns det inte så mycket av vare sig värde eller ovärde att dela med sig av, bildmässigt sett. Däremot kan ni få följa med på senaste läkarbesöket, det var intressant. I alla fall för mig.

Natten var god, när jag väl bestämde mig för att ta en sömntablett. Försökte in i det längsta låta bli men insåg när jag legat klarvaken en dryg timma att det inte skulle bli så mycket sömn denna natt heller. Jag kapitulerar alltså och tar nu mina sömntabletter. Förhoppningsvis kan jag en vacker dag, eller kväll snarare, återgå till min fantastiska sömn jag hade innan andra operationen. Den när jag somnade nästan så fort jag la mig ner och sov hela natten. Vet inte varför sömnen började strula efter operationen för att sedan bli värre i samband med cellgifterna, det är lite märkligt. Nåväl.

I dag var det läkarbesök och blodprovstagning. Har helt gett upp hoppet om vettigt fyllda blodprovsrör genom stick i fingret, nu får de leta runt i armvecken i stället. De senaste gångerna har det gått väldigt bra tack vare de där små värmekuddarna ni kanske minns att jag skrivit om. När armen blir varm framträder de sytrådstunna kärl man kan sticka i och sedan går resten som en dans!

Efter en halvtimme fick jag träffa min läkare, äntligen. Inför första och fjärde omgången cellgifter får man träffa sin huvudläkare och även om de andra jag träffat har varit jättebra gillar jag "min" läkare bäst. Kanske till viss del för att hon gav mig de besked jag hoppats på.

För det första, och för att friska upp ert minne: Jag får två typer av cellgifter, taxol och paraplatin. Paraplatinet är det viktigaste, tror att det står för nästan 90 procent av det viktiga jobbet cellgifterna gör. Taxolet gör att man får ont. Förhoppningsvis har det någon annan viktig uppgift också, annars verkar det helt meningslöst att få taxol... Dosen med taxol är ganska hög från början men kan, om man får tunga biverkningar, justeras ner för att patienten ska slippa att må just vansinnigt dåligt. Detta har jag längtat efter sedan första cellgiftsomgången men eftersom det var först nu jag träffade min huvudläkare var det först nu vi kunde göra något åt saken, det är nämligen hon som bestämmer allt. Var nära att ge henne en kram när hon sa:
- Du ska inte behöva ha så här ont som du haft! Jag drar ner taxoldosen till morgondagens behandling.

- Du äter de där tabletterna med B6-vitamin varje dag va?
"Ehhh, va? Hm, nej, det här låter inte bekant", tänkte jag, och sa förmodligen ungefär samma sak.
- Jag skrev ut ett recept till dig när vi möttes i januari. Du ska ta tre tabletter varje dag, de tabletterna är bra mot biverkningar.
Kände inte alls igen namnet på burken hon pratade om. Kanske fick jag inte just den sorten när jag hämtade ut mängder med recept där i januari? Eller har jag den burken hemma men har bara missat den? Jag har ju en sisådär 100 000 medicinburkar och askar hemma sedan allt det här drog igång! Eller okej, kanske inte 100 000... men i alla fall minst 20! Eller vänta nu... pratar hon om den medicin jag brukar ta tre gånger dagen innan behandling? För att det står så på burken? Eller gör det inte det?

Jag går händelserna i förväg, för nu är jag i denna berättelse redan hemma och har kontrollerat att jag har just dessa vitaminer redan. Här är också det största tecknet på att min hjärna helt klart har blivit totalt misshandlad av cellgiftsmonstren, för jag har uppenbarligen glömt en mycket viktig medicin under all denna tid. Jag är fortfarande helt säker på att min läkare sa att jag bara skulle äta dessa vitaminer dagen innan behandling - men det var å andra sidan väääldigt mycket information jag fick den där januaridagen, så jag har nog fått det hela om bakfoten. Visst har jag läst på burken och det står lite luddiga instruktioner på den, men det är nog bara typ tio procent burkens fel att jag missuppfattat allting, det är allra mest mitt fel... Så har jag då lidit på grund av att jag varit för dum och tankspridd för att få in all information i hjärnan? Ja, till viss del är det nog så. Men taxolet är den största boven i dramat, så det är inte bara jag som sett till att jag haft onödigt ont. Faktiskt.

Minns ni förändringarna i levern? Ja, jag har ju tjatat en del om dem så det gör ni nog. I dag fick jag svar. Typ.
- De är godartade, sa läkaren. Däremot togs de inte riktigt på rätt sätt och det är väldigt svårt att se vad det egentligen är. För säkerhetsskull vill jag att du gör ett kontrastultraljud så vi får lite mer klarhet. Även om det såg bra ut på proverna vill jag inte lämna dig med det, så därför gör vi ett nytt test.
Det där lät ju väldigt bra! Onödigt att det inte blev rätt första gången, trots att doktorn försökte plocka celler ur min kropp vid hela två tillfällen (kan läsas om i inlägget "Mera celler! Mera celler!"), men det är ju bra att det såg fint ut. Även om det fina fortfarande är väldigt obestämt och ingen verkar veta vad det egentligen är...
Och nej, jag har heller ingen aning om vad ett kontrasultraljud är!

Fick förlängning på min sjukskrivning innan det var dags att gå. För även om jag går mot slutet av behandlingen nu ska man inte tro att allt blir frid och fröjd när sista behandlingen är gjord i början på maj. Nej då, biverkningar har man i ett par månader efteråt. Och inte bara det.
- Det behövs ibland sjukskrivning för själen också, inte bara för smärtan, sa min läkare. Det här pratade hon om första gången vi träffades (det minns jag! Men inte det som kanske var liiite viktigare, det om vilka mediciner jag ska äta...). Det är inte ovanligt att hamna i en depression efter att man tagit cellgifter, då när allt är över och man hinner börja tänka. I nuläget har man i skallen dels överlevnadsstrategier för hur man ska ta sig igenom smärtor, dels datum - datum när man ska ta blodprover, när man ska till den ena och den andra doktorn och så vidare. Men när allt är avslutat börjar hjärnan fatta vad den har vait med om - och då behöver alltså hjärnan, själen lite vila. Kanske, kanske inte. Det där är olika, vissa kommer igång ganska snabbt. Vi får väl se vilken person jag är.

Ja, det var dagens sjukhusbesök det. Nu är jag ganska trött i kroppen och har lite ont, så resten av kvällen blir lugn. Soffa, bok, tv - ni vet. Och i natt blir det sömntablett. Och i morgon blir det cellgifter. Hå och hej.

Bäst just nu: Dels att smärtan kanske blir mindre nu förstås. Men också detta: Det har lönat sig att äta "blodmat", alltså persilja, leverpastejsmörgåsar till ett glas juice och så. Jag har fortfarande inga fantastiska blodvärden men än så länge behöver de inte ge mig blod utifrån, något som annars inte är helt ovanligt för cellgiftspatienter. Det här är bra eftersom det nästan alltid råder blodbrist i Stockholm. Skulle det ske en väldigt stor olycka i den här stan finns det inte tillräckligt med blod i "Stockholmsbanken" - och då är det ju väldigt bra att inte jag behöver vara där och minska på de resurser som finns :)