Jag borde vara van vid det här laget. Först efter mina två operationer, då mina promenader i sjukhuskorridorerna gick oändligt sakta och var väldigt krävande. Sedan efter tre cellgiftsomgångar, då mina promenader i hemmet gick/går oändligt sakta och var/är väldigt krävande. Jag liksom vaggar fram, som en gammal kärring, har ordentligt ont i ben och fötter och muttrar lite när jag tar mig framåt. Det är aldrig roligt att ha ont men den här smärtan är rena himmelriket om man jämför med smärtan i skallen förra gången. Och då är alltså, säger jag igen, denna smärta inte heller rolig.
Men jag försöker göra det bästa av situationen (och jag muttrar ganska lite faktiskt), tar mina värktabletter, försöker hitta balansen mellan att röra på mig mellan rummen och att vara i stillhet. Jag kan inte förklara smärtan, den är jättekonstig. Det gamla vanliga med tegelstenar i fötterna och spaghetti i benen, visst - men det gör ju egentligen inte så vansinnigt ont, det är mest bara obehagligt. Men det finns något annat där som också gör ont och som är tungt. Obehaget är ju, som ordet säger, inte heller så skönt. På ett sätt känns det som att vissa kroppsdelar inte är mina längre, jag har fått någon annans dåliga kroppsdelar och de hör inte alls till min kropp. Man kanske aldrig vänjer sig, även om jag nu vet att den här smärtan alltid kommer.
Nåväl, jag klagar inte så mycket. Hoppas jag. Det blir bara lite frustrerande ibland, det där att jag så ofta måste stoppa i mig tabletter för att ta mig igenom dagen, att det är några månader kvar av detta äventyr, att jag inte kan leva livet som jag vill. Men jag vet också, livet hade kunnat vara så mycket värre, jag har massor att vara tacksam för. Att huvudet inte gör ont denna gång (peppar peppar...) är en enorm lycka jag slås av då och då! Så benen och fötterna får väl fortsätta trilskas, så fortsätter jag hitta den perfekta balansen för att göra dagen så bra som möjligt :)
Bäst just nu: Snart kommer mamma på besök! Eller inte jättesnart, men på lördag. Och sällskap gillar jag!
Så monstren är ute och ser sig om i kroppen. Ja, ombyte kanske förnöjer även dem. Hoppas de tittat färdigt i huvudet! Bra att du försöker göra det bästa av situationen, det är nog den bästa av inställningar. Men du får klaga också, det behöver man ibland. Bra att mamma kommer snart! Någon sa till mig en gång att mammor är änglar på träningsläger. Så änglabesök hos dig på lördag då. :)
SvaraRaderaBra att du ser det positiva i att det inte gör lika ont just nu, hoppas att det håller sig så. Och du, du klagar verkligen inte och om du så gjorde så är det helt ok.
SvaraRaderaÖnskar dig en riktigt GOD NATT och med nya krafter i morgon!
STÖRSTA KRAMEN VÄNNEN!
Monica: Ja det vore ju skönt om de höll sig längre ner i kroppen och lät huvudet vara nu! Vi får väl se hur det går. Ja jag vinner ju inget på att gå omkring och vara negativ, jag är nog inte sådan - även om jag klagar ibland. Men som sagt, det behövs nog ibland! Det var fint, ja min mamma är en ängel :)
SvaraRaderaIsa: Tack, nej klagar kanske jag inte gör, möjligtvis gnäller lite för mig själv ibland dock. Men som sagt, det kanske man får göra också! Tack och kram!
SvaraRaderaMorning Emma, jag vill att verken avtar NU, för jag vet att du har det besvärligt just nu. Stopp, det räcker!
SvaraRaderaStörsta styrkekramen som finns!
mamma
Jag menar naturligtvis värken, inte verken, i kommentaren ovan.
SvaraRaderaOgillar värken i vilket fall som helst!
Ännu mer styrkekramar!
mamma
Inger: Ja det vore ju väldigt skönt om den kunde försvinna, men det är kanske lite för mycket begärt redan. Men det är bara att kämpa på, snart blir det bättre :) Kram!
SvaraRaderaHej Emma! Så monstren tog chansen även där här gången. Men de ska bara veta att huvudet ska de låta bli. Skönt för dig att mamma kommer. Tänkte just att jag skulle ringa och höra om du behövde ha något handlat eller så. Eftersom du nu har ett kylskåp och en frys att lägga in i.Ha det gott Emma och hälsa Inger. Kram
SvaraRaderaAnonym: Ja de gör ju det! De är lite smått hopplösa... Ja det blir trevligt med sällskap, det ser jag fram emot! Och vi ska nog lyckas fylla både kyl och frys tillsammans :) Kram
SvaraRadera